Nils Erik Wallman

Jakten på det perfekta Alla saker som är lite jobbiga. Som kräver av mig vad jag inte har plats för i min varma och inbodda komfortzon. Saker som kan utveckla mig. Med potentialen att förvandla mig till någon annan än jag varit. Hur låter jag de utebli, dessa revolutioner? Hur ger jag vanan sin makt? Hur efterlever jag de oskrivna sociala kontrakt jag ensidigt belagt med de mest svidande vitesklausuler? Jag googlar en stund till i sökandet efter det perfekta. Jag önskar mig mer kunskap, bättre underbyggnad, exaktare kalkyler och mer otvetydiga bevis.  Kräver att någon annanredan ska ha tagit mitt läskiga kliv och eliminerat alla risker. Att någon kan ge mig en steg-för-steg-instruktion exakt på hur jag gör för att göra rätt från början. Jag belyser också de saker som inte löses. Även om förbättringen är 97 procent så fokuserar jag på de tre procenten som återstår, zoomar in på dem och låter dem stoppa hela avgången. Så gör jag för att hindra mig själv att utvecklas, växa och ber...

Det är så lätt att vilja se helheten. Begäret att vara där man inte kan vara ännu. Att se hur det ser ut när det är klart fast man inte har börjat bygga ännu. Att få  visshet . Att veta. Kanske för att det annars är svårt att ta sig vidare. För att det är lättare att tro när man redan vet att det blir som man tänkt sig. Att varje steg på vägen är precis det rätta, syftesenliga och väl avvägda och att vetskapen av exakt hur det kommer att bli validerar, säkerställer och kvalitetssäkrar varje insats. Så slipper jag. Tveka. Fatta besluten. Ta ansvaret. Oroa mig. Fundera. Skapa, utforska och upptäcka. Allt det där slipper jag om jag har vissheten. Och den är så lätt att vilja ha. Och det gör det så lockande att börja med helheterna. Att istället för att ta itu med alla de små saker den är byggds av utan att ifrågasätta eller söka kontrollera utfallet av hjärtats lust leka med detaljerna och låta det  bli . En fast beslutad vision, cementerad och orubblig. Och totalt omöjlig på ...

Vi satt där på stranden strax innan skymningen, drack var sitt glas vin. Kände dofterna, smakerna, ljuden. Sanden mot plankorna. De bekanta ansiktena och den svala, fuktiga luften. Det var en lycklig stund. Och sorglig. Vi hade haft det ljuvligare än någonsin. Vi visste att dit vi skulle också var platser vi älskade. Och vi visste att vi skulle komma tillbaka. Lyckligt sorgligt.  Vårt älskade Samui. Efter en del krumbukter - torrborstning av njutningen - så är det betydligt mindre avlägset, snön och kylan till trots.

201 km/h står det på displayen i snabbtåget. Det går fort. På ett fåtal sekunder har den passerat utanför fönstret, orten där jag växte upp. Känslorna från de tidiga åren väller genom kupén och vad jag kan märka berörs ingen annan än jag. Hur man nu ska kunna veta en sådan sak – vi kommunicerar ju inte om sådant. Ännu. Om den vetat. Orten. Om den där pojken vetat. Om han kunnat se visionen av det silverfärgade tåget och den hisnande hastigheten. Om han vetat at den vuxne versionen av honom själv skulle finnas ombord på det och att denne man skulle tycka att det inte gick särskilt fort eftersom han några månader tidigare åkt ännu snabbare tåg i en annan del av världen tillsammans med sin  familj . Om han vetat vad denne vuxne man hade haft för ärende denna morgon. Att denne man var på väg till ett möte med en av landets absolut mest inflytelserika personer i en hjärtefråga. Att den vuxne man som var fortsättningen av pojkens livslinje givit sig ut på ett kärleksfullt äventy...

Kärlek och rädsla; känslornas arketyper och polerna mellan vilka nyanser skapas och upplevelser vävs genom tiden. Kärlek och rädsla, oförmögna att finnas utan varandra, var och en sårbar, naken och blottad inför den andra. Var och en på hemligt uppdrag bortom den andres linjer; för att trygga sin egen framtid. Den falska kärleken; den kärlek som egentligen är rädslan att vara ensam, att bli utan eller att inte få vara med. En syntetiskt skapad känsla med kärleksliknande inslag men egentligen rädsla. Och den falska rädslan; oron för att något ska sluta vara som det är, självbildens tidsinställda vidskeplighet, fruktan för det osannolika, fjärran och okända. Den vanemässigt betingade reflexen att se faror och risker i alla händelser. Händelserna är neutrala. Sakerna och själarna likaså. Vi väver våra upplevelser löst mot vad som faktiskt händer i själen, yvigt mot vad vi tycker oss vilja uppfatta och tajt mot vad våra undermedvetna medvetanden skickar oss i för riktningar. Vi har väldi...

Dynga stinker illa men är näringsrik. Saker växer ur den näringsrika jorden. Tålmodigt, nu och beslutsamt. Min bild av världen är en annan idag. På just det sättet är den ena dagen den andra lik. Jag är förändring och förändring är tillsammans med kärleken min konstant. Tryggheten lossnar isen runt de passioner och upplevelser som format mig och vill ut. Jag låter dem finnas, ger dem luft så öppet och ärligt jag har vett till. Och det fortsätter växa ur den näringsrika jorden. Här. Nu. Konstant och resolut. Harmonin tätnar eftersom det är det här jag vill. Mitt hjärta flödar av passion. Och jag av den. En ljuvlig sensation. Om och om igen.  Bildkredd:  https://unsplash.com/photos/1Gr67T2oUf4

Den svarta bokens sidor flög fort förbi mina ögon. Jag förstod varje ord och järnridån drogs med ett öronbedövande ljudlöst oljud upp millimeter för millimeter. Jag känner mig så ohyggligt lurad. Manipulerad. Nedbruten. Attackerad. Så tillintetgjord. Och så blodigt rosenrasande. En ilska jag aldrig tidigare varit i närheten av att känna. Alla morgnar jag vaknat med oförklarlig smärta och spänning i hela min kropp. Alla nätter jag legat och vridit mig i sömnen. Alla år jag levat i känslan av att inte vara värdig det jag önskar. Det dåliga samvete jag känt för att jag handlat dåligt, för att jag varit otrogen, bedragit och lurats. För att jag gått emot mina egna värderingar i vad jag trott varit min hämnd, mina egna livsuppehållande åtgärder. Även då har jag varit lurad. Även det har varit spelet för att komma åt mitt ljus. Jag har levt med Psykopater inpå min själ i mer än halva mitt liv. De är inte många, men de har varit väldigt förslagna. Deras metoder, deras tålmodigt och kallt...