Nils Erik Wallman

Vilken vår det blev. Den slog ner som ett järnrör i isen från tusen meters höjd, skapade sprickor och fick kontinenterna att gunga. En hel del ramlade i det kalla vattnet, några skrek ihjäl sig och en hel del stängde av - gick in i sitt inre.   Med rädslan kom skulden. Den pågick i ungefär tre månader. Först var viruset ett resultat av att man var kines, sedan italienare, sedan oförsiktig, sedan storstadsbo, skidåkare - i en ständigt krympande cirkel till dess skulden pekade inåt hos var och en av individerna och i den sociala distanseringens tidevarv efter att ha tittat på vartenda youtubeklipp och varenda netflixserie tog det. Skulden och skyldigheten smälte igenom individens skal precis samtidigt som den mänskliga superorganismen i djupet började förstå sig på den senaste invasionen och ett massivt, taktfast och fullständigt osynligt immunförsvarsuppvaknande inleddes.   Kanske är det så vackert att det var just idag, just på vårdagjämningen som den punkten inträffade. Det kommer...

Det är med en surrealistisk känsla av tacksamhet som jag slår upp ögonen om morgnarna. Tiden för sammanbrottet kom till slut, något jag kanske alltid vetat i mig, lite småhemligt gått och hoppats på men aldrig vågat riktigt tro på. Att det systematiska självförtryck (väst-)världens människor gjort till sin vardag ska ge sig själv en möjlighet att bytas ut. För varje dag i detta tillstånd för människornas samhälle svårare och svårare att återvända in i vanan och ner i de gamla hjulspåren. Det är varken bra eller dåligt, men det presenterar en enorm möjlighet för oss som helhet att utifrån detta alternativa aggregationstillstånd syntetisera ett samhälle, en gemensam kultur, en värld som bättre tar fasta vad vi var och en för sig och tillsammans kommit att inse att vi värderar högt. Surrealismen ligger i att härinne, i mig, möts kunskap och information om den yttre världens förändring samtidigt som jag slår upp ögonen och tittar ut på den plats på jorden som är mitt hem. Jag hör m...

Sitter och funderar över ledarskapet och strukturerna i ett samhälle vi nu alla får möjlighet att skärskåda på ett kanske historiskt sätt. Genom uppväxten och framförallt skolningen betingas vi alla att investera förtroende och bestämmanderätt i samhället och dess institutioner samt dess ledare. Det är vackert, att forma något större än individen, en organism av större kluster individer. Frågan om ledarskap blir emellertid väsentlig just när man lämnar ifrån sig lite av sin suveränitet in i det kollektiva. Och det slog mig att det idag finns tre, separata, väsenskiljda men samtidigt väldigt kompletterande typer av ledarskap som är aktiva i världen. De härstammar från var sin tidsepok och de läggs lager på lager till en komplex, dynamisk väv. De tre typerna av ledarskap är: 1. Geografisk. Hövdingen. Som representerar lokalsamhället och stammen. Detta är en gammal väl inarbetad social form vilken politiken ibland spelar på att vara ett utslag av. Hövdingen ska representera indiv...

Det finns en massa spännande saker som jag tror kommer bli alltmera normala och en del av vår vardag, en del relativt snabbt, andra kanske tar en stund till. Men innan 2030 tror jag detta är saker vi kommer se som normala: Negativ ränta, hela vägen ut till konsumenter. Så blir pengar en kommunitet bland andra och världsekonomin får ett aritmetiskt lättanvänt sätt att betala av vad den lånat från Jorden. Skolor som öppna platser dit man frivilligt går om man så önskar. Som ett stöd för individens utveckling och samhällets evolution. Andningsteknik som såväl sjuk- som friskvård och radikalt minskade vårdinrättningar. Team och grupper som av effektivitetsskäl implementerar synk- och telepatiövningar i sin verksamhet. En ny, gåvocentrerad och decentraliserad parallell ekonomi (troligen digital). Saker kretsar kring det lilla lokalsamhället inklusive stor andel lokalt producerad energi och en hel del förnödenheter. Generellt minskad energi- och materialåtgång som en konsekvens av att...

