Före och efter

Det finns två sorters människor, kan man säga. De om kämpar och slåss och de som bara lever. De som bråkar, skränar och spottar och de som bara lever. De som för att slippa ta itu med sig själva, möta sina insikter och göra upp med det egna livet kör allt på utblås och de som bara lever. De som Ikläder sig en utåt reflektiv dräkt och kämpar för att leva i en verklighet där jaget inte bär ansvar för något utan ständigt är utsatt för andras verkan och de som lever fullt ut med oändligt eget ansvar.

I ett liv där jaget är ett subjekt - ett utsatt offer, en stackars liten en som inte kan, får eller törs, som gör sitt bästa för att lyda, smälta in och bli accepterad. Som sköter sig, gör rätt för sig och inte ligger någon till last. Som inte kan beskyllas för något. I ett sådant liv måste man vända det utåt. Ge det åt andra; det man inte själv äger styrka att processa.

Men ändå bor den där - en känsla av att jaget i själva verket är bedraget. Att jaget – som inte duger något till och som enbart blygsamt kan motivera sin koldioxidförgiftande existens – kanske har något att ge. En ohyggligt irriterande, närmast infekterande känsla. En känsla som också den måste kräkas ut över de som finns inom vederbörligt avstånd.

För när jag springer där. Sprang. När jag sprang mot min egen motivation, min egen betydelselöshets världsliga upphävande. Fortare, högre. Mer lyckat och framgångsrikt. När jag kämpade mig över andra för att omvandla mitt ingentingskap till att i självförverkligande samhälleligen bli någon kände jag hela tiden hur den jagade mig. Insikten. Flåsade mig i nacken. Störde mig. Punkterade.

Motkraften. Missförståndets obevekliga motkraft. Det är egentligen inget fel på mig. Jag får sova så länge jag vill. Jag måste inte vara framgångsrik för att få finnas. Min medfödda syndfullhet, lättja och vilja till reflektion är inte smutsig, lat eller flummig. Jag har svaren i mig och ju mindre jag springer desto lättare ser jag dem. Ju tystare jag är desto mer kan jag lyssna till min och andras tystnader och insidor.

Jag är ju människa för fan. Och det är inte alla andras fel att jag inte tillåter mig själv att leva som en, det är mitt eget. Mitt eget jävla ansvar att leva. Mitt enda verkliga ansvar. Jo, jag har varit där. Jag har varit instängd i en självkonstruerad bubbla av omänsklighet. Kämpat mot mig själv på det sätt vi alla kanske måste. Och jag hittade en väg ut - precis just där jag visste att jag inte fick leta.

Nu ser jag de som äts av den inre skärseld som innan den omfamnas är ohyggligt plågsam. De som kämpar med andra för att slippa kämpa med sig själva. De som spottar, fräser och lever om för att slippa ta itu med det som kommer att vända hela deras liv tillrätta. De bekämpar insikterna, den varma, totala uppgivenheten inför att livet är livet och inget annat. Av rädsla eller kanske snarare eftersom man måste igenom det på just det sättet. Mänsklighetens gåta.

Först lura honom med en vacker gardin av sakta fallande snöflingor, och sen kasta all den vackra snön i ansiktet på honom i en storm.
Just då, när han trodde att han började tycka om vintern.
Småningom blev Mumintrollet arg.
Han reste sig upp och försökte skrika mot stormen. Han slog efter snön och gnällde lite, eftersom ingen ändå kunde höra honom
Och så blev han trött.
Han vände ryggen åt snöstormen och lät bli att slåss.
Först då märkte Mumintrollet att vinden var varm. Den förde honom med sig in i yrsnön, den gjorde honom lätt och gav honom en känsla av att flyga.
Jag är ingenting annat än väder och vind, jag är en bit av snöstormen, tänkte Mumintrollet och släppte taget.
//
Mumintrollet bredde ut armarna och flög. Skräms du bäst du vill, tänkte han förtjust. Nu jag har jag kommit underfund med dig. Du är inte värre än allt annat bara man kommer underfund med dig. Nu kan du inte lura mig längre.
Och vintern dansade vidare med honom över hela den långa stranden, tills han stod på nosen över den insnöade bryggan och såg ett svagt varmt ljus genom badhusets fönster.
Ur Tove Janssons Trollvinter

Kommentarer

  1. Mycket fint vackert insiktsfullt och äkta!

    SvaraRadera
  2. Att det ska vara så förbannat svårt att sluta kämpa. Bra skrivet, det är härligt att läsa dina texter.

