Fullständig reglering

Det är frågan, det. Om det ens är värt att gräva sig in i den materia som utgörs av de så kallade sakernas tillstånd. Jag menar – om vi ska reda upp allt det här, spjälka isär vad som hänt, när, varför, hur och på vems initiativ samt gud förbjude på under vems ansvar – då har vi ett par tre tusen år av räfst och rättating framför oss utan något som helst utveckling av vad som ju hela tiden varit det väsentliga.

"Rekommenderas inte".

Nej, jag tror nog att det bästa vi kan göra det är att skita i hela alltihopa. Skratta lite åt att vi blivit lurade och hitta varandra samma skrattsalva. En skrattsalva som hur brutalt det än låter arkebuserar de små fega stackare som hållit skrattet inlåst i en liten pyramidformad ask i årtusenden. "Våra härskare"

Så det så! Ha! Härskare. Ojojoj. Får nog passa oss så att vi inte skrattar ihjäl oss på kuppen. Men det är ju det som är så fantastiskt. Vad vi har i vårt skratt är större än livet, sträcker sig över dödens gräns och - om vi så önskar - åter in i livet. Nej, de är chanslösa - "härskarna".

Ganz einfach!

Vaddå? Va? Hörde jag ett litet gnäll? Nejmen, stackars liten. Någon som känner sig försmådd och vill ta sin hämnd. Jomenvisst, för all jävla del - ta din personliga revansch, bara. På dem, känn dig kränkt och vada runt i ulltottarna efter alla sönderslitna offerkoftor på väg in i nästa tyrrani, för det är dit det leder. Det är därför du fostrats in i offerrollen. Att utkräva hämd den här gången är att besluta sig för att mänskligheten inte äger rätt till sin egen resning. Faktum. Det är ditt förbannade ansvar att hålla huvudet kallt. Så det så. Ditt, mitt och allas.

Ha igen!