”Men han är ju...”

En lika spontan som självklar kommentar om någon i vars släkt det finns vad man brukar kalla religiösa personer. Sektistiska sådana, dessutom. För ett par år sedan hade jag inte ens reagerat. Nu blev jag lite ställd. Framförallt inför min egen reaktion.

Jag blev lite fundersam över det snabba ”stämplande” av en individ utifrån association genom en hel familj. Ett slags stämplande som är så oerhört förbjudet när det gäller till exempel handikapp, sjukdomar, sexuell läggning är så totalt socialt accepterat när det gäller tro.

Jag vet att yttraren av orden inte alls menade något illa – lade inte ens en gnutta fördömande i uttrycket och såg det nog snarare som en pikant aspekt av den omnämnde personen. Yttraren är i alla avseenden och dimensioner klok och vidsynt och begriper mitt resonemang här mer än väl – och det är inte dennes ord funderingen som jag reagerade på hänger samman med. Det är anledningen till att jag inte borde reagera som får mig att reagera.

Jag har aldrig varit religiös och är nog så långt ifrån sekttänkande man kan komma. Men jag börjar begripa att den väluppfostrade antireligiösa stadsreligionen vi fostras från dagis att anamma här i Norden nog innehåller en väl så hög grad av förtryck, sektism och trångsynthet som de religioner vi är menade att förakta enligt samma system.

Kommentarer

  1. Mmmmm, ibland är man snabb i truten:)

    SvaraRadera
  2. Ja jag vet - precis likadan själv. Nej, betydligt värre om nu värre är rätt uttryck, som när jag gladerligt påpekade hur skoj det var med begravningar eftersom man fick träffa släkten när det i sällskapet fanns någon som just förlorat ett barns.

    I det här fallet (sekteriet) alltså tyckte jag att det var intressant att jag själv fastnade. Bra trendavmätning så du ska ha stort tack för det ;-)

    E

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter