Nils Erik Wallman

Omgivningens tankar och känslor påverkar mig alltmera. Eller – rättare sagt – jag börjar begripa till vilken grad omgivningens tankar och känslor faktiskt påverkar mig. Kontrasterna gör det än tydligare och vilken kulturell resenär som helst kan nog intyga att om man drar undan de inpiskade skygglapparna den ängsliga överlägsenheten så har man i t.ex. Bhuddaland betydligt bättre grepp om varför vi är här och vad livet egentligen har för en mening. För att inte tala om döden. Så klimat, mat och bra dansgolv i all ära – den strida strömmen av Européer förklaras nog närmare av det grundläggande behovet av att slippa ur fållan en stund. Visst, en del kommer hit och lever rövare – svinar och har sig. Men de ser ut att vara förvånansvärt få. Aldrig har jag sett européer vara så trevliga mot varandra. Och förändringen går fort. En positiv inställning till livet är den mest smittsamma åkomma som finns. Hemma i skolboken är det just precis det man fruktar. Tänk om den mest grundlurade av alla –...

Jag är ju en stark anhängare av paradigmet ”pengar finns inte”. Men jag börjar ju också begripa att självaste verkligheten inte egentligen kan sägas finnas. Så om pengar inte finns i verkligheten som inte finns – då borde ju pengar finnas. Och sannolikt är det just därför vi är så fast i dess grepp. För vad är pengar egentligen? Och vad är verkligt? Om man tänker sig att allt som förefaller verkligt egentligen är symboler med koppling bortom verkligheten till det verkligheten ämnar att åskådliggöra då känns det ju ganska vettigt att vi inte riktigt kan erkänna penningen som storhet men att vi alla vare sig vi vill det eller inte måste medge att pengarnas makt är reell. I vårt västerländska paradigm förefaller penningen ha sin upprinnelse ur skuld. Handel med skuld av olika slag har så småningom lett till handeln med pengar och i sin tur till monetär skuldsättning. Skuld står vid roten till det västerländska kulturella släktträdet. Skuld och de sju dödssynderna. Rädsla och alla de andr...

Det kan vara bra att få förklara sig ibland. Andras frågor är ju också mina egna, men då som regel frågor som jag själv inte har perspektivet att formulera. Vi behöver således varandra i den aspekten på vilken skala det än må vara. Det tog sin utgångspunkt i företagande, den här gången. Redogörandet för hur jag hamnat där jag hamnat förvånade mig själv. Återigen – men på ett nytt område – ser jag den där sannolikt predestinerade linjen. Livets stig – framför mig slingrande, men i backspegeln en spikrak motorväg. Det handlar om varför jag vill vara där jag är. Varför jag vill ha små, självgående och utstuderat frihetsdrivna organisationer med ett ytterst fåtal personer som vet vad som behöver göras och har i sig att känna av och själv ta det oändliga ansvaret i varje enskilt ögonblick. Grupperingar där samarbete inte är en formalitet utan ett ljudlöst, självklart och allomstädes närvarande diskret begrepp. Där värderingar inte behöver beskrivas eller ändras utan där varje människa fylle...

Då var det avklarat igen, det relativt stora spektaklet i min lilla värld. Lite drygt hundratalet deltagare har infekterats av koncept av ordvitsar i kaskader av relativt hög koncentration. Jo, det är nog så – jag tycker om det. Jag tycker om att stå där på podiet och prata. Visa mina tankeformer och se hur de långsamt tar skruv på insidan av sinnet hos de inte ont anande. Hur de gradvis begriper att den här killen är ju inte slug på en fläck men ändå stämmer det han säger någonstans. PowerPoint, ny teknik och ordvitsar. Det är grejor det. Arma stackare... Det är inte första gången detta tilldrar sig, även om jag aldrig tagit ut svängarna rent presentationsmässigt lika mycket tidigare. Det kan nog finnas någon som är tacksam för just det. Jag minns hur det var de första gångerna inför de lite större publikerna på ungefär hundratalet. När det vänder från oro till bärvåg. När kontakten uppstår och synksignalen börjar pulsera med fler och fler av de närvarande. Det är en mäktig känsla. R...

Vid havet finns ingen parabol – bara hederlig gammal marksänd digital-TV. Och till följd av de stora vinglasens sena morgonstund sänder den gamla hederliga marksända digital-TV-barnkanalen inget mindre än Trazan och Banarne. Med inslag av Ted Åströms olidolycka. Kraschochbanglyckan – gnisselochpanglyckan, närmare bestämt. Och tanken går inte att låta bli, den om den faktiskt helt världsunika svenska olycksrädslan och tillhörande skyddsdräkter av intellektuellt vadd. Gnisselochbanglycka för planlagd och grundlig folklig trygghetstörst? Man kan leva för olyckorna. Man kan leva av den intensiva, sensationella och smatterbandslikt anfådda rapporteringen och inspireras av stämningen hos en redaktion som fått veta att ett flygplan är försvunnet. Ett slags tarvligt återhållen uppsluppenhet. Upphetsad luft. Förväntansfull. Olyckor innebär förändring – något människan åtrår högre än guld och berömmelse och ibland högre än självaste kärleken. Man kan också leva i den förestående olyckans skugga....

Magikern Julien gästade vår Vik igår. Ytterst skicklig magiker, helt klart och verkligt imponerande föreställning. Snyggt. Stilrent. Barnvänligt. Och ytterst underhållande. Men det var ytterligare en sak som bet sig fast. Det var barnen. De som under föreställningen blev helt övertygade om att magi verkligen är på riktigt. De var helt överens i foajén. Innan, alltså. Nästan allihop, faktiskt. De var överens om att det var fejk. Ren och total fejk. Strax innan en verkligt tjusigt levitation. Men när det började var det en och annan som bet sig i läppen. Man var nog en smula rädd för att det skulle vara på riktigt när det kom till kritan. För om vi för säkerhets skull förutsätter att det som är okänt inte är verkligt så kanske vi beväpnar oss med något slags carte blanche inför det som potentiellt skulle kunna skrämma oss. ”Fejk, det är bara fejk” säger vi. Just in case. Barnen har ju hört att trolleriet är fejk, men de har svårt att tro på det. Vuxna vet att magikerns trick är väl inöva...

