Varför halsa lögner?

Nu när vi som mänsklig population faktiskt förefaller skaka på oss i lite högre grad och på individuell basis kommer oss för med att ifrågasätta sådant som vi fått lära oss är korrekt men som inte ser korrekt ut med en mer ingående, intuitiv, bedömning infinner sig några randobservationer kring hur vi kunnat låta oss bli förledda. Jag finner denna aspekt nästan lika intressant som själva uppvaknandet.

Jag är helt övertygad om att alla i sig bär ett ytterst precist mätinstrument med vilket så gott som alla företeelser kan mätas av. När någon kommer upp till mig och talar om vad sanningen är så kan jag ju välja att på det intellektuella planet suga åt mig den förtalda sanningen, alternativt kan jag inom mig göra en bedömning om huruvida yttrandet känns rätt. Nu är det ju ofta så att de förtalda sanningarna ofta är incitamentsfulla lögner.

Detta förhållande föranleder en annan problematik. Om jag i mig själv känner att det jag matas med är en lögn, hur hanterar jag lögnaren? Hur besvarar jag det påstående som med hela handen pekats ner i min hals (pekoral - pekning mot munnen ;-)? Ska jag vända mig mot budskapet och konfrontera vad som vanligtvis är en auktoritet med min magkänsla? För att styrka mitt påstående måste jag plöja tunnland efter tunnland av lögnaktig träda för att få sanning att åter växa.

Det enda jag, i mitt eget inlärda sociala fängelse, kan vänta mig i slutändan är social utstötning och den tvivelaktigt åtråvärda utmärkelsen årets foliehatt. Ska jag tiga still och svälja påståendet? Om jag gör det så uppstår en konflikt i mig, för om jag tar in den påstådda sanningen som yttre erkänd sanning så har jag ju på något sätt ackrediterat att jag står för den jag också. Men samtidigt känns den fel. Gapet utgör ett värkande sår i sinnet. En gnagande härd. En obalans.

Nej, enklast är nog att blunda med hela insidan istället. Att låta lögnen råda såväl inför alla andra som inom mig själv. Jag stänger intuitionens sinnen och hoppar ombord på lögnen eftersom det är det minst ansträngande alternativet. Jag köper en helhetslösning och blir samtidigt en integrerad del av den. Om jag är duktig får jag spela en viktig roll, vinner andra förledda människors uppskattning och den för lögnskutan speciella form av kravfyllda värmen.

Den lögnernas tillsynes förhärskande spindelväv vi tidigt i livet sätts att göra karriär inom bygger i grunden på ett systematiskt åsidosättande av vikten hos de egna reflektionerna. Att det vi själva upplever som viktigt, sant eller relevant inte är just det utan är värdelösa flummerier från dåliga människor som inte låter sig kontrolleras. Det själsliga upproret som består i att låta den egna känslan styra över de inlärda beteendena är det ultimata hotet mot spindeln i nätet. Därav det så omfattande och försorgsfulla förledandet.

En lögnhals kan alltså antingen vara den som aktivt själv far med osanning, eller den som passivt låter lögnen pressas ner i halsen. Som regel är man ju bägge delarna sett över tid. För osanningarnas omfattning genomsyrar precis allt och bland de som knallar runt på klotet just nu och inte uppfattas som socialt missanpassade krävs att man först och främst är en god lögnare. Inför sig själv. Med den tribut det i sin tur tar.

Man får passa på att iaktta, det håller på att släppa.