Nils Erik Wallman

Symboliken brukar ju sällan utebli. Eller, rättare sagt kanske – symboliken finns alltid där men det är inte alltid man får syn på det. Ett förhållande som ju mycket väl kan bero på att vad man ser är det symboliska och att det hämtar sitt urmönster ur något mycket mera stadfäst än sättet det väljer att manifestera sig här och nu. Hursomhelst – båtlivet implicerar en viss bitterljuvhet. Efter månader av väntan och veckor av frustrerat skruvande hade båtprojektet redan innan sjösättandet passerat det stora flertalet av de projekt jag hängivit mig åt genom livet på frustrationsskalan. Jag ska inte förneka att det höstliga impulsköpet och de långvågiga begärsvibrationer det hämtade sin pulsstyrka ur förändrat min exponering en aning. Jag har förlorat tålamod, inte till obetydlig del beroende på nämnda projekt. Den första fasen var att få båten sjösatt och användbar. Ett race liknande mången leveransprojekt genom åren dock det första av sin art sedan mitt liv här uppe tog sin början. Nästa...

Någonstans bland vattenvirvlarna dyker en fundering kring vetenskap, vetande, foliehatteri och vad som är möjligt upp. Läste någonstans om en anordning kallad vattenvirvlare som enligt dess upphov återställer vattnets inneboende dynamik efter den omilda behandling trycksatta vattensystem utsätter detsamma för. Samstämmiga uppgifter ger vattenvirvlaren väl godkänt under det att en enig skeptiker- vetenskaps- och teknikgranskarkår sågar mer eller mindre virvlaren vid fotknölarna på grund av den rikliga avsaknaden av vetenskapliga bevis. Kan det vara så enkelt att den fungerar bara om man verkligen tror på den? Och kan det vara så med till exempel vattenvirvlaren – är det inte då samma sak med precis alltihop. Vi är många som vet att till exempel positivt tänkande, affirmering, med mera har god effekt. Golfspelare vet hur bollar – under förutsättning av totalt frånvaro av tvivel – mycket gärna färdas de banor man föreställt sig att de ska göra i sinnet just ögonblicket innan man låter klu...

Dagens Medicin skriver lite om Chemtrails, på sitt eget lilla vis. Det tar kraft och kräver sin tribut på intellektet att undertrycka de symmetrier man ser ovan huvudet om när man väl slagit upp ögonen. Läs gärna kommentarerna också ;-). Hittat via folkvet.nu . Skeptiker - ett alldeles förtjusande epitet, inte sant? Skeptisk. Det är mycket nu, som sagt. Tulle lille.

Det kan inte vara lätt att förestå ett religiöst samfund i vår tid. Paradoxalt nog, kan tyckas, eftersom förutsättningarna för frågor kring åskådningen av livet har nog aldrig varit bättre. Människan som helhet står på randen av något verkligt meningslöst och har många frågor i sina hjärtan. Religionerna har många av svaren, djupt där nere i botten. Det är lite som med Aftonbladets ”…kan vara dold sjukdom”. Man utger sig för att ha svaret på de frågor som alla bär på, som följer med på köpet när man beslutar sig för att komma till liv här i vår värld, men för att få vara med och dela visdomen måste man ge något. Man måste gå med i trossamfundet eller vad det nu må vara. Man måste hålla sig till församlingens, kyrkans, sektens, det politiska partiets, hackergruppens, lattemorsebarnvagnsfikagruppens, skinnskallegängets – ja – rådande gruppklusters överenskomna värdegrund. Och gör man inte det då är man en dålig medlem och får således inte tillgång till whatever visdom man kan tänkas ha p...

Det surrar som vanligt om sommaren, ungefär. Man bör kanske betänka att tiden aldrig snurrat snabbare och därför är intrycksintensiteten i sedvanlig ordning betydligt högre än någonsin för oss under våra nuvarande härvaranden. De "händelser" som omnämns i det egentligen fullkomligt genomskådade kanalerna (kallat "media", inte sällan med ett välförtjänt hor-prefix) är nog den enda sanna skådeplatsen för de skeenden som beskrivs. Det är ju aldrig någonsin inte ens i närheten än som det beskrivs. Och jag är övertygad om att så gott som var och en som ens försökt sig på att tränga in brusets alla molekyler faktiskt kommit till den insikten. Värre är det då med de som inte bemödar sig vilja begripa men som ändå anser sig vara tvungna att svälja åsiktsbetet helt och hållet, de så kallade nyttiga idioterna. Skränarna. De är inte så många längre och de flesta av dem börjar bli rejält hesa och trötta på sig själv. Det ger med sig. Allt har ett syfte och skränarna har det omi...

I går stannade gräsklippartraktorn igen. Den har säkerligen tjugo år på nacken och när vi hämtade den för sisådär tre år sedan hos den mycket slingrige säljaren ropade han ”och kom inte tillbaka när det blir bekymmer!” efter oss. Jo, jag borde ha anat. Ändå har jag envisats med att hålla den igång och spenderat otaliga timmar på diverse mer eller mindre permanenta reparationer. Så i går stannade den igen. Klippaggregatet slutade rotera efter två varv runt gräsmattan. Jag var redan mekaniskt grundirriterad då jag den senaste månaden öst in timmar på att renovera en båt jag trodde att jag skulle få servad av en fackman. Jag som aldrig tagit i förbränningsteknik ens med tång har denna sommar haft mer olja på händer och armar än dittills totalt under livets föregående 37 år. Det var därför med viss vrede jag i stundens ingivelse beslutade mig för att vräka den krånglande klipparen ner i det lägligt närbelägna diket. Gick sådär. Precis när jag trodde att jag tippat åbäket och slutade trycka...

