Nils Erik Wallman

Kommentatorn Stefan har påpekat att allt är energi och information, men att dessa bägge saker är separata. Nu har jag smakat på det lite. Och kanske är det så att information är vad som förhindrar flöde av energi i många fall. Information. In-formation. Motsats till formation. Är in-formationen alltså något som inte är energi och inte strukturellt finns representerat men ändå beskrivet? Kanske är in-formationens syfte är att förebygga formation av något, då mest sannolikt energi. Om jag informerar någon så gör jag det alltså för att förebygga att den informerade formar energi till något. Jag informerar för att blockera och förhindra sådant som ren, ostörd energi skulle ha formats till alldeles av sig själv. Någonstans känns allt det där ju väldigt, väldigt bekant.

Vissa dagar klarnar vissa saker. Det måste kanske få krusa sig lite på yta för att det spegelblanka ska få chansen att återge det som ska återges. I den tysta tiden mellan ljudet och dess eko bor den möjlighet till förskjutning som gör allting möjligt. I dag fick jag äntligen sätta ord på något jag vetat länge. Det är något magiskt i att få finna just sådana ord. Och att få leva i det tillstånd där ställningstagandet inte är ett istället utan något radiellt förutsättningslöst. En klar dag att se orden. Forma dem. Låta dem sväva till dem de berör och njuta dess innebörd. Just så. Det förklarar ett och annat. Skulle tro att jag är ganska ensam om min belägenhet. Men det är bara min tro.

Alltså. Hm. Ja. Vet faktiskt inte. Har tänkt denna tanke sedan ocuppyrörelsen började röra sig. Om ja sedan helt tappat konepten eller är lite kuslig ibland får nog vara min ensak tror jag.

Om var och en av oss står i den egna reflektorns fokalpunkt och om våra reflektorer är riktade så att vi tillsammans lyser upp allt mellan oss och varandra. Vi riktar våra strålar med blicken. Om vi står med ryggen mot reflektorn syns vi inte utan iakttar istället de som vänts sig om och skickar sina strålar. Vi ser alla andra och i den utmaning vi alla har – att finna den totala identifikationen – söker vi igenkänning i andra människor. Vi spelar upp våra inre dramor och önskningar genom de vi tittar på. Vi dömer och beundrar dem när vi egentligen borde döma och beundra oss själva. Om vi istället vänder oss mot reflektorn ser vi först och främst oss själva. I full belysning och från ett otal vinklar. Vi måste förlika oss med vår egen spegelbild och allt den innebär. Vi måste acceptera och älska oss själva så att ljuset tänds och sprids utifrån vår reflektor. Ljuset från en tänd reflektor med en hel människa som ljuskälla syns som stjärnor på himlen för den som tittar ut i mörkret utan...

Det handlar förstås om avvägning någonstans. Jag vet inte exakt vad som pågår. Det gör ingen. Jag ser bara att de strängar av sammanhang jag följt sedan jag började följa min omvärld nu löper samman och ger upphov till resonansmönster. Inte där framme längre, utan här och nu. Eller - inte här. Inte just nu. Ännu. Hur det blir precis just här är svårt att säga. Men det är kanske det som kallas hemmablindhet? Hittad hos asperbergman.com .

En av rytmens mest taktfasta språkrör som om några stunder konstituerar preludiet till den inte mer än måttligt av kronologiskt i anspråk tagna yta som ligger föröver rör sig hitåt. En yta så innerligt efterlängtad att den till och med komprometterat tålamodet mot annalkandets slut. Det gravitationslösa tillståndet har jag kallat det många gånger - denna situation som innebär tystnad och ickestruktur. Det utgör en motpol och urladdningsmöjlighet som inte riktigt ryms i det gängse som det gängse som denna gång givit upphov till ymniga kraftfältsförändringar över utdragen tid. Med något måhända extraordinära undantag denna period alls inget att beklaga utan snarare en följd av att njuta förmånen av bonusens närvaro varje dag. Något jag sätter oerhört stort värde på. Något har hänt där. Något relativt avgörande. Jag vet inte vad det är, men jag känner hur det glidit på plats och nu är struket från listan av extraordinariteter och istället inlemmat i det innersta rummets reflexmässiga egen...

Accelerationens verbalt handikappade motpol retardationen. Gjuten på skalet av den accelererande accelerations yttre skorpa frodas den och har bråda dagar. Retardationen förflyttar sig ut ur våra sinnen och in i den materia som är dess upphov. Den gör det eftersom den måste. Annars skulle den aldrig hinna med att vara just motkraft mot det som sker. Den tvingas ut genom vad vi skapar i vårt löpande projicerande med centrifugelkraftens obeveklighet. Ut ur våra tankar och känslor och istället ner i den materia vi ämnar lämna. Gravitationslöst och omärkbart kan vi sedan avträda projektionens scen genom de betydelselösa ridåer vi vistats bakom. Nu strax. Alldeles. Och strängarna löper ljudande samman i vibrerande punkter av exponentiellt ökande antal där limens går mot oändligheten i varje enskild punkt.