    SvaraRadera
  3. Och du kämpar med att informera om din höga (högre) utsiktsplats. Livet är för mångfascinerat för att fascistiskt dela in människor i två sorter. Det finns tydligen över 400 olika sorters psykologiska teorier, hur många religioner och filosofisk varianter därtill? Det finns så många olika perspektiv att se livet och leva det genom. Döm inte, stå inte över och titta ner.

    Men det har säkert funnits otaliga människor som ansett sig nått Jesus-nivå och predikar för den andra sorten om sin högre insikt. Kallas omnipotens enligt vissa psykologiska teorier.

    Man kan inte bejaka den oändliga mångfalden genom att en binär analys av människan, antingen levande eller kämpande och död(?) som du gör, antingen 1 eller 0. Även diskret mattematik bjuder på större mångfald en enfald och nollfald.

    Jag vet inte men för mig är hybris närmare nollställning då den dödar mångfald i sitt självbespeglande och sin beundran.

    Livet kan skita sig på så många sätt,Erik. Och ju mer det skiter desto mer brukar många (inte alla) lära sig ödmjukhet och inlevelse inför andras lidande. Att se ner på det, tro att det inte finns offer och höja sig över är en hybris i sin enfaldig (eller du delar ju in människor i två grupper så du kanske är tvåfaldig? Eller kanske något däremellan?)

    Förakta inte andra människors sätt att leva och försök förstå att det finns fan så mycket mer en två olika människolevnadsätt. Att sätta det en högre än det andra gör bara livet svartvitt.

    Själv försöker jag låta bli att se ner på människor som ser sig högre, jag vet,jag borde inte göra det men likt förbannat har jag djävligt svårt med den sorten.

    En kåkfarare som farsan kände diskuterade en gång med mig när jag var tolv om livet (tolvåringar är ofta fruktansvärt dryga omnipotenta besserwissrar). Jag var tvärsäker och hade en svartvit världsbild. Han sa "Du ska aldrig säga aldrig".
    Jag har lärt mig att vörda det uttrycket.

    Jag tycker om gamla damer som varit med om mycket och som livet slipat till en ömsint vördnad. En gång när jag var 18 år träffade jag en sådan gammal dam när jag sommarjobbade på hemtjänst. Hon var nog var en av de vackraste kvinnorna jag sett. Hennes fårade ansikte var inte fullt av bitterhet utan av ödmjukhet över livets mångfald och storhet. Hon dömde inte, klassade inte in människor i två kategorier och satte sig i den högre kasten. Hon hade sett, och livet hade slipat henne så vackert trots att hon hade cancer och barn som dött ifrån henne. Hon hade lidit och kunde spegla sig i andras lidanden utan att döma eller se sig som förmer. Livserfarenheten hade gjort henne så ödmjuk, mjuk och vacker.

    SvaraRadera
  4. Som människa, oavsett grad av tro, filosofisk och psykologisk profil, antingen har man en viss sorts insikt om livet eller så har man det inte. Denna speciella insikt om att livet kan ses som en bubbla som vi alla lever inom och som man (kärleksfullt?!) kan ifrågasätta utan att för den skull använda pekpinnar. Denna stå-utanför-bubblan-insikt kan ibland vara svår att klä i ord eftersom orden inte riktigt räcker till. Men Erik är duktig på detta och för vissa människor slår hans texter på rätt strängar. Men, det är inte min mening och inte heller Eriks, tror jag, att dela in människor i fack, vi är alla mer eller mindre lidande människor.

    //P.L

    SvaraRadera
  5. @Den mångordade anonyme - Det är mycket enkelt - ju mer man vaknar upp och utvecklas och omvandlas - ser man från en högre utsiktspunkt. Det är inget konstigt med det. Då är man liksom på en plattform ovanför och kan fortfarande titta ner - medan de nedanför inte kan se verkligheten där ovan. Och att se all denna vilsenhet okärlek och materiella gegga och ofta många med en otrolig självsäkerhet predikar och domderar vad som är "rätt ellr fel" - blir så otroligt korkat, så att man måste göra det korkade synligt. Till slut har vi dock släppt taget om denna gamla verklighet och dom som är kvar där får fullständigt sköta sig själva.
    Det är självklart att det finns ouppvaknade och blinda och det finns uppvaknade och seende. Det är två olika världar. Ingen är självklart mera värd - men vissa har mycket att lära ut och alla har vi olika uppgifter i Spelet. Det handlar om olika stora eller mindre JOBB - UPPGIFTER för det kollektiva. Därför kan ingen tala om hur någon annan skall vara eller agera. Att döma ut de som vill upplysa om den gamla världens absurditeter är just nu mycket populärt. Det tillhör det gamla bibliska att "se till att man är på rätt sida" samtidigt som man helt öppet dömer andra människor. Och missar själva poängen i det bibliska konceptet - att inte döma Sådant kan inte förekomma i Den Nya Världen - där ALLT ÄR ETT. (Vi är nu i en gigantisk mix och övergång av den gamla och den Nya Världen) Så inget kan vara fulländat just nu.
    Det finns ännu en stor önskan hos gammelvärldsmänskor att försöka hålla nere den större Sanningen. De suger energi genom att döma och försöka stjäla energin från andra, i st f att hämta den inom sig själv. Smiter undan det egna arbetet och ansvaret för sitt eget inre. Lever på lånad luft.
    Eriks inlägg innehöll bara Kärlek och äkthet.

