Nils Erik Wallman

Inuti finns en porlande källa. Känslan där inne är fullkomligt trygg och harmonisk. Inne i källan är man lika trygg och i sin själ som i man var i ögonblicket då man föddes. Olika saker får olika människor att komma i kontakt med sin källa. Någon kan få kontakt med källan i musiken, någon i snickerier, en genom att lösa logiska problem på kreativa sätt och ytterligare någon i interaktionen med andra människor i till exempel något så vardagligt som ett försäljningssamtal. När vi är där så är vi inget annat än lekande barn, lyckliga och uppfyllda av att pyssla med vad som är något vi passionerat kan sysselsätta oss med. Inte sällan försvinner uppfattningen av tid och rum och vi hamnar i "zonen". Den kreativa zonen. Men så finns det saker som förhindrar oss att kliva in i zonen. Rädslor. Att tappa ansiktet, att inte ha en roll att spela i ett socialt sammanhang - för sådana är ju till exempel företag i stor utsträckning. Rädslor förhindrar att en del av oss ens hittar fram till ...

Skillanden mellan mindre framgångsrik respektive framgånsrik management kan vara skillnanden mellan att säga åt folk vad de ska göra respektive att fråga vad folk ska göra och återkoppling  på svaret. 

Tills ganska nyligen trodde jag faktiskt att man var betydelsefull om man var viktig för alla andra. "Jag har givetvis inte tid med mig själv eftersom jag är en mycket viktig person". Vilken enastående humor, inte sant? Riktigt så är det ju inte längre.

Kraftfulla uttryck och sken av tveklöshet kan ofta betyda osäkerhet. Vilja att förändra och övertyga kan ofta betyda ovilja att förändras eller osäkerhet kring sakers egentliga tillstånd. Till exempel - vilja att förändra världen kan ju bottna i ovilja att förändra sig själv, det är ganska logiskt när man tänker på saken. 

Att vara med från grunden en andra gång ger väldigt mycket. Detaljer i hur jag sätter handen, fotens vinklar. Saker som jag första gången inte ens tänkte på eftersom helheten var ny och eftersom jag kämpade med att helt enkelt hinna med instruktionerna. Att återvända till början ger säkerligen en mycket stabilare plattform. Jag tror jag kan göra det många gånger, faktiskt. Polera på grunden, lite. Denna vecka föll väldigt mycket på plats. Pulsen i verksamheten har resonans och de som är i den famlar inte längre i bekräftelsemörkret bakom grundarna. Diskussionerna är öppna och hjärtliga, viljan är äkta och resultaten kommer inte att låta vänta på sig. De long-overdue siffrorna är äntligen sammanfattade och klara. Till min förtjusning stämde de nästan löjligt exakt med den finansiella prognos hela tiden haft i min mage. Och - som Hon sa - hur skulle det annars kunna vara? Skönt med ett kvitto på det också, så slipper det tära på mig en eventuell nästa gång. Det där att byta hatt. Att för...

Eftersom jag klarar av att stå still och existera i min egen existens utan att fly så kräver jag inte längre av mitt universum att hålla mig sysselsatt. Alltså fungerar saker. Alla saker. Sådär, bara. Det är riktigt skitjävla coolt, det. 

Det var helt klart värt ansträngningen att göra ingenting. Återstår att låta det vara.

Det ser så meningsfullt ut, alltihop. Inte på det nyttiga eller konstruktiva sättet utan mer i något slags balans. Allt som finns och är.  Det är vad det är. Och jag gillar det!

" Det lönar inte att jobba mera, fortsatt skapande utgår från varande. Närvaro." Ett grafiskt verktyg, ic . Närvaron, staketet, de förbipasserande och havet. Fokus som kanalväljare.

Det är lätt att peka ut en person och säga "det här är ditt ansvar". Men att bara göra det löser sällan dennes uppgifter. För det mesta skapar det bara en låsning i form av prestations- och kunskapsångest. Om man är mer än en person som ska åstadkomma något är det egentligen skitsamma vad var och en åstadkommer. Det är gruppens bedrifter som är resultatet. Alltså. På todolistan; Istället för att peka ut ännu en ansvarig - kultivera gruppen och gör den till en reaktor istället. En dynamisk varelse bestående av ett antal individer som samspelar efter eget huvud så som vi människor skapats för att göra.

Det är skillnad på att göra och att få gjort. Den stora utmaningen är  just nu att inte konstruera saker helt själv utan att ha tålamod, lugn och tystnad nog att vänta in rätt läge. Och när rätt läge väl kommer enbart säga som det är. Inte förr, inte senare. Inte till alla eller bara någon utan till dem eller de det faktiskt berör. Den eller de som faktiskt kan göra det som behöver göras. Tur för mig att jag har att pyssla med. Lustfyllda, berikande pyssel på insidan såväl som i utagerande infall. 

Det är väldigt smidigt att skjuta upp saker. "Snooze". Att skjuta upp saker är inte sällan ett sätt att slippa fatta beslut. Problemet med att snooza är att det ringer igen. Och har man då snoozat på många saker så kommer det oundvikligen att ringa många gånger. Då har man skapat sig en situation där man kommer att tvingas ta ställning, men den kommer att vara mindre angenäm eftersom man kommer att ha mycket att ta ställning till. Vilket kan vara bra om man till exempel vill fånga någon annans uppmärksamhet, då helst någon annan som man upplever kapabel att ta ställning.  Men det går att hantera varje litet beslut direkt också. Det kräver egentligen mycket mindre total ansträngning. Men det kräver modet att vara uppriktig direkt och det kräver modet att fatta vad som kan komma att i efterhand se ut som felaktiga beslut. Här och nu är allt som finns. 

"Vad vill du bli när du blir stor?" Minns att jag ritade scener och ville spela piano. Men därifrån gled det till att vilja bli den som håller ihop det hela, konferenciern och vidare in i scenens detaljer och hur den skulle konstrueras med ljus, ljud och sladdhärvor. Jag byggde scener i kartong och lego och körde mina föreställningar. Så nu prova vi konferenciersmetoden, lämnar tydligt plats på scenen och hjälper till att skicka fram artisterna i rampljuset om de inte flyger ut ur kulissen självmant, vilket de i tilltagande grad gör när de inte behöver riskera att trampa konferenciern på tårna.  Perspektiv gör ju inte saken svårare, direkt. Vi har sällan otur med restauranger, men när man för en gångs skull hamnar på en som inte fungerar så bra inser man hur lätt det är att ta udden av en verksamhets resurser. Givande.