Nils Erik Wallman

Utlösarbanken (UB) "Utlösaren". Affärspolicy Bakgrund: De som hamnat i ekonomiska trångmål på grund av personlig konkurs till följd av eget företagande har ofta värdefulla erfarenheter, kontaktnät och stor revanschlust i bagaget. Idag har den som hamnat i personlig konkurs ofta inget incitament att tjäna pengar då det som intjänats utöver existensminimum oftast dras direkt. I många fall är det tydligt för den enskilde att skulden aldrig kommer att behöva skrivas av. Detta ger i sin tur upphov till antingen ett slags apati eller lösningar baserade på svartjobb av olika slag. Uppslag: Att starta ett slags riskkapitalverksamhet på helt kommersiella grunder där lämpliga entreprenörer ges möjlighet att snabbt lösas från sina skulder och driva upp nya verksamheter för såväl återbetalning av skulden som framtida avkastning för såväl entreprenör som finansiär. Mission: Att generera långsiktig ekonomisk avkastning i partnerskap med drivna entreprenörer. Metod: Att finna driftiga, erfa...

Att få det serverat på det sättet. Ett ögonblick ur framtiden. Kristallklart. Med allt jag önskar och någonsin längtat efter. Med små, små detaljer som får mitt inre att komma i självsvängning. Allt och alla satt i sitt absolut rätta sammanhang. Hur kan du, som ju bevisligen är en annan människa, beskriva min dröm så exakt? Hur kan vi dela den så in i minsta detalj? Någon eller något har bestämt oss för att detta ska hända. Det orimligt underbara i känslan kommer också ur kontrasten mot vad som varit innan. Vi, som bägge dyrkat vår egen sorts ensamhet. Nu får vi njuta på annat vis. Kanske var det på tiden. Hursomhelst hade det inte kunnat hända tidigare. Allt har sin mening, uppenbarligen. Det. Och mycket, mycket annat. Ger anledning att fundera. Eller, vilket jag föredrar, njuta. Låta det fortsätta skena och känna hur allt läker samman. Och nytt formas. Självklart, som menat. Detta var också det skåpmat daterat hösten 2008. Här finns en förklaring till du just matats med den.

Omvägar. Sprugna ur genvägar. Uppskjutanden. Lämnade ohanterade att komplicera sig själva. Hårdare och hårdare. Tillsynes oupplösliga. Kvävande. Upphävande av livslust. Men ändå - bränslet i vilken den lilla, lilla lågan kan börja brinna. Den som först känns avgrundsdjup, outhärdligt smärtande och som du gör allt för att släcka. Men som obevekligen kommer att växa, bära dig igenom och hålla ditt hjärta frostfritt på vandringen. Till en början stickande värme. blir behagligare efter vägen. som du lär dig att älska. Som när det är över håller dig sällskap. Och lyser upp. Kanske visar vägen till andra vars eld kan komma att brinna för dig. Detta var lite gammal skåpmat daterat hösten 2008. Här finns en förklaring till du just matats med den.

Tjohoo! Den här bloggen fyller ett år. Ett helt år. Precis just nu. Det trodde jag aldrig. 341 inlägg (342 nu då) har det blivit. Mest en massa skräp, förståss. För mig är det fullkomligt obegripligt att någon annan än jag själv faktiskt orkar tugga i sig vad jag dumpar här. Skrivandet har alltid varit en oerhört viktig del i min mentala hygien. Om någon sedan läser det eller inte spelar inte såvärst stor roll. Kanske. Men detta är det första avstjälpningshörn utan yrkesmässiga förtecken där jag faktiskt utger mig för att vara mig själv. Och då blir det ju extra kul att det finns ett antal sinnen som faktiskt frivilligt (för det är så jag tolkar det - rätta mig gärna om jag har fel) och mer eller mindre dagligen besöker denna utmark i cyberrymden. Stort tack för det. Och skyll er själva. Inga planer på att ge upp och inga planer på att fortsätta. Inga planer. Så länge det finns lust och tid fortsätter svadan. Inspiration, kallades det visst. Och som livet och världen ser ut just nu så ...

De senaste månaderna har tidningarnas nätupplagor nästan helt övergått till att uttrycka sina rubriker i citatform. Alltså rubriker som "Människor skrek på platsen", "Står inför stora utmaningar", "Vi bor sämre än djur", "SD förlorade debatten" och så vidare. Man säger något. Men man säger att man säger något som någon annan säger. Inte att man säger det själv. Utan att man själv säger att vad man säger är att någon annan i själva verket säger det man säger. I dag överträffade SvD emellertid sig själva: Någon säger att vi säger det någon säger. Nej - vi säger att någon säger att någon säger det vi säger. Hm - vad ska man tro? De dubbla dubbelfnuttarna fick markera kulmen för funderingen kring var alla fnuttar kom ifrån och varför de har ökat så på så kort tid? Kan det vara så att de som sätter rubrikerna och lydigt författar sina artiklar baserat på de källor som trycks ner i halsen på dem av respekt för sig själva sätter citationstecken kring ru...

Nyttjandet av vertikala vektorer i logistiken för de horisontella linjernas utplacering kan visa sig vara långt mer relevant än anat. De vertikala vektorerna och dess upplyftande egenskaper kan visa sig förbinda ytan med inkapslat hålrum som hämtat ur fiktion. Nyliga korsreferenser i fullkomligt oväntat sammanhang kan visa sig vara av begränsad slumpvishet. Vad det nu innebär i sin tur. Kanske förklarar det den givna dragningskraften och dess eventuella påverkan. Planens storlek kan ju ännu inte vara helt känd. Bär mången likhet, när man tänker på saken. Runt nästa hörn visar sig nya vinklar. Som trots att den ändrar betraktarens vinkel mot det som åskådas inte nämnvärd ändrar vad som tidigare kunde iakttagas utan snarare gav ytterligare en dimension till det betraktade. Betraktad från en imaginär fokalpunkt kan kanske lamellerna som separerar illustrationerna såsmåningom försvinna för att låta fackens innehåll interagera med varandra. Varpå sannolikt den helhet där framträder i sin tu...

Världens utan tvekan längsta tålamod har tagit slut. Aversionen mot de stängda dörrarna. Skruvandet av orden. Den varma känslan av närvaro utan att något för den skull måste sägas. Den stora näsan. ”Ordnar det sig inte så ordnar det sig i alla fall”. Total nyfikenhet. Det fanns två ganska lika. Två för mig obeskrivligt viktiga. Trygga, intresserade och okomplicerade. Nu finns ingen av dem kvar längre. Den yngre försvann först. Den äldre försvann igår. Född 1917. Död 17:17. En symmetri hon själv nog skulle lagt märke till. Det var en björn som just bajsat i skogen. Men så hittade han ingen mossa att torka sig med. Lite längre bort såg han en hare. ”Du, haren?". "Ja", svarede björnen. "Luddar du”, frågade björnen. En klassiker I höstas pratade hon om varför hon fortfarande levde. ”Det finns tydligen något kvar jag måste lära mig, undrar vad det kan vara” sa hon. Döden knackar på mellan varven. Även denna gång som en befriare. Och denna gång väntat sedan så mycket läng...