    SvaraRadera
  6. Den stora skillnaden är levandes från ett inrestyrt perspektiv och därmed ansvarstagande av sig själv och medvetet medskapare i Skapelsen -- eller leva i ett utifrånstyrt liv, Med allt vad det innebär av skyllandes på andra, utan integritet,låta sig styras och fösas, dömandes, rädslor och sjukdomar, känna sig underlägsen, maktlös eller känna makt(över andra) mm mm.
    Den sistnämda vägen kan aldrig ge lycka eller frihet eller egenmakt.
    Bara den som lever efter den yttrestyrda vägen, kan känna sig underlägsen och känna behov av att hålla nere andra. För att mindervärdet inte skall bli synligt (fast det då blir ytterst synligt). Att försöka dra ner andra till sin egen nivå är flitigt förekommande bland alla beroenden - t ex alkohol, rökning, matfrossa, hell angels mm mm. Man vill ha sällskap på den låga nivån, för att ensamheten inte skall bli total. Beroendesekter bildas.
    Ja - som vanligt - det ena ämnet leder vidare till nästa...

    SvaraRadera
  7. Anonym> Att livet kan skita sig, det vet jag likväl som alla andra. Och precis som alla andra lever jag i den naturliga föreställningen att det skitit sig lite mer för mig än för övriga.

    Kanske försökte jag beskriva något som inte ska beskrivas då jag just på tal om den av dig nämnda skiten blev sittande på toaletten i fyra dagar. Man ska kanske vara försiktig med ord som kan såra och peta i mjukdelarna.

    Jag tror inte att du på allvar tror att jag avsåg att det bara finns två typer av människor (hm. man och kvinna, förståss), men du får tycka precis som du vill. Tolka det på det sätt som du anser gör dig bäst nytta, precis som jag inte kan annat än att se din kommentar ur mitt perspektiv.

    Perspektiv som förändras och rör på sig i takt med att man lyckas få kontakt med andra människor, lär känna dem, låter ord och tankar blandas och ser varför människor blir som de blir. Det mest frustrerande jag vet är när någon är så hårt knuten att man inte kan få kontakt.

    Tvärsäkerheten varandes den vanligaste skyddsskölden som hängs upp och dängs mot allt som rör sig och kanske påpekar att det kunde vara lite trevligt att slänga ifrån sig den där plåtbiten och bolla lite utan sköldar. Sköldbäraren hörs då ofta deklarerandes krig längre neråt gatan för att ge utlopp åt sin frustration, på fortsatt flykt. Jag har själv varit en av dem.

    Jag tror att det är därför världen ser så bakochfram ut som den gör. För att vi tillåter oss själva att slåss med sköldar och sticka istället för att hjälpa varandra.

    Men det är bara min åsikt.

    Jag uttryckte mig kanske otydligt. Och det förefaller som om jag kanske sårade. Det var absolut inte min avsikt. Om du läst ytterligare några inlägg på den här bloggen så tror jag - som sagt - knappast att du kan tro att jag vill dela in människor i två fack.

    Men Ibland blir mina otydligheter kanske till och med binära av sig. Du får ta det för vad det är. Jag bra uttrycker mig som det faller och jag känner ofta att det inifrån min iakttagelser rör sig om "före eller efter-människor". Alltså de som brutit ihop och gått vidare eller de som fortfarande arbetar sig fram emot sammanbrottet.

    Ingen är bättre, finare eller vackrare än den andra sorten. Den bedömningen får stå för dig. Precis som den sedvanliga kring omnipotens.

    Övriga> Tackar. Ni missförstod mig rätt. Vilket på intet sätt betyder att det i någon universell mening måste vara rätt. Det bestämmer vi ju som bekant snarast tillsammans och i realtid.

