Kategoriskt

Man ska aldrig dra alla över en kam, sägs det. Men tre – det borde väl kunna gå ganska bra, eller hur?


1. De livrädda. Här finner vi de som är rädda för själva livet och det oförstörda livets innebörd. Dessa har en stark och nästan fobisk aversion gentemot närhet och värme. De kan inte hantera humor såvida den inte är drypande iskallt satirisk. Givetvis har även dessa människor sex men det handlar då om olika former av självuppfyllande, energireglering och allt annat än kärlekstoner. Vi finner denna art högt i samhällspyramiden. Den kalla sorten. Den som aldrig älskats och som gör precis allt för att ingen i världen heller ska kunna uppleva äkta kärlek eller lycka. Av subversiv rättvisa, så att säga.

2. Så har vi de skrämda. De som skrämts in i sin offerkofta och sitter där och huttrar. Som i allt som sker finner en anledning till att utveckla sitt martyrskap. Ur offerrollen växer ett slags värme. Ur den uppmärksamhet man lyckas dra till sig kommer ju ett slags kärlek, ändå. Allt man vill är att bli sedd, igenkänd, tagen upp i någons knä och ompysslad. Det finns enormt många som befinner sig här. Som lever i lydig skräck för det mesta och som i sig själva är så jagade att de inte riskerar att behöva ta itu med sina destruktiva beteenden utan istället sprider sin ångest över omgivningen. Vilket ju är en sorts hjälp till självhjälp.

3. Avslutningsvis har vi de uppvaknade. En bunt självgoda själar som tror de knäckt livets gåta. De lever i nuet. De bekymrar sig inte i onödan och köper inte skräckpropagandan om brist på pengar, sjukdomar eller den allmänna komplexhysterin. Här finner vi folk som lite flummigt uttalar sig om kärlek och nirvana. Som inte tyckts förstå allvaret i världens prekära situation och som efter en tid lägger ner det slaviska värnandet om miljö för meditation och andlig omtanke om planeten och dess innevånare. I denna grupp finner vi de som kapar kontakten med sin omgivning. Som går in i sig själva och försvinner. För att skydda sig själva, säger de. I en slags total enighet ändå.


Jag måste sluta förenkla och kategorisera – absolut. Men samtidigt, även om gråzonerna är milsvida och var och en fritt kan röra sig mellan de här framlagda tre stereotyperna så har vi inte att göra med en total, homogen mänsklighet. Och frågan jag ställde mig var huruvida vi en gång kommer att få det – om det är själva målet. Inte nu, skulle jag tro. Vi har själva valt utmaningarna och stoppat oss där vi som mest behöver övas. Givet den inbromsningssträcka jag ser framför mig blir det sannolikt en uppdelning i alla fall.