Det händer grejor. Stora, världsomvälvande grejor. Jag tror det är Jorden som säger ifrån. Som höjer temperaturen kring oss och i oss för att bli kvitt en del skadliga beteenden hos människan. Hon gör vad hon kan, moder jord. Och vem kan klandra henne för att hon skyddar sig själv? De mänskliga beteenden som varit mest skadliga för vår Jord är de som emanerar ur rädsla. Ur rädsla att inte få nog. Ur blint, exploativt, hänsynslöst, kompulsivt och urskillningslöst användande av Jordens resurser långt bortom vad individen någonsin kan tänkas behöva. Det finansiella system som gjort Pengar till Gud och i vilket Gud helt spelar bortom naturens lagar har med aritmetisk precision lett till att världen som vi känt den inte är hållbar och att den Jord på vilken vi människor lever våra liv tvingas ta till extrema åtgärder. Det är inget nytt, Jorden är en äventyrlig och riskfylld plats för de individuella reinkarnationerna, det kan vi se i planetens historia. Hur stor del av jord...

Det fanns ett ord på vad jag ofta känner; en cellklass som jag ofta är en del av. En typ av cell jag gärna omger mig med och som det kommer an på att hålla i just precis nu! http://theviewinside.me/imaginal-cells/

Händerna är kalla, hjärtat skenar och egot söker febrilt efter nödstoppen. Evolutionen, lusten och kärleken lutar sig över mig och andas sin varma luft över människan. Den är varm och fuktig och bär precis de egenskaper utvecklade materian till liv en gång. Jag tar steget, med enbart kärleken som vägvisare. Ut ur den komfortabla, trygga zonen, förbi snårig taggtråd av historia och vidare dit inga fotavtryck ännu finns. Inget har ändrats, utveckling är det enda oundvikliga. Bild:  https://unsplash.com/photos/eLTEuvma_vw

Sedan jag släppte taget av ekorrhjulet, om ledarskapet och framgångsfabrikens normer, har mina swings blivit mer och mer yviga. Tidigare fanns ett gravitationsfält, förpliktelser och saker att fokusera på som på något sätt höll mig i schack men utan dem har mina turer uppåt i mani/eufori och neråt i depp/svartsyn fått nytt liv. Lite som när man kapar förtöjningarna på en båt. Tidigare hade jag en cykel på ungefär sex veckor enligt min äskade som ju är den som drabbas mest av mina svängningar. Den cykeln har blivit avsevärt kortare och mer oregelbunden de senaste åren. Så pass snabb och oberäknelig att den i perioder gjort mig riktigt förbannad. Vilket ju knappast "hjälper" i själva skeendet. Däremot hjälper det mig att se mina vad som händer i mina egna mönster. Uppåt, det maniska, euforiska, positiva, entusiastiska och karismatiska i cykeln - det är här jag genom tiden tyckt mest om mig själv. Det är här jag vill vara, och - har jag insett - det är här jag anser mig ...

Jag är ju rätt mental av mig. Det har blivit bättre med åren men fortfarande tänker jag mer än jag behöver. Mer än vad som gagnar mig och andra. Så jag tar till teknik för att accelerera min närvaro i hjärtat. Hjärtat ser enbart en sanning, visar det sig - och då slipper jag analysera, väga och fundera över de bägge polariteter som hjärnan presenterar för mig. Så kan alla tre aspekterna jobba tillsammans utan att egot fattar alla besluten vilket ger en mer hållbar tillvaro kanske man kan säga. Inspirationen till detta tilltag är   min älskade Sara som jag från första gången vi möttes känner lever i sitt hjärta mer än någon annan person jag träffat. Det är vackert och det ger ett liv som är så enastående vackert, som jag dessutom får dela. Ser slug ut. viktigt! Det är kul att leka - och egentligen inte tråkigt alls att städa, men ändå är det en av de saker som man kanske helst skjuter upp. Hursom, då jag äntligen efter flera år beslutat skaffa en HRV-sensor (hea...