Nils Erik Wallman

Denna är en av mina bästa : )

Ingen stad kan vara så mörk och kladdig som Uppsala i November. Jag har aldrig sett något liknande, ingen annan stans. Det måste vara något specifikt som händer i gränslandet mellan norr och söder, i "för-norrland". Det är som om regnet får en högre densitet och sväljer ljuset. Inte enbart på ett dåligt sätt, det har sin skönhet likväl. Men det blir riktigt jävla mörkt. Och extremt svårt att se. En perfekt möjlighet att prova att använda glasögonen som blivit liggande. Uppsala har inte bara det mörkaste regnet, det är en stad med massors av möjligheter. På ett sätt skulle jag kunna kalla staden för min hemstad men så har det aldrig riktigt känts. Det är som att jag, fast jag bott där i nästan 20 år, aldrig kom underfund med henne (staden alltså, för hon är definitivt en tjej). Hemma, i Sandviken, är min hemstad. Jag minns precis när det hände, Sara och jag åkte till Högbo på vår första frukostpicnic. Vi hade kanske känt varandra i tre dygn, fysiskt. Cybernetisk...

Här monteras det ner och blir plats för ännu mer skapande. Alldeles hemma. Kittlar fantasin och håller grytan kokande på samma gång. Tack, ljuva förväntan och porlande vision.

Diffusion of Innovation-teorin med tillhörande kurva  är en magisk nyckel till mänskligt beteende. Den förklarar hur saker som är nya vinner uppmärksamhet och sedan filtreras genom mänskligheten för att så småningom vara något passé. Teorin är grunden för hypekurvan och så gott som alla framgångsrika produktlanseringar. Jag fick idén att rent grafiskt vända på grafen så att den hamnar i linje med evolutionen istället. Samt - för vem hade kunnat motstå det - rita in en dinosaurie. Evolutionär diffusion-of-innovation-kurva.

Tanken, den infantila, väcker mig om morgonen med sitt punktliga skrik. Tvärvaken, sparkandes av överlevnadsinstinkt och full av sin programmerade vilja att ta kommandot över dagen. Full av saker att göra, som borde varit gjorda för längesedan. Saker som är "fel" och behöver åtgärdas. Igår, typ. Saker utanför mig själv där tanken har det att jag ska, borde eller måste agera - sparkandes av överlevnadsinstinkt. Den inre föräldern tar upp tanken. Den tystnar en stund och tittar på mig. Hickar till lite. Jag tittar på den, känner kärlek omsorg och tacksamhet över att få bära den, trots att den skriker. Den är resultatet av nyfiken, kärleksfull evolution och en vacker dag kommer den att förändra världen. Det är tanken. Flatludret på bilden har inget med tanken att göra. Direkt.

Evolutionsbiologen Bruce Lipton har fångat mitt intresse. Han har forskat på hur evolutionen fungerar på mikrobiell nivå genom evolutionen och hittat ett mönster som är extremt intressant. Det är en cykel som växlar mellan konkurrens och samarbete. Under konkurrensfasen vässas de bästa, mest konkurrenskraftiga och sylvassa egenskaperna fram hos individerna. Dessa egenskaper blir med tiden självutplånande för helheten eftersom man helt sonika bekämpar varandra med dem i konkurrensparadigmet. Med tiden kommer helheten på att det smartaste är att samarbeta istället för att konkurrera. Detta skapar givetvis en hel del icke-organisation i populationen med tillhörande turbulens men så småningom växlar t.ex. de encelliga individerna till att forma en mer komplex gemensam organism som är kapabel till helt andra saker än vad de individuella cellerna var för sig kunde drömma om. Mänskligheten är precis på väg att byta fot i fråga om hur den egna evolutionen opererar. Vissa av ...

Det är intressant vad mönstersyn gör. Förmågan att lägga ihop saker till en hanterbar helhet utifrån (eller snarare kanske inifrån) sinnesintryck är väl hjärtat i den mänskliga intelligensen. Vilket som regel blir mer framgångsrikt om det korskopplas med en intuitiv faktagranskning. Vi vet ju alltid, egentligen. Det är bara det att svaren, de intuitiva, ärliga, hjärtliga, ligger under ytan, nere i själen och dit är det ibland svårt att hitta när man är lite upphetsad av saker som händer på ytan. Zen, min vän. Jag såg en u-båt...