Nils Erik Wallman

Så. Då var det äntligen dags att sparka på den gamla idén om något vettigt att sysselsätta några slantar med. Det ser ut som om det kommer att bli ett modest men användbart överskott för 2012 och tillvaron bubblar av goda idéer som kommer att bli genomförbara så snart det finansiella paradigmet släppt greppet. Vilket nog bör bli alldeles strax. http://socialavkastning.se/ "Har du en idé på ett företag som skulle kunna göra samhället lite bättre med enkla medel? Vill du få lite tid att fundera igenom den med bibehållen lön? Bor du i Sandviken med omnejd? Då kanske det här kan vara något för dig. Olsbo Invest vill starta ett antal förstudieprojekt för företagande där avkastning utgörs av positiva mänskliga effekter snarare än uppfyllnad av finansiella mål. Denna vilja grundad på insikter kring ekonomi och finans, en ljus syn på samhällets framtid och en ekonomisk (inte finansiell) syn på investeringar och långsiktighet." Social avkastning är vad som skulle kunna bli nettoeffekt...

Alla har ju sin väg. Ta det för vad det är.

Enögd såg den på mig från sin överbyggnad. Bländarna bakom linsen drogs ihop och objektivet snurrade ett kvarts varv. Maskinen bakom fasaden iakttog mig. Varje steg och rörelse. Varje ord och en och annan tanke. Maskinen analyserade mina handlingar, extrapolerade mina förehavanden för att på så sätt söka förutse mina avsikter och dess konsekvenser. Maskinens operativsystem härbärgerade ett antal olika program. På den grundläggande nivån låg en tråd som körde säkerhetsprogrammet. Säkerhetsprogrammet var till för maskinens egen säkerhet och för att behålla fasaden intakt. Varje sprickanmodan skulle upptäckas i tid och hanteras enligt fastlagda procedurer utformade av maskinens skapare. Därutöver snurrade program i sedvanlig form. Ett antal underprocesser som i förutbestämda sekvenser skulle genomföra den transformation som maskinen konstruerats för att ombesörja. Maskinen hade en på förhand given output. Ett klart och tydligt syfte. Alla processer i maskinen hänger samman i en huvudproce...

Jag har haft lite att stå i några dagar. Levt ett slags mikrodubbelliv, kan man säga. Trodde det skulle vara piece of cake men vad jag bedrog mig. Jag som på ett om jag får säga det själv ytterst kompetent sätt levat det mest utstuderade dubbelliv i år efter år har nu svårt att hålla den egentligen mest oskyldiga lögn under armarna. Där jag förut fann en hisnande utmaning i att expandera och kultivera lögnen samt försvara den mot vad slags tentakler av sanning eller insikt som hotar dess fortlevnad och därigenom mitt dubbellivs beskydd med uppammande av all min förslagenhet. Fan vad det har ändats. Mest talande var nog när jag igår skulle ringa hem till min fru och berätta att jag skulle bli borta en stund till. Jag tog telefonen i min hand och slog numret för att ringa hem och ljuga min fru rätt i örat. Jag mådde nästan illa, trots att ju lögnen inte alls var särskilt brutal eller ens illa menande. När jag skulle ringa upp såg jag att jag slagit det nummer jag hade hem på den gamla on...

Strax efter 11, sådär. Om du inte har något för dig vill säga.

Ibland krävs det inte så mycket. Droppen som får bägaren att rinna över är ju blott en till antalet. Det gör ju inte de droppar varav bägaren breddfull mindre väsentliga. Alla droppar formar helheten och när den första som inte får plats i kärlet träffar ytan inträffar det anmärkningsvärda, trots att det varit oundvikligt redan från början. När bägaren rinner över händer något magiskt. Det är ju inte bara den överskjutande droppen som rinner över. På grund av att vattnet redan försökt hålla sig på plats i bägaren med sin närmast övernaturliga ytspänningskraft kommer betydligt mer än en droppe att lämna bägaren. Rinna över kanten – och sedan vart? Var tar de överrunna dropparna vägen? Bildar de ett nytt vattendrag? Ett flöde? Grenar de ut sig och tar sin väg till olika nya bägare var och en för sig eller håller de ihop och ansamlas tillsammans med andra förlupna skvättar för att såsmåningom bli till en ostoppbar tsunamivåg? Precis när jag passerade Uppsala gick det upp ett ljus. Solen t...

