Nils Erik Wallman

I natt blir 2000-talet tonåring. Givetvis är det dags för 2000-talets inhabitanter att i den andan utmana sin tidsanda och revoltera mot de kulturella ramar bakom vars glas man lever sitt dygdiga liv. Låt mig exemplifiera: Att vara duktig Det har länge varit populärt att vara duktig. Ni vet det där att vara framgånsrik på jobbet, omtyckt av alla, dräglig att skåda och samtidigt vara den perfekta eller perfekte i alla sammanhang. Att vara duktig går i stort sett ut på att sätta sitt eget bästa i passagerarsätet och låta andras syn på vad som är att vara duktig ta överhanden och därigenom förvandla den ”duktige” till ett vrak. Nej, det lägger vi ner. Rollspel I vårt arrangerade västerländska spel får vi ett antal fördefinierade roller att spela. ”Förälder”, ”Chef”, ”Idrottsledare”, ”Lustigkurre”, ”Hunk”, ”Rättshaverist”, ”Foliehatt” och så vidare. Hur fånigt är inte det när det finns en och enbart en etikett för alla; ”Jag”. Alla är ju enbart sig själva vare sig de är på sitt jobb, i bar...

Den första kaffekoppen är också den verkliga surfstundens timglas. Alltsedan jag kapat diverse läslistor jag tidigare haft om morgnarna har vanan vuxit sig starkare och blivit till ett alltmer oundgängligt verktyg. De cirka tio minuternas tystnad om morgonen. Med allt mindre tunga ögonlock och koppen fäst i bägge händerna surfar jag planlöst på det andra nätet – det som inte är digitalt utan som finns där i oss alla även om det inte talas sådär värst mycket om det. Vi hänger ju ihop någonstans – alla som finns, funnits eller kommer att finnas. Javisst! På andra sidan den florstunna gardinen gör vi det. Det kallas olika saker i olika traditioner och inriktningar men i vår del av världen brukar ”higher self” vara benämningen. Jag menar – vi har alla kopplingspunkten i oss. Gäller bara att konfigurera den egna organismen att koppla upp sig och använda sig själv som gateway ut i det omgivande oändliga nätet. Väl där kan man kolla sin inbox. Vissa dagar är det många som vill prata, andra da...

Det händer igen. Det rör på sig. Jag svårt att vara ödmjuk. På det gamla sättet. Jag har svårt att inte säga som jag upplever att det är. Jag har svårt att inte peka och sticka fingret i magen på den som formar ord som vittnar om tankar som förstör sagesmannens eller (oftast) sageskvinnans värld. Jag borde egentligen låta bli. För jag vet precis hur lite jag själv ville ha ett finger i magen när jag var just där. Men samtidigt kan jag inte blunda för möjligheten att jag faktiskt skulle mått bra av det för den händelse att fingret satt fast i någon jag verkligen ville lyssna på. Jag vet bara att det är svårt att inte. Egentligen är jag nog lite rastlös. Jag inser vad det är jag insett och försöker applicera det på min värld. Återvänder till handbokens första steg och söker definiera vad det är jag önskar av livet. ”Gör en lista”. Min lista blir: (Slut på listan) Kanske är det därför som jag tar in där jag tar in. De som är på väg till botten och som ältar ”dom sa att det är något bakter...

Boken fick mig att börja fundera. ”The Secret” handlar om lagen om attraktion. Att läsa en sådan (liten) bok och utbrista ”jaha” är kanske inte så ödmjukt, men det känns faktiskt så. Jag visste ju redan allt det där. Men jag behövde påminnas. Och jag behövde ges anledning att tänka igenom det hela en gång till. Bit för bit har jag anlänt till en syn på livet som stämmer överens till punkt och pricka med den som beskrivs i nämnda alster men jag har inte tänk på helheten. Inte från perspektivet av lagen om attraktion. Så när jag nu gör det blir de mest banala saker väldigt intressanta. Jag får förklarat för mig själv (av mig själv) saker som jag inte riktigt begripit. Enklast att begripa är nog egentligen detta när det gäller pengar. Men för att göra det så måste jag lämna blygsamhet, ödmjukhet och viss hänsyn därhän. Det är svårt för mig eftersom jag inte vill trampa på tår eller sticka ut på ett obehagligt sätt. Samtidigt så börjar jag begripa att den formen av hänsyn inte riktigt läng...

