Nils Erik Wallman

Nu var det dags igen. Återvänder till den bekanta bloggplattformen och tror att skrivandet så småningom åter kommer att vilja flöda. Jag har försökt samla ihop det jag skrivit "i modern tid", dvs sedan jag flytade hitupp och blev en i huvudsak lycklig individ. Jag har inte riktigt fyllt på med allt ännu utan har det som strösyssla regniga dagar men det mesta finns här. Utom det som inte hör hemma här förståss. Jag har skrivit en bra bit över 1000 blogginlägg sedan 2009. Många av dem i ilska eller affekt, inte minst genom utforskandet av världens tillstånd samt sorgen efter farsans bortgång. Jag tänkte först börja om från början, städa bort allt som är "negativt" (vad nu det är) och deprimerande men så kom jag fram till att om jag börjar retucshera blir det inte ärligt. Jag är ju idag den jag är idag och den jag var igår är en annan person - ofta med en del likheter. Foto:  https://unsplash.com/photos/sfL_QOnmy00

Ju längre in mot centrum, Desto mindre gravitation.

Ju mer viag tittade på partikeln, desto mindre blev världen. Cell efter cell, molekyl efter molekyl och atom efter atom lydde viags önskan om en livlös, riskfri och stillastående värld. Allt som är är ju viag och gör därför precis som viag säger. Att vilja reducera materians inneboende våghalsighet är upphovet till cancervävnaden, striderna och lärdomarna. Kapslar vågorna inuti hårda, bepansrade celler som fyller livet med död. Viljan består av ekon av en svunnen epok på evolutionens tidslinje. Som klingar kvar till dess eftertexterna rullats upp och de sista lämnat salongen. Vem vet, kanske blir det någon effektfull efterscen som är värd att vänta på?   Viag är upphov till alla strider som utkämpas med densamma. Tiden blir aldrig mogen att våga. Tiden är inte den sortens väsen. Tiden är en våg. Som bär partiklarna dit de behöver för att våga. Viag är superhjälte. Som vågat detta medvetande. Som kliver ombord på vågen. Med den kärleksfu...

Jag har letat efter den perfekta riggen att skriva på. En distraktionsfri miljö i ett utopiskt operativsystem där orden flödar obesudlat ner i den digitala världen, ut i den icke-virtuella in hela vägen in i människans hjärtan utan att förvanskas. Jag har drömt om ostörda platser; en balkong på tredje våningen i en italiensk kuststad med perfekt utsikt mot havet där nere i gatans slut. En perekt timrad fjällstuga med perfekt knastrande brasa som brinner utan att man behöver gå upp och lägga i nya vedträn. Och samtidigt vet jag. De saker jag verkligen åstadkommit har jag gjort med livet närvarande. Jag skrev mina lönsammaste rader kod liggandes på sal på sjukhuset full av morfin tillsammans med fem andra i rummet. När det under en vinter blev problem med tågtrafiken med timslånga förseningar så gott som varje dag skrev jag genombrottsmoduler till de programvaror jag arbetade med. Och när jag allt som oftast missade anslutningen på Kastrup och blev sittandes timmar i rökrutan med min ...

(Skrivet för InfoCaption -  klicka här för at läsa artikeln på InfoCaptions blogg )  Vi har alla massor att göra om dagarna och det ges kanske inte så många tillfällen att reflektera. Med tiden blir det rutiner av saker som när vi först fick våra arbetsuppgifter fann nya och kanske obegripliga. Det är bra att få rutin, man blir snabbare och bättre på vad man gör. Men där finns också fällor. Man slutar gradvis att ifrågasätta och förbättra vad man gör. När andra kommer med förslag till förbättringar eller ifrågasätter så kanske man inte har tid att ta till sig frågan riktigt och då löper man risk att missa en kanske viktig förbättringsmöjlighet. Vanligt scenario... Hur nya saker blir etablerade och sedan gamla Det tar tid för nya idéer, paradigm och förändringar att slå igenom. Den vetenskapliga teorin  ”Diffusion of Innovation”  (och dess kusin  hypekurvan ) framtagen på 1960-talet av Everett Rogers är ofta ansedd som en bra modell för att be...

Ordvits-SM 2018 Det kändes som en rolig grej, taggad av en vän på Facebook fick jag för mig att ställa upp i  SM i ordvitsar 2018 . Det skulle visa sig vara ett av de mest utvecklande små projekt jag givit mig in på. Tur jag inte visste det när jag skickade in min anmälningsvideo: När jag några månader senare fick veta att jag blivit antagen började hjärnan och inspirationen att arbeta övertid. Jag blev i allt högre grad en ångmaskin av språklig humor som slukade allt den kom över i form av bränsle. Allrahelst min fru och barnet fick utstå mina härjningar men även de stackars innevånarna i Ljungdalen tvingades utstå mitt träningsläger. Vad som börjat som en liten inpuls hade vuxit sig till ett projekt. Det var ju knappast första gången i mitt liv men denna gång var det annorlunda. Normalt sett så är de flesta projekt inom ramen för vad jag redan är. I jobbet så utvecklas något från en grej som redan finns. Samma med projekten hemma, ma...

Projekten i livet. Byggandena, korstågen, transformationerna, förberedelserna, resorna och upplevelserna. Att bryta upp och välja kärleken. Att bestiga ett berg. Att bygga ut ett hus. Att se andra sidan av jorden. Att ta reda på vad som bor bortom normen. Vid en dödsbädd, alldeles i slutet av en mycket hård resa på upploppet ur livet. Varje andetag lika stort, ansträngande och triumfaliskt som ett helt projekt i livet. Plågsamt vackra liv.