Kärt barn har många namn. Kovärme är ett av dem. Minns när jag försökte förklara begreppet för en organisationskonsult en sen natt på en pub i Sydney. Han var förstummad. Det var ett ord han saknat hela sitt yrkesverksamma liv. Ett ord med ursprung i skandinavisk vinterdjurhållning med bäring på ett även humant flockbeteende med signifikans långt bortom könsgränserna. "Alla andra tycker såhär. Vad tycker du?"

Det sägs faktiskt vettiga saker i massmedia.

Det finns gott om trevligt folk. Människor som har tagit herraväldet över sina egna tankar, känslor och sin egen värld. Som öppnat upp och slutat slåss mot det de burit på. Låtit det falla av och känna sig förändras. Känna hur allt börjar fungera trots att världen runtomkring alltjämt inte ser ut att ha ändrats. Hur det alltid och villkorslöst börjar med individen. "Dra masken till munnen och andas normalt. Ta först på din egen mask innan du hjälper andra." Denna korta lilla mening, uppläst tusentals och åter tusentals gånger i flygets värld förtäljer hur det fungerar. Få ordning på dig själv först, sedan kan du hjälpa andra. Först då har du något som helst förutsättning att förstå om du hjälper eller hindrar när du väljer att involvera dig i någons slag. Allt som oftast är det ju så att den som skriker efter hjälp egentligen behöver få klara sig själv. Och ännu oftare behöver den som ännu inte övergivit stoltheten och därmed inte tycker sig kunna be om hjälp den allra mest. ...

När jag kom till hotellet som egentligen inte var ett hotell utan en samling småhus var huvudet egentligen redan överhettat. Mörkret var en bit bort och jag var trött till följd av sedvanligt sönderhackad sömn. Jag försökte blunda men huvudet ville inte stanna. Istället gick jag mot havet. Ner mot den absolut ljuvliga stranden som även denna novemberdag välkomnade mig som besökare som bara den stranden kan göra med sin karaktäristiska klitterkrans att klättra över innan man når vattnet. Känslan var bultande. Bergfast. Öronbedövande. Jag hade beslutat att hålla spjället helt öppet under den här resan och med kraft forsade alla uppdämda känslor och tankar fram ur sina viloplatser. Nya former av skrivande bultade på dörren ackompanjerade av jobbmässiga expansioner. Idéer. Är de tankar, idéerna? Eller är de känslor. Det känns som om de är hybrider, de små rackarna. Snäcka går ju. Först som ett skönt kittlande regn – droppe efter droppe – mot huvudet för att öka till full hagelskur i vad so...

Jag skriver mer än någonsin igen. Det var länge sedan orden kom på det sätt de gör dessa dagar. Det kan gå över imorgon eller fortsätta tills mina torra ben av gammal vana bankar loss på tangenterna på någon då synnerligen antik sak kallad dator. Det ger sig. Men de ord jag skriver passar inte här. De handlar om andra saker. De handlar om kärlek och lust. Känsla. Om fortsättingen, alltså. Det som händer härifrån och framåt. För mig men också vad jag kan ser för väldigt, väldigt många andra. Den här bloggen har varit ovärderlig för mig under en lång tid. Den har hjälpt mig att förstå vad det är jag håller på att förstå. Den har hjälpt mig med sorg och avklaranden. Givit mig en ventil att trycka ut det jag burit inom mig när jag gått genom ett slags existentiell skärseld som någon kanske skulle stämplat med det mindre exotiska begreppet fyrtioårskris. Vad vet jag – har aldrig varit här förut. Tror jag. För att inte tala om själva uppvaknandeprocessen. Förståelsen för hur det hänger ihop ...

Vilja Tanke Känsla Inspiration Slump Kärlek Rädsla Fruktan Lust Attraktion Vad är det här för saker egentligen? Vi föds till livet. Vi föds in i den här världen och är kännande, tänkande varelser skapade av kärlek. Bokstavligen. Så anländer vi hit och iakttar storögt den värld som välkomnar oss. Nyfikna. Hungriga. Kärleksfulla. Nyfikenheten fyller sinnena med intryck och så snart vi nått påverkbar ålder och mognad får vi lära oss att tänka. Precis så är det ju! Vi får lära oss att tänka. Hur episkt vansinnigt är inte det egentligen? Vi kommer hit, skapade av inget annat än den köttsligt svulstiga sexuella kärleken och vi får lära oss av de som redan fått lära sig det av de som redan var här att tänka. Hur vi ska tänka. Att vi ska tänka. Vad vi ska tänka på. Och i sinom tid vad vi ska låta bli att tänka på. Med tiden får vi lära oss att vi bara ska tänka. Att vi ska tänka och tänka och tänka så att känslorna med tiden förtvinar. Så att vad vi har i våra hjärtan tystas av tjäbblet och gn...