NIHilism

Nihilism – filosofisk meningslöshet. Tesen om alltings egentliga meningslöshet.

NIH - Not Invented Here – det syndrom som infinner sig när man enbart kan intressera sig för/erkänna sådana saker som man själv skapat.

När jag i går ingående och relativt faschinerat studerade manualen för ett inombordsdrev daterat sent åttiotal slogs jag över den komplexitet med vilken våra av människonhand tekniskt skapade objekt beskrivs. Av den enkla anledning att de är just komplicerade till sin natur, sin relativa enkelhet till trots. För att få ut kraften från en mycket basal explosion av lättantändligt ämne krävs dusentalet delar, smörjnipplar, kylningssystem, elsystem – you name it! Kanske komplexiteten i vår tekniska utveckling markerar själva bottennivån rent innovationstekniskt?

Mitt i funderingen satte sig en katt mitt i instruktionsboken. Spann och kisade mot mig. Fick mig att fundera över vad som får katter att välja sina vägar - vilket åtminstone från min betraktelsepunkt mest sannolikt är en fråga om energier och intuition. Till skillnad från sina logiskt sönderbråkade människofränder.

Men denna katt med sin päls, sina inre organ, sin motorik, och sina känslor är ju så oändligt mycket mer avancerad än vad som beskrevs i den manual hon belägrat. (Stickspår: många – i min mening mycket begränsade tänkare – hävdar att djur inte har känslor och definitivt inte tankar. Nu kan det ju vara så att de har aningen rätt i det senare. Kanske de flesta djur inte styrs av tankar som vi gör utan går direkt på känsla. Kanske de har en mindre påtaglig spärr mot de vi inte ser. Slut på stickspår.)

Vad som slog mig var att jag så ofta fascinerats av mänskligt skapade teknikaliteter. Hur jag som liten taktfast gick loss med skruvmejsel och i förekommande fall hammare på skrotad apparatur av elektronisk art. Hur jag med LEGO byggde saker med inspiration från fordonsteknik och husbyggeri. Hur elteknik och elektronik blev den ultimata fascinationen och ledde vidare ini digitalteknik och ner i den digitala informationsoceanen.

I den digitala och därmed logiska överdosen växte emellertid fascinationen inför vad som redan fanns här allt starkare. Stjärnorna har alltid lockat. Molnen. Havet. Från den punkten har det dragit sig ner mot jorden, kan man säga. En fascination som tog verklig fart när vi anlände hit, till den vackraste jordplätt jag någonsin erfarit, och fick möjlighet att följa minsta skiftning varje dag.

Så dök fascinationen inför fascinationen inför det människoskapade upp. Vad är det som får oss så vansinnigt intresserade för våra egenhändig skapade lösningar framför naturens egna? Är det så att vi smickras över våra egna tecken till framgång? Vill vi bevisa vårt oberoende gentemot moder natur och vår hemvist i något slags rebelleri?

Eller är det helt enkelt så att vi är många som lider av NIH-syndromet? Att vi inte riktigt kan fascineras av sådant vi inte som mänsklighet själva har konstruerat med våra händer och våra logiska sinnen. De flesta av oss uppehåller oss ju i den logiska lilla avbalkning som världens format tillhandahåller åt oss. Så länge vi är där så är det kanske också logiskt att vi beundrar vad som skapats där.

Men om vi vi är här för att lära oss att bli skapare – då är det kanske inte så konstigt om vi mest av allt fascineras av det vi tror att vi själva har skapat. Om när man så kliver ur det logiska ramverket inser man att det mer sannolikt är alltihopa. Tron på vad det är vi skapar kanske sätter gränsen för vad vi kan fascineras av.

Ett citat på det utökade temat, avslutningsvis:

"Ponera att Platon hade rätt, att vi är osynliga andar och att vi tillsammans TÄNKER FRAM vår omgivande värld. Processen går från far till son, från mor till dotter och ingen kan se processen eftersom vi föds in i denna oavbrutna mentalisering."
Från Ockulta Ögat - Tänk om psyke är verkligheten...