Nils Erik Wallman

Regnet dånar ner och den nattliga jorden möter de tunga dropparnas mångfald med fuktig passivitet. De små ansamlingarna i groparna stiger och isolerade vattenfyllda kaviteter möter varandra och förenas till följd av det öronbedövande sorlet från dropparnas ymniga numerär. Ett skeende med en fullkomlig motsvarighet i det regn som består av tunga men små droppar av lögn som i enlighet med den så kallade prognosen fuktar den tänkande människans mark. Regnet kom inte från klar himmel. Dagen innan var tydligt märkt av de numera pentagramformade formationerna på himlen. Sköljningen var, likt sin tankemässiga motsvarighet, ytterligare ett stag i den konstruktion av korsvisa beroenden som är den världsliga lögnens helhet. En svindlande skapelse långt utanpå vad faktiskt kan föreställa sig. Stagen är nu så många att själva vikten från de korsvist beroende stagen obönhörligen fäller hela konstruktionen med sin totala massa. Karma, var det ja. Att vad jag gör kommer åter till mig själv. Alla de g...

Om man tänker sig att det man ger kommer tillbaka i den oändliga loopen, serverad på alltets energiladdade bärvåg, då kommer ju med all sannolikhet även det man tagit åter i form av ett fråntagande. Så om jag slåss med näbbar och klor för att klå andra på deras tillgångar, energi och tålamod – då kan jag egentligen vara helt säker på att samma plundring kommer att drabba mig i sinom tid. Om jag sedan väljer att reagera med förhöjd animositet på de angrepp jag ju egentligen utsatt mig själv för så har jag skapat en mycket effektiv nedåtgående spiral á la Dante. Låt oss studera effekten av det motsatta förhållningssättet; ett så ymnigt som möjligt givande av tillgångar, energi och tålamod. Vad kommer då åter i den oändliga loopen? Jo, precis – tillgångar, energi och tålamod i ackumulerat tilltagande mängd, dessutom. Om detta beteende lyckas ta sig över den kritiska punkten så blir totalen av helheten en växande konstant och vi kan med lätthet säga morsning till alla former av brister vi ...

Jag hörde en mycket bra liknelse häromdagen. Det handlade om tankar som uppstår på flera ställen samtidigt, huvudsakligen. Om man får tro vetenskapens loggböcker så har det mer än en gång inträffat att forskare på skilda platser och i olika miljöer kommit till precis samma slutsats vid exakt samma tidpunkt. Samma sak med uppfinnare för att inte tala om författare och så vidare. Det är ju inte direkt någon brist på slika sammanträffanden i medelsvenssons livsföring heller när man tänker på saken. Hur många gånger har inte den man precis tänkt på ringt, hälsat på eller på annat sätt gjort sig påmind. När man talar om trollen, så att säga. Det förefaller som om det finns en länk bortom vad vi kan se och höra. Som om våra tankar här kan utlösa en snabb kedjereaktion som får det vi tänkt på att i någon mån hända eller återspeglas i vår verklighetet. Den som läst mina kludderier här en tid vet säkert att jag är helt övertygad om att en sådan länk inte bara finns utan att vår verklighet fakti...

Vibrationstankarna vill inte ge med sig. Den submateriella nyfikenheten vet att stjäla av tid och rum på ett sätt som får den att gränsa till motsägelsefullhet. Men även det visar sig säkert ha en fullgod förklaring. Tankarna går till de vågor som är väldigt långa här hos oss. De som får historien att cykliskt upprepa sig. Jag funderar på om det helt enkelt är så att vi äger möjligheten att klippa upp dem i kortare vågor och därigenom förändra deras innebörd. Om vi säger att en civilisation faller cirka var femhundrade år (se vidare: en liten genomgång hos en man som heter Larry ), till exempel. (Jo, det är nog så att just tiden inte är den perfekta mätaren, kanske snarare antalet totala hjärtslag för befolkningen, men den räkningen är det inte någon som hållit, så vi får nöja oss med åren). En civilisations fall består ju inte av en enstaka händelse utan föranleds av en stor mängd företeelser som slutligen utlöser fallet. I all hast... Om vi tar en lite snabbare vibration – ekonomiska...

Det tjänar nog ingenting till att förneka att jag klurar lite på det dimensionella lite mellan varven. Hur olika rytmer i sina respektive plan samverkar till de virvlar som är vår värld, dess ursprung, hemvist, orsak och syfte. Det krävs en del fantasi och fritt tänkande för att föreställa sig hur det ser ut när vår värld ses i ljuset av sig själv på högre plan. Hur tiden som åskådliggörare bankas ut i en oändlighet för att till exempel skåda den rena tanken och vidare upp den rena känslan. Men det låter sig i alla fall göras. Svårare är det då att finna hur det ser ut neråt i matrisen. Om vi tar bort en dimension och bara har tre; den statiska materiella världen utan tid – vad har vi då? Om vi leker med den tanken i all otvungenhet så kan det till exempel vara så att man förflyttar sig i en värld som i övrigt inte förändras. Man får själv söka sin bästa möjliga position i förhållande till en oföränderlig omvärld och det enda som räknas är den enda nutid som finns, det vill säga det ög...

När jag kliver ut ur den tunna papperslådan av logik är världen där. Den vibrerar av liv, dofter, ljud som är lika symfoniskt och samstämt som det reg helheten frammanar ur sitt totala mönster. Ett regn som kommer att piska allt levande med sina droppar och fukta det att lämna än djupare avtryck i åskådaren när det väl dragit förbi. Det är oktober för 16 år sedan. Tiden är knapp, lanseringen ska ske inom ett par veckor och vi har jobbat dag och natt i fem dygn. Jag började det här jobbet i huvudstaden för några månader sedan, har precis fått fast anställning och njuter i fulla drag av framgången, känslan av den i mina ögon svindlande lönen, den nya stadens lockelser och alla de okända avenyer som hela tiden öppnar sig. Den tunna papplådan är konstruerad mitt i livet. Logiken ligger i en rätlinjig men inte symmetriskt konstruerad låda mitt på ett prunkande fält. I dess omvärld rör sig tusentals organismer av alla format och det liv de ger upphov till. Lådan finns där. En kärlekslöst und...

Att tiden är en relativ rackare råder det ju knappast något tvivel om. Kanske är det så att vår puls, vår egen organiska rytm, i själva verket är var och ens universella tidskonstant. Att den puls vi känner och kan mäta talar om för oss hur fort vi färdas genom tiden och att vi allesammans gör det i vår egen takt. Och varför skulle det då inte kunna vara detsamma med andningen. Att vi var och en för sig genom andningen, andetag för andetag tar tag i vår andlighet. Att de andliga strömmar vi tillåter vår respektive ande att andas genom vår fysikalitet och dess anda håller sin egen rytm även den. Kanske är det där vi har vårt kraftfält; i dessa svängningar och pulser. Vad vi är och upplever här illustreras för oss med tidens hjälp men är ju samma sak hela tiden ändå – förändringen inkluderat. Frekvenser för olika fenomen genom tiden är och uppfattas olika men är ju ändock just vibrationer. Från ljusets, ner via ljudets, hjärtats, jordens, andningens, årets, planeternas och hela vägen ne...