Otrohetshets

Vår huvudstad pryds med tjusiga reklambudskap uppmanandes läsaren att ”ha en affär”. Det är dejtingsajten victoriamilan som kommit på detta synnerligen iögonfallande knep. Jag trodde först att det var ett skämt, men enligt en artikel i SvD så har reklamombudsmannen mottagit ett 80-tal anmälningar mot sajten, varvid sajtens Europachef Constantin Dietrich kommenterat anmälningen med den helt oväntat upplysta frasen ”Jag har hört att svenskar blir mer öppna i maj”.

Här har vi alltså vad som verkar vara en sajt som ger möjlighet för var och en som vill vara otrogen att vara just detsamma under tydliga, ordnade och öppna vederbörligen diskreta former. Första tanken är att en liten trevlig systersajt för utpressning nog kunde vara lönsam, men oaktat denna reflektion har jag svårt att störas av denna ganska ofarliga företeelse. Jag tror – nej, jag vet – att otrohet är mer än källan till den hysteriskt gråtande familjetragedin. Otrohet kan bli själars räddning.

Vad är det han säger? Så får man ju inte tycka. Är han dum i hela huvudet?

Jo. Förvisso. Men – det finns så mycket folk som lever i riktigt pissiga förhållanden och som försöker härda ut och leva upp till de orimliga bilder av vad ett förhållande ska vara. Bilder som sprids av allsköns människohatare som genom att ge alla andra komplex själva vill kunna må lite bättre. Grundtanken varandes att man i ett förhållande eller äktenskap faktiskt äger varandra. Jag tänker ta detta med versaler eftersom det fortfarande finns människor som tror motsatsen: MAN KAN INTE ÄGA EN ANNAN MÄNNISKA. Det är fullkomligt omöjligt.

Om man försöker äga någon annan så kväver man den möjlighet till äkta, förbehållslös kärlek som kanske fanns på ett kort, syrefattigt ögonblick. Kärlek är starka grejor. Själar som finner varandra och drar med sinnen, kroppar och hela familjer på hisnande resor genom livets stora och små äventyr. Kärlek är trygghet. Mycket trygghet. Men inte trygghet som i att kunna se att man har sin partner tryggt tjudrad vid pålen med en två meter lång kedja utan som i att kunna veta att ens partner väljer att älska mig eftersom denne vill det och eftersom jag är den jag är.

Att via en otrohetssajt eller genom andra vägar till otrohet (jo, det är fasligt, men otrohet förekommer faktiskt) låta människor finna varandra med köttets och själens lust som bärande medium ökar sannolikt chanserna för att fler och fler ska ta sig ur gamla dåliga förhållanden byggda på krav och korsvis kompensation för oförrätter eller uteblivenheter till förmån för nya konstellationer med sitt ursprung i lust och njutning. De som till följd av detta blir vad man kallar brädade kan ju antingen njuta all den ömkan försmåddheten medger alternativt från resterna av det som var samla själslig styrka.

Den som söker en affär gör det av en anledning. Det är inte nödvändigtvis enbart den sökandes fel utan kan även bero på att det förhållande den otrohetstörstande individen lever i innehåller något slags skevhet eller otillfredsställelse. Med rätt partner kan dessa saker säkerligen redas ut eller rentav låtas vara tillåtna men med framförallt paniskt rädda människor blir ju detta som regel ganska svårt.

Jag vet vad jag talar om. Efter alldeles för många år i ett förhållande som byggde på kompensation för oförrätter och en lufttät inlåsthet å ena sidan och en vidlyftig otrohet å den andra fann jag någon som jag på det diskreta vis förutsättningarna medgav bara skulle ligga med lite. Det visade sig att hon var svaret på varje önskan och fantasi jag någonsin närt. Och att hela världen snurrade 180 grader till att bli ett paradis av möjligheter istället för en frustrerad flykt från saker som aldrig hade fungerat. Vidare in i ett liv av fullkomlighet och kravlöshet varvid varje otrohetsbegär raskt släppte taget.

Lyckan i den villkorslösa kärleken är nog väldigt många knutars lösning. Att moraliskt förfasa sig över att lyckan kan komma vägen över otrohetens vindlande spång är lika trångsynt som att hävda att barn mår bäst av att växa upp i ett hem där locket ligger tight på för att mamma och pappa slutat älska varandra för hundra år sedan eller att man blir lyckligare om man bara köper rätt veckotidning.