    SvaraRadera
  8. Hej Erik
    Verkligen ett nöje att läsa din blogg!
    Tack för citatet från Mumin. Kanske något har satt sig i mitt undermedvetna från då jag läste den som barn, för jag skrev såhär för några dagar sedan:
    "Fast jag tycker nog bäst om vintern ändå.
 Den är oundviklig och sopar bort allt trams man fått för sig; livet blir enkelt och alla blir människor igen, då det inte har något val. Och det verkar alla gilla.
    En riktig snöstorm – det ger livet det, om något!"

    SvaraRadera
  9. Tackar så mycket!

    Kanske finns det inte så många unika, rena, tankeformer ändå. Allt det där med Logos och så. Ett antal förekomster som vi beroende på under vilka förutsättningar vi får syn på dem tolkar som helt olika saker men som ändå är samma sak. Och inte alls begränsat enbart till mig eller dig utan saker vi kan finna hos andra lika gärna. Klurade lite på saken här för ett tag sedan: http://www.interiktigtklok.se/2013/03/hur-verkligheten-fungerar.html.

    SvaraRadera
  10. Skrev något igår som... ramlat bort?
    Eller var jag helt fel på det kanske?

    SvaraRadera
  11. Spännande! JAg kan faktiskt skryta med att ännu inte ha modererat bort en endaste kommentar, så skriv gärna igen ;)

    SvaraRadera
  12. Nej jag skulle bli mycket förvånad om du modererade bort något!

    Det är nog den där cybertomten som varit framme. Jag har ett flertal gånger varit med om att det t ex inte gått att logga in, bekräfta, skicka ett mejl etc; saker som det sen har visat sig vara bra att det inte blev gjorda...
    Numera brukar jag ge upp direkt, när det händer. Varför utmana... ödet?
    Visst är jag knäpp?

    Det jag skrev har jag inte kvar. Ibland när jag minns hur det kan vara, så är jag noga med att spara ner det jag skrivit, om ut ifall jag skulle tappa det enligt ovan beskrivning. Ibland har jag inte en tanke på detta, nuet är det enda som finns.
    Och så ramlar de säkert otroligt "intressanta" tankarna bort... Men då jag en gång tänkt dem, så finns de ju kvar inom mig ändå. Och ploppar säkert upp igen någon gång... om de var något bra att ha... :-)

    PS. Jo jag skrev om logos, minns jag nu. Om hur symbolvärlden faktiskt är mycket olika länder i mellan. Att byråerna testar mycket, innan de hittar de gemensamma nämnarna som gör att en logo funkar internationellt. Och att jag tänkte att det inte var den sortens logos du menade..

    SvaraRadera
  13. PS. För du skrev Logos, med stort L. Vilket fick mig att tro att vi antagligen pratade om olika saker?

    SvaraRadera
  14. Exakt. Logos. Samma sak. Ensidig användning ändrar inte kraftfullheten.

    SvaraRadera
  15. "Asså" Universum eller alltet stravar att släta ut sig det är mönstret. Som en gummi snodd eller två som slätar ut varandras sprickor och blir en till gummisnodd att töjas för att slätas ut.
    Samma teknik i DNA same shit all. Boring it must and the night mare some times.
    TJa kollektivet kan bara bli dummare ju mer av samma sak som delas ju mindre blir det för varje del i maskineriet. Vi älskar dock att släta ut det är vår höjd här i livet för livet är en produkt av det.
    (ok vicken jävla glädje dödare) Men jag föredrar min skit framför andras kanske för att man blir bara avslätad (fucked up så att säga)
    Haha kunde inte förklara det på ett finare sätt liksom hoppas svängen min vaxning kan tas med lite humor för förlorar man den så är allt kört liksom.....
    M va inte orolig jag har inte mist förståndet.

    SvaraRadera
  16. Intrikat: om det slätar ut sig helt och hållet tar det sannolikt slut. För egen del trivs jag rätt bra. Alltså är jag inte redo att bli utslätad ännu ;)

    SvaraRadera
  17. Du är utslätad kanske själv vaxad eller polerad och inget annat en Erik vax fäster på dig fast du verkar tro annat.
    Självklart kan du slänga tillbaks den kritiken på mig det är inte o befogat. Stockholm känns som rena vax kabinettet likaså förorten Borlänge med uteblivna vax showen love and fise tack och love.
    Jag mår prima också tur att vi mår så bra :-) ta inte illa upp vilket ju kan vara svårt när en är så oförskämd som jag är hehe.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Trend

Bubbelbalans

Vortex. Råbjörk.