I dag är ingen vanlig dag. Idag är det vinterdagjämning. Klockan tolv minuter över tolv på dagen svensk tid idag vänder vi skutan från att ha färdats mot mörker till att vara på väg mot ljuset igen. Det händer varje år vid den här tiden och burkar inte ge upphov till några sensationer annat än en lätt varm känsla av att åter färdas mot ljuset för den som ger sig själv friheten att känna det. I år är det kanske lite annorlunda. De senaste åren har det pratats en del om mayakalenderns slut och jordens undergång alternativt starten på en ny tidsålder. Med början idag, alltså. Det verkliga genombrottet för undergångstanken var nog Hollywoodproduktionen 2012 som för några år sedan stipulerade konceptet ”noaks ark och syndafloden all over again”. Det finns många som vigt en stor del av sina liv för att söka ta reda på vad det här är för slags vändpunkt. Svensken Carl Johan Calleman bör omnämnas i sammanhanget. Och min personliga favorit – Terrance McKenna. Den senare var egentligen inte på j...

Jag har varit på jobbläger med några kolhydratsknaprande kollegor ett par dagar och det är bara att lämna ödmjukheten därhän och kapitulera inför det faktum att den kost jag äter får mig att orka betydligt mer. Betydligt. Det blev på något sätt tydligt. Det var allt för idag.

Så var vi äntligen framme vid kajen. Resonemanget har betydligt snabbare än väntat fört oss genom landskapen från den där varma fläcken där vi började begripa att vi begrep varandra. Några öppna fält har susat förbi och efter att ha stånkat upp för åsen möttes vi av den fuktiga, salta luften från havet för att den senaste tiden ha vandrat ner längst åsen mot det glittrande väldoftande där nere. Vi står på kajen nu. Somliga av oss väntar på vårt bagage. Det kommer naturligtvis inte att anlända. Istället tar de som behöver det en stund att i solen på kajen till vågornas brus släppa tanken på bagaget. Någon fäller en tår. Någon går in i sig själv och blir frustrerad en stund. Men alla kommer igenom det. Och alla har tålamod att vänta på varandra. Att låta banden upplösas och släppa de rep vi känt oss bundna av när våra händer krampaktigt hållit fast vid dem. Universum – om vi kallar det så för en stund. Universum är inte allt. Det är obegränsat, men det är inte allt. Vi bär det i oss själ...

Rackarns vad fort det går. Jag blev nästan lite yr. Tappade balansen. För att finna den igen med förnyad beslutsamhet. Bilderna är tillbaka. Känslan och pulsen likaså under tilltagande närvaro. Vi står där på randen nu – tillsammans. Jag har varit frustrerad och ilsken över att behövt stå där ensam på min yta. (Jag var ju aldrig ensam men jag såg inte de andras närvaro. Nu vet jag bättre). Där fanns en vanmakt över att inte kunna förklara, inte kunna redogöra för var det var jag stod. Behövs inte längre. Här börjar bli riktig partystämning, faktiskt. Inte så synbart ännu kanske, men det känns under fötterna. Det kvillrar under fötterna. Mullret och dånet är inte från jordens undergång, det planerade världskriget eller den syndaflodens forsande – den kommer från miljarder människor som under en nästan fånigt liten lucka i tiden upptäcker sig själva (igen).