Jag konstaterar att det blivit lite glest på publiceringsfonten. Så kan det bli. Jag tror faktiskt att det är riktigt sunt. Mycket annat att pyssla med. Och så är det där med att det inte finns så mycket att skriva om. Eller – rättare sagt – det finns inte så mycket att skriva om det som finns att skriva om. För visst händer det grejor – massor och massor av grejor. Och det går bra. Det lutar så brant åt rätt håll om man önskar de saker jag önskar för livet och dess innehåll. Mera värme, mera närhet och gladare folk i varje buske. Horder av människor vaknar upp till ett helt nytt liv. Inte ett liv där allt runtomkring förändrats; inte direkt; utan ett liv där man helt och hållet själv orienterat sig i enlighet med sin inbyggda alltid närvarande kompass med en deviation fastställt till exakt noll. Man vaknar upp med en varm, närvarande och glad känsla mitt i sitt innersta och från den dagen är världen totalt förändrad. Det går fort, faktiskt. Människor kastar sina förbehåll i rask takt ...

Jag slås ofta av att vi knatar runt här och tycker och tänker en massa saker kring hur vi ska leva och framförallt hur vi ska undvika att dö men hur vi envist förnekar oss själva frågan kring vad livet egentligen är. Jag måste nog erkänna att jag kan bli en smula frustrerad över detta i min mening ganska menlösa förhållningssätt till livet självt. Min fru läser många bloggar. Och eftersom vi denna förmiddag häckar i en soffa med långsamt bredband i en mycket regnig by bland bergen läser jag från hennes skärm en mycket välordande skribent under benämningen "confessions of a lovely borderline" som slåss med den precis-bara-nästan övervägande önskan att ta livet av sig själv. På riktigt. Nästan varje dag. Vi är som myror som försöker förstå objektorienterad systemutveckling. Orka upprätthålla bilden av sig själv som jäktad it-myra när det är så uppenbart att man bor i en stack. Ur jag vill höra en öde helg explodera utanför ditt fönster ibland blir jag så störd av tystnaden här ...

Pål Bergström skriver sammanfattar sakers tillstånd på ett mycket förtjänstfullt sätt i "Sverige kommer ha ett nytt statsskick inom 2-5 år" . För även om det inte kanske direkt syns för det rättrådigt faktatränade ögat så mullrar det i backen. Det är ett bra muller. Ett muller som gör att man om de där 2-5 åren Bergström pratar om inte längre kommer att behöva ställa väckarklockan på 06.45, dra ungen med skohorn ur sängen för att hamna fel i relationerna varje dag utan istället leva utifrån vad man verkligen behöver i det överflöd vi skapar åt oss själva och varandra när vi så önskar.

Jag köpte en båt i höstas. Efter en sommar av utdragen båtfrossa och periodiskt svårartat skrovknarkande å blocket blev det en nästan två ton tung 21-fotare av så kallad midcabinmodell med V8-motor och dethela. Håhåjaja. Nu var det inte en sådan jag skulle ha från början. Jag ville ut på sjön. Ville åka runt och bada lite. Fiska, kanske. Jag ville ha en båt eftersom jag älskar att befinna mig på och i vattnet. När jag var liten bodde jag i stugan nästan hela somrarna, dels med mina föräldrar och dels med min farmor och farfar. Stugan ligger vid havet, och då menar jag verkligen vid havet - sisådär tjugo meter från östersjöns vattenyta. Att titta på nämnda vattenyta och veta att man när som helst kan ta sig ut på den med båten är en sak. Att titta på vattnet och veta att man inte kan nå öarna eftersom man inte har någon båt är något fullkomligt annat. Jag tror att de som levt nära vatten vet ungefär vad jag talar om. Det finns de jag pratat om detta med som inte begriper alls och så fin...

E: Ska vi leka? K: Absolut! E: OK, jag tänker förändra din form. Trycka här lite och göra dig lite oval i öppningen. Går det för sig. K: Javisst, det är bara att trycka till, det. Kul att sticka ut lite i skåpet. Men kan du böja verkligen mig? Kan du påverka min form med bara din vilja och dina händer? E: Jag vet att jag kan. Jag känner lite av den egentliga fysikens lagar – universums lagar och har ett hum om hur alltihop hänger samman, men jag har spärrar i min tanke som ännu så länge förhindrar mig från att bryta den inlärda konventionen om materian och dess natur. K: Är det inte lite komiskt hur alla de saker du lärt dig – alla de saker du kan – hindrar dig från att handgripligen testa vad du vet? Att kunnandet ligger i vägen för vetandet. E: Det är därför vi alla är i lådan. Och vi får lära oss att stanna där. Kraften att upphäva kunnandet är sannolikt densamma som åtgick till lärandet. Jag är glad att jag inte blev en universitetsinventarie, då hade jag kanske varit chanslös. K: ...