Städdag

Jag har blivit riktigt ledsen. I går eftermiddag. I min bil. Det kanske inte låter sådär vansinnigt banbrytande men saken är den att jag väldigt, väldigt sällan blir ledsen. Jag har nog inte varit riktigt ledsen på tjugo år. Inte på det lilla viset. Med ledsen menar jag inte själva yttringarna - att hänga med huvudet, gråta eller småmuttra mot omgivningen. Med ledsen menar jag känslan i hjärtat. Inte ett hugg, inte ett plötsligt upplossande. Nej, ledsamheten är inte sådan – i alla fall inte för mig.

Ledsenheter är den stillsamt flytande vattenmängd som rinner fram på känslans yta efter att ha tinat loss ur ett berg av is. Ett isberg vars kalla kärna vuxit på sig genom åren och genom ansamlande av min fuktiga utandningsluft blivit till ett berg, format av mina utandningar, av min värme – till en stor monolitisk klump av is mitt inne i mig. När den smälter frigörs allt vad den byggts upp av. Alla de ord, tankar och känslor den sugit åt sig sätts åter fria på känslans lilla insjö. Det är att vara ledsen för mig.

I går smälte hela sista biten ur energin från ett mycket spänt och ansamlat sinne. Rännilarna nådde stranden ungefär samtidigt och skapade symmetriska mönster i ytan. De som känner mig – verkligen känner mig – såg vad det var som hände. Kände. För första gången i mitt liv fanns där någon som förstod. Som kände vad jag kände. Och vi pratade. Aldrig förut har jag pratat om just det. Kärnan lade sig i dagen. Tack.

Så. När jag nyss  vaknade var det inte utan viss uppsluppenhet. Den förhöjda ytnivån i känslan ger utrymme för ytterligare djup. Men förbehållet att vårda isen och låta den fortsätta ta tull på min värme är dött. Jag känner mig friare än någonsin. Lösgjord från en livslång boja av skuld. Ett slags ofrivilligt slavkontrakt signerat av en liten pojke som inte var begåvad med mer än en snuttefilt, sina tårar och skuld.

Jag tror att man väljer dem. Och jag valde med omsorg. Aldrig hade jag kunnat tänka mig en mer givande kombination. Den ena som upphov till isberget, illustrerande det enkelriktande tagandet, den andra att rycka mig ur gropen, gestaltande den villkorslösa generositeten - att leda mig till glädje och locka mig att utforska världen med fast blick riktad mot det positiva i livet. Liven, snarare. Isberget härrör ur mitt allra första liv. Det som tog slut för åtminstone 25 år sedan.

Jag har mött isbergsmänniskor många gånger genom livet. De har så att säga öppnat dörren åt varandra. Jag har slagits med dem och insett att jag har en utmaning lagd inför mina fötter. För att inte såra de kvarlevande välmenande har jag inte kunnat ta ställning. Istället har lager till lager av is växt till inom mig.

Förbehållen är borta nu och jag kan kliva upp och anta utmaningen. De som inte kan ta mig som jag är ska bort. Ha så trevligt i varandras sällskap. Nu har mycket att lära av er själva. Inte under den väl vävda snuttefilten. Den som doftar av mina så väl beskrivna oförrätter, döden och andra livets hittepårealiteter. Och hör av er när den är uppeldad. Inte förr. Tack.

Och för den som känner sig berörd men inte förstår. Läs igen. Tills ni förstår. Ring inte. Skriv inte. Läs igen. Tack igen.

Kommentarer

  1. Ditt hjärta har inget val det måste följa med dit du går, men du har ett val och det är att följa ditt hjärta och se vart det leder dig! ♥ (Okänd)

    SvaraRadera
  2. Danke. Men om jag följer mitt hjärta vart det leder mig och mitt hjärta följer mig - blir inte det lite som när en blind leder en döv? Eller en gammal klassisk stumfilmsscen där två detektiver förföljer varandra?

    Nej, precis. Det är det som är så läckert. För i mig finns en liten detektor. En känsla som mäter av vad som känns rätt - åt vilket håll det lutar. Har lärt mig lyssna till den där känslan istället för att försöka tippexa över den med logik.

    Känslan är pålitlig har det visat sig. Tanken däremot förefaller kunna vända kappan efter vinden en smula. Så jag går på känslan. Och då kan det bli såhär. Känns bra. Det är vad som räknas just nu.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gul bil!

Handdisinfektion

Strandsurfarens insikter