En tids obalans och det rullade dit det lutat. Snuvad, så att säga. I manlighetens tecken tilltäppt ordentligt och därmed raskt avstannad. Det är som om det sätter sig på känslan och selektivt bibehåller tanken någorlunda intakt. Eller så är det så att själva obalansen manifesteras tydligt så att jag ska ta den i beaktande. Balansen tappade jag efter vägen. Det har egentligen pågått ganska länge men blev tydligt den gångna veckan med irritation som iakttagbar reagens. Irritation över att hjälpa till. Precis så var det senast det begav sig – på sommarhalvan – emellertid mer överskruvat den gången. Bilar som går sönder och kringflackande hundar som lurar döden. Barn som blir hemma och söker den värme jag inte hade att uppbåda. Och mest utbrett – ett jobbande som jag flagrant bjudit in till en magnifik avslutning på året utan sedvanlig restriktion. En inbjudan som antogs på grundval av den uppdämdhet det med åren ackumulerat från snart sagt varje tänkbart håll. Jo, jag har varit med och s...

Jag har inget att skriva i dag heller. Faktiskt. Och det beror på att jag inte behöver. Skrivandet här har ofta kommit som svar på en inneboende frustration. En frustration som haft sitt ursprung i att jag sett hur andra plågats av sådant som beror på strukturella vansinnen, skapad ångest och rädsla. Så är det inte längre. Ingen frustration, alltså. Eftersom så gott som alla verkar funnit vägar att komma förbi de där plågorna. Vi håller på att reda upp det. Var och en för sig i sig själv. Folk vaknar upp och begriper hur landet ligger. Och alla de plågor som genomlevts visar sitt syfte – att ombesörja insikter och synsätt. Samma sak för mig. Jag har städat i huvudet och i hjärtat. Inte färdigt, förståss, men viss harmoni har infunnit sig. Den kroppsliga balansen är på gång och veckorna fram mot jul bjuder på enastående möjligheter att prova hur externa krav och önskningar kan hanteras. I mitt jobbparadigm kommer de i flock så här mot årets slut. Andras ambitioner. Andras vilja att nå e...

Nej, det är inte hela världen som behöver förändras. Världen består av miljoner och åter miljoner småskaligheter. Du är en av dem. Jag en annan. Din närmaste vänkrets en tredje och min en fjärde. Och så vidare och så vidare. Hur jag uppfattar världen formar den. Hur jag uppfattar din värld är egentligen inte så viktigt eftersom det är hur du uppfattar den som formar den. Det börjar ju där för alla. I alla. I den egna världen utifrån den egna uppfattningen. Vidare från den punkten skapas världen genom olika samsyner. Om vi är fem-sex personer som ser det på samma sätt och verkligen känner oss i synk – ja då blir det så. Lite starkare, kanske dessutom. Vem vet, vi kanske drar till oss flera som känner likadant och vill ha samma sorts värld? Så formas världen. Så förändras den. Styrelseproffsen har länge pratat om "Circle of influence" och "Circle of concern", alltså "Vad jag kan påverka" visavi "vad som påverkar mig". I en väl fungerande organisati...

Jag har aldrig tagit orden i min mun förut och verkligen sagt hur jag tror det hänger ihop. Och i enlighet med min nya utmaning tänker jag faktiskt försöka skriva ner det. Inte på det baklängeskryptiska manér jag brukar använda mig av utan i något slags klarspråk. Puh, det här kan bli svettigt, men det känns rätt. Att bli begriplig för ett ögonblick. Tänk vad rätt sällskap kan leda till! Frågeställningen: Vad gör vi här? I livet. Meningen med frågeställningen: Alla funderingar har en rot. Och ju mer man samlar på sig av frågor i livet desto närmare kommer man de existensiella frågorna. Varför är alltid tvättkorgen full? Vad är meningen med det? Och vad är meningen med livet? Ungefär så, fast kanske lite mer utbroderad. Den korta versionen: Vi är här eftersom vi ville veta hur det känns. Den långa versionen: Vi väljer att komma in i livet innan det börjar. Vi sitter i en soffa bortom vår värld och trycker på ”add player” med handkontrollen. Strax dyker vi upp på skärmen framför oss. Vå...