Och avslutningsvis: Nej, jag tittar inte på solsidan. Vilket sannolikt gör mig till en samhällsfara.

Kommentarer

  1. Det är tillitsingrediensen som odlas, när förtroende, ömsesidighetskänslor finns, som man upptäcker gradvis, genom samtalande och genom att man märker att man ler åt liknande situationer. Man sammanklingar helt enkelt, och det uppstår en melodi....där man tycker om att lära sig att sjunga tillsammans....och ju mer man trallar på...i duon....desto mer, rikare och djupare kan man sjunga tillsammans....om tilliten finns där...

    All den misstro, all den uppmuntran till otro, all den kultivering av vantro, som massmedia serverar barn, ungdomar, vuxna....det är förförelsens röst....som leder bort från tillitens....
    Och respektens...tilltrons....och förmågorna att kunna sjunga avtar..... själarna får sig ingen näring till livs....blir inte uppmuntrade....blir inte inspirerade att lyssna....efter kärleksfullhetens melodi.....
    Själarna dör....
    En levande kultur, där relationer aktas och vårdas, kräver ett bortväljande av destruktiva (mördande?) influenser (som massmedia förmedlar?).....
    Skydda barnen och ungdomarna.....Ingen tv....den största förgiftaren av barns och ungdomars sinnen.... Odla relationerna till musiken (den vackra) och till litteraturen....(den insiktsfulla, den goda, den som förmedlar tro på människan?....)
    Tack för Eriks blogg. Erik har en inspirerande sida. Tack igen.

    SvaraRadera
  2. Huvudet på spiken där. Kanske otrohetssajten i fråga är den skummande toppen på vågen av saker som gör det svårt att leva tillsammans med andra, men som i sig själv ju innehåller möjligheten till att vända just det beteendet.

    SvaraRadera
  3. Nu har jag sovit på saken (och haft sex _med min fru_), vilket som regel får saken att klarna.

    Konsumtionsmönstret. Att man visar vem man är i hur man spenderar sina pengar. Själva köpandet definierar personen. Det är ju ett ohyggligt missförstånd, eller kanske mer ett bedrägeri - men likväl.

    Barnens TV-spel (från lego) går ut på att slåss för att samla pengar. Pengar som man sedan kan köpa saker "till samlingen" för. Medhjälpare, utrustning och dräkter.

    Klassist formande in i konsumtionsmönstret. Samma sak med TV för barn (Boomerang, Cartoon Network, Nickelodeon osv). När barnen börjar komma in i den ålder då rangordning mellan människor börjar bli en roligtvis bilogiskt driven faktor kommer konsumtionsmönstret och jämförandet av vem som har mest/bäst/nyast grejor händigt som måttstock.

    Som vuxen är det ju ofta bilen det kommer an på. Eller resorna. Huset. Jag har till och med sett åtskilliga exempel på (det var när jag fortfarande bodde i Uppsala) att barnen betraktas som statusföremål. För att inte tala om vänner.

    Det finns gott om vuxna som hanterar vänner likt barnet köper medhjälpare att ha i samlingen i sitt TV-spel. (Parallellen till Facebook blev kanske automatisk här utan att det var meningen).

    Så när nämnda sajt lockar med att man kanske borde skaffa sig en affär så är det vid sidan av den ventil jag beskrev (starkt påverkat av mina egna upplevelser naturligtvis) också ytterligare en sak som förs upp på den åtråvärda inköpslistan hos konsumtionspsykotikern.

    Skaffa det senaste. En affär. En otrohetsaffär. Läcket. Något att skryta för kollegorna om på fikarasten.

    Tänkte inte på det när jag skrev det ursprungliga inlägget. Har bott borta från storstaden för länge. Börjar glömma de där drivkrafterna. De skeva axlarna i masspsykosens väloljade maskineri.

    För det är klart. Men å andra sidan; den som skaffar sig "en affär" för att det är coolt och inte för att det är villkoret för att få andas som människa. Den som gör det och på så sätt sticker kniven i sin familj, river upp barns trygghet och så vidare. Den har kanske andra utmaningar för sig i livet. Skitcoolt. Verkligen.

    Vi är sannolikt satta här för att genomskåda dessa saker. Växa som själar. Dess förmenta "frestelser" kan samtidigt vara räddningsplankor för oss att våga utmana det vi lärt oss.

    SvaraRadera
  4. Jag blev tvungen att byta rubriken på detta inlägg i efterhand. Skulle kommit på det från början men gammal som man är...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter