Nils Erik Wallman

För sju år sedan ganska precis blev du mitt. Vårt enligt då rådande definition. Läget tilltalade oss båda. Avskildheten mig, växtkraften henne. Skicket avskräckte men utmanade. Möjligheten att fokusera energi på ett projekt lockade oerhört. Längtan från staden drev mig. Genom stormiga år höll du oss sysselsatta. I tanken, sinnet och praktiskt. Men det som föreföll vara en kärleksfull behandling var egentligen ett frustrationens utlopp. Det är därför de gamla fönstren inte skrapats, målats och satts tillbaka utan ersatts av nya. Därför ligger att laminatgolv istället för de gamla vackra furuplankorna på golvet. Därför ser grindarna ut som de på en herrgård istället för ett par skeva, röda. Och därför ladan har förlorat sin doft - sitt luftiga, råa men varma och fantasieggande utrymme. Därför finns lyktstolpar och stenkantade grusgångar. Flaggstång och stenlagd uteplats. Drömmen var diffus från början. Blev alltmer otydlig med tiden. Rastlösheten. Det uppskjutna ibruktagandet. Allt pekad...

Det är vinter nu. Vägen är densamma men startpunkten och destinationen har bytt plats med varandra. Under sommarens hetaste veckor pågick uppbrottet. Känns som en evighet sedan.  Strax dessförinnan köpte jag glass. Av någon som redan på förhand fascinerat mig med sina ord och tankar. Vars röst jag då aldrig hade hört, vars hud jag aldrig smekt men vars sinne jag kunde skönja.  Hon tog mig med storm. Men inte med den meteorlogiska stormens åthävor - regn, vind och åska som släpps loss för att sedan lugna sig, utan som en kosmisk storm med magnetfält i rörelse. En osynlig men obeveklig påverkan. Med frekvenser, riktningar och sken som harmonierade. Fångade. Två magnetiska moln som gradvis och osynligt men under utveckling av enorm energi blir till ett. Det var i somras. Nu är det vinter.  Tiden tillsammans känns oändligt lång. Och kort som ett ögonblick. Den kyla jag kände i somras. Den som höll på att förtära mig, är borta. Nu bor här bara värme. Det mörker som bodde i mig...

Månader, nej år faktiskt, av stillestånd. Den drivkraft som emanerat ur en flykt hade ebbat ut. Kreativiteten, prestationsförmågan, motivationen försvann. Hade faktiskt trott att det var förbi. Att det var nya villkor över hela linjen. Och att den uteblivna kreativiteten var priset för det lunga, fullkomliga. Tvekade inte ett ögonblick att det var värt det. Hade börjat leta nya inriktningar. Ett klimat där orimlig obegränsad uppgång sågs för given tog också bort stimulans. Trodde att det krävdes smärta. Att kreativitet egentligen var restprodukten av sinnets undanmanövrar. Men så - med minimal förvarning - börjar det fungera igen. Ur en helt ny kontext. På ett helt nytt sätt. Men samma, starka impuls. Den varma känslan i själva framfödandet. Kanske till och med bättre. Denna gång distinkt för andra att förverkliga. Att själv ta det vidare hotar harmonin. Och det var ur just den det kom. Denna gång. Den första. Absolut underbart. Ljuvligt! Det fungerar.

"Jag mår dåligt - vems är felet?" Du söker svaret hos alla utom dig själv. Absolut - många har behandlat dig dåligt, också jag. Sådant får vi alla leva med. Men det som hindrar dig att leva är inte någon annan än dig själv. Din nervositet. Ängslan. Suktan efter de lyckans mekanismer du med manisk kraft jagar. Som beklagligtvis inte existerar. Du måste kunna tycka om för att bli omtyckt. Där har du en nyckel. Men du lyssnar inte. En dag i taget. Det kan jag hjälpa dig med. Men jag tänker inte vara din demon, lilla syster. Det är först när du tar itu med dina egen som du kommer vidare. Vi hörs då.

Så var det äntligen klart. Tidigare än väntat men mot slutet outhärdligt ändå. "Vad tråkigt att höra - gratulerar". Ovan med villkoren. Öppna kort. Ett kompromisshjärtas död. Vila i frid.

Utlösarbanken (UB) "Utlösaren". Affärspolicy Bakgrund:      De som hamnat i ekonomiska trångmål på grund av personlig konkurs till följd av eget företagande har ofta värdefulla erfarenheter, kontaktnät och stor revanschlust i bagaget. Idag har den som hamnat i personlig konkurs ofta inget incitament att tjäna pengar då det som intjänats utöver existensminimum oftast dras direkt. I många fall är det tydligt för den enskilde att skulden aldrig kommer att behöva skrivas av. Detta ger i sin tur upphov till antingen ett slags apati eller lösningar baserade på svartjobb av olika slag. Uppslag: Att starta ett slags riskkapitalverksamhet på helt kommersiella grunder där lämpliga entreprenörer ges möjlighet att snabbt lösas från sina skulder och driva upp nya verksamheter för såväl återbetalning av skulden som framtida avkastning för såväl entreprenör som finansiär. Mission: Att generera långsiktig ekonomisk avkastning i partnerskap med drivna entreprenörer. Me...

Inget riktigt intresserar. Så har det aldrig varit tidigare. Suget att ta tag finns inte. Det har det alltid gjort förut. Behovet att fokusera negativ energi har försvunnit. Det jag byggt upp går huvudsakligen av egen kraft. Kan lägga energin på annat. Frågan är bara vad. Måste först ta reda på vad för slags energi det är.

E har alltid funnits där. Döpt så. När det lektes var det ofta tilltalsnamn som önskades. N var namnet på den verklige, begränsade. E på den som inte hålls tillbaka utan lät sin sinnevärld växa fritt. Levde i den. Och utökade den på så vis. Konsekvent men eskalerat med ålder, nyfikenhet och de uttryckssätt personen kräver. E levde ut. N levde inskränkt. N fann sin ventil i arbete. Rationellt skapande. E fann den i annat. E reste med N och fann luft. Krävde den. N och E - samma. Men med olika områden. Det sätt på vilket E lever ut i det köttsliga är en reflektion av N:s yrkesmässiga bana.  På område efter område. Yrkesmässiga, respektive inte särskilt yrkesmässiga relationer. Utveckligsarbete respektive utforskande lekar. Fackspråk respektive det sinnliga språket. E växte sig starkare då N gick in i väggen. Ingen stuns längre. Slut på energi att fly. Bara smulor av integriteten kvar. Allt en del av samma händelsekedja. En sann konsekvens. E tog över för första gången. E som har styr...