Luftigt sällskap

-

Sällskapligt, överhuvud taget periodiskt, och till undertecknads glädje spårlöst flygplan.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bubbelbalans

-
Bild
Det bubblar. Saker som legat till sig börjar röra på sig, med kraften ur vilan som följde den tappade sugen. Spåren, trådarna, flikarna och de förment meningslöst memorerade detaljerna hittar samband, visar sig och utspelas som en helhet. Min utmaning är att inte, absolut inte, förgripa mig på det utan att ha tålamod och tilltro nog att vara del av processen så att timingen blir rätt. Eftersom T illtro, T ålamod och  T ajming gör allt möjligt... Balans, över tid, hur mycket dopaminerna än sprutar av vad jag ser. Vad jag har att lära mig. Vad jag kommer att ha väldigt mycket nytta av. Tack på förhand och w ish me luck! Precis som att köra denna i lössnö känns det. Man måste hålla balansen och riktningen utan att egentligen hålla i den. Tillåta sig själv att ha balans och styrfart.
Läs mer

Städa med HRV-mätare

-
Bild
Jag är ju rätt mental av mig. Det har blivit bättre med åren men fortfarande tänker jag mer än jag behöver. Mer än vad som gagnar mig och andra. Så jag tar till teknik för att accelerera min närvaro i hjärtat. Hjärtat ser enbart en sanning, visar det sig - och då slipper jag analysera, väga och fundera över de bägge polariteter som hjärnan presenterar för mig. Så kan alla tre aspekterna jobba tillsammans utan att egot fattar alla besluten vilket ger en mer hållbar tillvaro kanske man kan säga. Inspirationen till detta tilltag är   min älskade Sara som jag från första gången vi möttes känner lever i sitt hjärta mer än någon annan person jag träffat. Det är vackert och det ger ett liv som är så enastående vackert, som jag dessutom får dela. Ser slug ut. viktigt! Det är kul att leka - och egentligen inte tråkigt alls att städa, men ändå är det en av de saker som man kanske helst skjuter upp. Hursom, då jag äntligen efter flera år beslutat skaffa en HRV-sensor (heart-r
Läs mer

Improviserat

-
Bild
Jag gillar att stå på scen. Det bor en bekräftelsemonster i mig som uppskattar uppmärksamheten; har det alltid gjort. Och jag har många gånger gjort saker som inte direkt är försvarliga för att hamna i rampljuset. Sedan jag klev ner från VD-rollen har jag tagit det lite lugnare med synligheten. Det har blivit en skön känsla i att inte tvångsmässigt skapa uppmärksamhet kring mig själv utan istället glida runt lite under radarhöjd och göra det som är kul. Men idag blev det en stund på scen, tillsammans med en annan Erik. Och för första gången helt, totalt, utan manus. Bara ur närvaron i ögonblicket inför 150+ personer. Jag gillade det. Det känns naturligt. Med utan manus. Jag minns inte vad jag sa riktigt, men det kändes bra : )
Läs mer