Det kan vara bra när det går dåligt
Det blev visst lite trassligt i trafiken – ungefär som det träget förutspåtts, fast när snön åtminstone så här inledningsvis uteblev runt huvudstaden så blev man tvungen att leverera störningarna på annat – mer spänningslöst sätt. Krånglande infrastruktur är en av många källor till oro, frustration och rentav rädsla. Tänk om elen lägger av. Om värmegolvet fryser. Om vi inte kan duscha, se på TV eller griljera skinkan. Tänk om det slutar fungera… Alltihop. Vad gör vi då?
Kanske är det all denna fruktan som gör att saker verkligen går sönder. Själv skulle jag inte bli förvånad om det hänger ihop så. Att vi styr vår verklighet med våra avsikter, våra tankar och förväntningar. Hoppas vi att det ska gå bra så går det bra. Fruktar vi att det ska gå dåligt så går det dåligt.
Kanske är det rentav så att det finns de som hoppas att saker inte ska fungera. Att man på grund av sviktande infrastruktur ska tillåtas stanna hemma från jobbet, slippa åka till avlägsna släktingar eller andra likaledes absolut vansinniga önskningar. Där finns nog en och annan som önskar att de slapp fira jul med familjen och blev strandade på tjänsteresans destinationsort, dessutom. Man kanske rent av drivs till sin reaktionära anti-infrastrukturfunktionella tanke eftersom man önskar en bjärt förändring i ett formstöpt och inrutat liv utan nämnbar mening.
Skulle inte heller bli särskilt förvånad om den senaste tidens infrastrukturstörningar vilka kommer efter åratal av beslutsam och väl planlagd försvagning av densamma är delmål i en planlagd förändringsprocess av någorlunda stora proportioner med samhälleliga mått mätt.
Men till gäck för denna sinistra plan ingår densamma med all sannolikhet i ett större sammanhang där just dessa tydliga ”glitchar” i vår strömlinjeformade zombietillvaro får var och en att vakna upp. Att inse att det inte är rimligt att någon annan är ansvarig för att jag på exakt tiden T ska kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att precis allt är var och ens eget ansvar.
Det, om inte annat.
Kanske är det all denna fruktan som gör att saker verkligen går sönder. Själv skulle jag inte bli förvånad om det hänger ihop så. Att vi styr vår verklighet med våra avsikter, våra tankar och förväntningar. Hoppas vi att det ska gå bra så går det bra. Fruktar vi att det ska gå dåligt så går det dåligt.
Kanske är det rentav så att det finns de som hoppas att saker inte ska fungera. Att man på grund av sviktande infrastruktur ska tillåtas stanna hemma från jobbet, slippa åka till avlägsna släktingar eller andra likaledes absolut vansinniga önskningar. Där finns nog en och annan som önskar att de slapp fira jul med familjen och blev strandade på tjänsteresans destinationsort, dessutom. Man kanske rent av drivs till sin reaktionära anti-infrastrukturfunktionella tanke eftersom man önskar en bjärt förändring i ett formstöpt och inrutat liv utan nämnbar mening.
Skulle inte heller bli särskilt förvånad om den senaste tidens infrastrukturstörningar vilka kommer efter åratal av beslutsam och väl planlagd försvagning av densamma är delmål i en planlagd förändringsprocess av någorlunda stora proportioner med samhälleliga mått mätt.
Men till gäck för denna sinistra plan ingår densamma med all sannolikhet i ett större sammanhang där just dessa tydliga ”glitchar” i vår strömlinjeformade zombietillvaro får var och en att vakna upp. Att inse att det inte är rimligt att någon annan är ansvarig för att jag på exakt tiden T ska kunna ta mig från punkt A till punkt B utan att precis allt är var och ens eget ansvar.
Det, om inte annat.
Kommentarer
Skicka en kommentar