Byggt för att gå sönder
I går stannade gräsklippartraktorn igen. Den har säkerligen tjugo år på nacken och när vi hämtade den för sisådär tre år sedan hos den mycket slingrige säljaren ropade han ”och kom inte tillbaka när det blir bekymmer!” efter oss. Jo, jag borde ha anat. Ändå har jag envisats med att hålla den igång och spenderat otaliga timmar på diverse mer eller mindre permanenta reparationer. Så i går stannade den igen. Klippaggregatet slutade rotera efter två varv runt gräsmattan.
Jag var redan mekaniskt grundirriterad då jag den senaste månaden öst in timmar på att renovera en båt jag trodde att jag skulle få servad av en fackman. Jag som aldrig tagit i förbränningsteknik ens med tång har denna sommar haft mer olja på händer och armar än dittills totalt under livets föregående 37 år. Det var därför med viss vrede jag i stundens ingivelse beslutade mig för att vräka den krånglande klipparen ner i det lägligt närbelägna diket.
Gick sådär. Precis när jag trodde att jag tippat åbäket och slutade trycka på återfick den balansen och utdelade med sin ratt en fullträff mot min tinning. Ilskan var ett faktum och min hustru fick för första gången på fyra år se mig heligt förbannad. En halvtimme senare stod jag hos Lantmanna och betalade en ny klippartraktor. En dyrköpt men ändock någorlunda sinnesfrid kom att infinna sig till dess att det för tillfället skinande nyförvärvet uppvisar de brister som den har designats med för att hålla marknaden i rörelse.
Allt vi köper är ju konstruerat för att gå sönder. De utbytbara minneskort som tidigare fanns i telefonerna är borta. Saker är hermetiskt tillslutna á la iOS där inte ens lokala filer finns att tillgå mellan applikationer för att framtvinga totalt ägande av all information från molnets sida. Sådan är designen och den är så långt ifrån intelligent man kan komma – ur ett brukarperspektiv, vill säga. Ser man däremot motiven bakom teknologins sponsorer är bilden en annan.
Det är med samhällsskicket, ekonomin, politiken och alla de storskaliga strukturer vi har att göra med precis som det är med vårt tekniska paradigm. Alltsammans är konstruerat för att ge upphov till de rätta brottanvisningarna, obalanserna och anomalierna. Det hänger ihop i en helhet som för brukaren ser dysfunktionellt ut men som för regissören tills ganska nyligen gick som ett väloljat schweiziskt kvalitetsur.
Alla de saker vi accepterat, alla de system och strukturer som har skapats för att gå sönder och som finns eftersom det schemalagda sammanbrottet är upphov till nästa fasa i mänsklighetens demokratiska fars nummer femtioelva bär samma oärliga tecken. Mänskligheten skådar igenom dem nu, medvetet eller undermedvetet. Vi har tröttnat. Vi vet ju vad det handlar om, egentligen. Vi bryr oss inte om bedrägeriets omfattning längre. Skiten ska bort så att vi får visa oss själva och varandra vad vi är kapabla till.
När vi tröttnar och försöker slänga alltihop i diket kommer det att ge oss en liten blåtira över vänster öga men det är också allt. Vi tvingas att ta ställning i oss själva och med den insikten och det ställningstagandet i bagaget kan småskaligheten anträdas och breda ut sig till det globala rövknullandets stora förtret.
"Ha - ständigt denna vessla", sa Sventon.
Jag var redan mekaniskt grundirriterad då jag den senaste månaden öst in timmar på att renovera en båt jag trodde att jag skulle få servad av en fackman. Jag som aldrig tagit i förbränningsteknik ens med tång har denna sommar haft mer olja på händer och armar än dittills totalt under livets föregående 37 år. Det var därför med viss vrede jag i stundens ingivelse beslutade mig för att vräka den krånglande klipparen ner i det lägligt närbelägna diket.
Gick sådär. Precis när jag trodde att jag tippat åbäket och slutade trycka på återfick den balansen och utdelade med sin ratt en fullträff mot min tinning. Ilskan var ett faktum och min hustru fick för första gången på fyra år se mig heligt förbannad. En halvtimme senare stod jag hos Lantmanna och betalade en ny klippartraktor. En dyrköpt men ändock någorlunda sinnesfrid kom att infinna sig till dess att det för tillfället skinande nyförvärvet uppvisar de brister som den har designats med för att hålla marknaden i rörelse.
Allt vi köper är ju konstruerat för att gå sönder. De utbytbara minneskort som tidigare fanns i telefonerna är borta. Saker är hermetiskt tillslutna á la iOS där inte ens lokala filer finns att tillgå mellan applikationer för att framtvinga totalt ägande av all information från molnets sida. Sådan är designen och den är så långt ifrån intelligent man kan komma – ur ett brukarperspektiv, vill säga. Ser man däremot motiven bakom teknologins sponsorer är bilden en annan.
Det är med samhällsskicket, ekonomin, politiken och alla de storskaliga strukturer vi har att göra med precis som det är med vårt tekniska paradigm. Alltsammans är konstruerat för att ge upphov till de rätta brottanvisningarna, obalanserna och anomalierna. Det hänger ihop i en helhet som för brukaren ser dysfunktionellt ut men som för regissören tills ganska nyligen gick som ett väloljat schweiziskt kvalitetsur.
Alla de saker vi accepterat, alla de system och strukturer som har skapats för att gå sönder och som finns eftersom det schemalagda sammanbrottet är upphov till nästa fasa i mänsklighetens demokratiska fars nummer femtioelva bär samma oärliga tecken. Mänskligheten skådar igenom dem nu, medvetet eller undermedvetet. Vi har tröttnat. Vi vet ju vad det handlar om, egentligen. Vi bryr oss inte om bedrägeriets omfattning längre. Skiten ska bort så att vi får visa oss själva och varandra vad vi är kapabla till.
När vi tröttnar och försöker slänga alltihop i diket kommer det att ge oss en liten blåtira över vänster öga men det är också allt. Vi tvingas att ta ställning i oss själva och med den insikten och det ställningstagandet i bagaget kan småskaligheten anträdas och breda ut sig till det globala rövknullandets stora förtret.
"Ha - ständigt denna vessla", sa Sventon.
Kommentarer
Skicka en kommentar