Så fanns där plötsligt en hel massa att göra. Jobb, faktiskt. Sådant som skulle tagit ett år tar helt plötsligt några månader. Med människor som litar på varandra, jobbar mot samma mål verkligen vill något. Som känner varandra sedan tidigare och vet varför man gör det man gör. Inspirerade människor inspirerar. Och så är vad man kan kalla den produktiva spiralen i gång. Jag vet vart det leder och vad det tar med sig på vägen. Jag vet att det kommer en inbromsning. Men jag kallar den inte så. Jag kallar den återhämtning. Och i fråga om inspiration kan återhämtningen få vara betydligt längre än själva skördetiden. Tiden har nämligen mycket litet med inspirationen att göra. Tiden finns inte ur det kreativa perspektivet. Tvärtom – lär man sig känna igen signalerna och agera på inspirationen just bara när den är som starkast, då kan man spara ohyggligt mycket onödigt experimenterande. Om det nu finns något sådant. Återkommer.

Jag antar att jag kanske borde beskriva det här nu. Inga nyheter för den som läst mellan raderna här, men kanske kan det vara intressant att få det skrivet på näsan också. Eller så är det direkt förödande – döm själv. Jag är inte längre van att peka med hela handen och tala om att ”så här är det” av den enkla anledningen att jag sällan behöver göra det. Varken på grund av andra eller på grund av mig själv. Det har också sin grund i att jag ju vet att jag inte vet och att all form av framlagd färdigtänkthet inte kan vara något annat än antingen någons medvetna försök att ta över andras tankar eller en relativt rudimentär ögonblicksbild av vad jag för tillfället uppfattar som sambandens sammanvägda summa. Ett tillstånd som ju per definition är rörligt. Men skit i det – vi försöker ändå. Liv och död Vi tar det här med liv och död igen. Aktuellt som alltid kan man tycka – eftersom vi lever varje dag av vårt liv; men av någon anledning så lockar döden fram tankarna på livet är mer än något ...

Tankarna formar oss och vår verklighet. Tankemönstren är mer verkliga än vad de resulterar i. Självklart måste negativa tankar, sorg, oro och rädsla påverka vårt välbefinnande, vår hälsa och vår lust att leva. Jag släckte hjärtat och intalade mig själv att jag måste fly och så försvann jag. Inte från jordens yta utan retsamt knappt geografiskt men med en plågsam avståndskonstruktion i det sociala lagret. Eftersom jag inte hade modet att initialt bryta helt så lät jag det bli än värre genom att lova saker jag sedan under tilltagande infektionsgrad helt sonika svek. Ynkligt. Om jag varit han och sett mig själv försvinna sådär – hur hade jag påverkats? Om Den Lille skulle packa sitt mentala pick och pack på det sätt jag gjorde – hur skulle jag må? Om det inte var för Den Lilles närvaro gör det möjligt att i någon mån föreställa mig hur det skulle kännas. Jo - jag skulle gå sönder – varken mer eller mindre. Att se den man sett börja forma tankar till ord och handling försvinna i en nyck av...

Ypperlig sammanfattnining av något mycket grundläggande.

”Vad betyder propaganda?”. Han tänkte en stund och så svarade han ”Vi säger att det är en rallytävling med bara två bilar. När de gått i mål är säger de att den som förlorade kom tvåa och den som vann kom näst sist.” Jag tackar min salig fader för denna ypperliga definition. Prop-ag-anda. Jag tar mot bättre vetande del av stor/hor-medias rapportering inför valet i Ryssland och det är som att läsa en enda ledarsida signerad David Nystöm. Onyttiga idioter bländade av sin egen förmåga att likt en autistisk papegoja rapa andras meningar i vad som inte kan ha sitt ursprung i annat än ett djupt förakt mot sig själv och den egna förmågan. Jag vet precis lika lite som alla andra om hur det egentligen ligger till i Ryssland och vad Putin egentligen sysslar med. Men jag känner igen konstruerade nyheter när jag ser dem och jag ser dem precis överallt. Putin höll ett långt tal vid den 43:e konferensen om säkerhetspolitik i München den tionde februari, förresten. Med risk för felöversättning inte s...

I taxins radio maler ekonominyheterna. Taxichauffören höjer volymen och rynkar ögonbrynen. Han lyssnar på de stigande arbetslöshetssiffrorna, han åhör tugget om eurozonens kreditkrisåtgärder och rynkar lätt på näsan innan svadan övergår i trafikrapporter om de flera kilometer långa bilköerna närmare Ruhrområdet. Någon hade visst verkligen eldat upp en bro att döma av de senare. Taxichauffören är tysk. Inte av tysk härkomst, men ändock tysk. Det syns hur han kämpar med just sin tyskhet genom att varje timme rituellt höja volymen och lyssna på nyheterna. Hur han vrider öronen för att försöka känna att det är som de säger; att det är sant. För om det inte är så – vad gör han i sådana fall här? Jo, jag extrapolerar. Jag vet ju inte alls hur det förhåller sig. Men att stå lite utanför, som man ju gör när man är i ett annat land, kan vara intressant. Jag har varit mycket i mycket i Tyskland och jag känner mig relativt hemma. Jag förstår det mesta som sägs om det inte sägs alltför fort. Men d...