Nils Erik Wallman

Känslan, eller kanske snarare sinnet, är öppet. Sinnet kan inte i egentlig mening begränsas, hållas åter eller styras. Sinnets nycker, känslor och idéer äger fritt flöde i gravitationslöshet. Det är tanken som infekterar begränsningarna. Om vi ser tanken som en tank. En tank med genomskinliga väggar, golv och tak. En tank förankrad i det tredimensionella rummet som vi kan fylla och tömma själva. Från början är tanken fylld med klart vatten. Vi fyller tanken med lärdom, kunskap och värderingar. Vi häller ner sådant vi möter efter livets stig i tanken. Vi lär oss. Vi formar tankens innehåll. I livet kan inte sinnet nås utan att blicka igenom tanken. Vad vi har i tanken begränsar hur vi kan se sinnets projektioner. Ju kunnigare vi är i tanken desto mindre ser vi av sinnet. Om vi till exempel lärt oss att saker är omöjliga så skymmer detta sikten och begränsar vad sinnet kan förmedla till det tredimensionella medvetandet. Det fanns där vid uppvaknandet. En tydlig bild, beställt och leverer...

Så. Nu tänker jag bli alldeles hänsynslöst personlig för en stund och delge en reflektion av det ledsammare slaget. För ungefär en månad sedan blev jag dålig (magen). Kroppen nöjde sig inte med att fjättra mig vid toaletten några dagar utan slog därefter till med en ganska hänsynslös ledvärk. Smärta är som regel inget problem för mig men när det hindrar mig från att göra det jag vill göra, då blir jag vansinnig. Denna ledverk hindrade mig så jag knatade i väg till doktorn. Doktorn sa efter ett sänkaprov med klingande tyschk brütning att jag fått en reaktiv artrit, d.v.s. en reaktion från immunförsvaret på bakterier och att det schkülle kunna ta schirka tre monante för dethela att ge med sig. Om tre månader hade jag bland annat tänkt att ha stallet klart ute i ladan så det var ju en ganska stor besvikelse, men den vita rocken vidmakthöll att det låg till så men att jag kunde få schmertzschtillande om jag ville. Men tjurig surbonde som man ju faktiskt är så tycker jag inte om smärtstilla...

Det förefaller som om en fot är på kajen och en i båten. Som om ett skifte redan inträtt i det småskaliga under det att det aldrig kommer att ske i det som tidigare betraktats som den verkliga världen. Den ton, den värme och enkelhet som utgår från den lilla närmaste världen bär ingen likhet med det yttre kaosets paradigm. Den lysande stråle kring vilket det kommit att kretsa. Vad som tidigare var verklighetens terra firma har förbytts mot vad som anlände i en liten båt och ankrade upp vid lustens kaj. Den verklighet som grott från sjösidan är så enormt mycket mer övertygande och verklig att den koloniserat landet på den växande ön samtidigt som den tidigare verklighetens tentakler lite parodiskt söker nå sin publik från det sjunkande fartyg den numera är förvisad till och vars trossar vid bryggan inte består av något större antal fibrer. Är detta tiden för skiftet? Är det under denna nästan subtila övergång som man utan att ens anstränga sig växlar tyngdpunkt och låter vad som i sanni...

Efter att ha kikat igenom mina egna skriverier en i ett slags sommarrevision så blir det tydligt att jag ju faktiskt ikläder orden åsikter. Så var det inte avsett. Mina åsikter. Inkodade i så gott som vare liten passage. Åsikterna är å ena sidan ganska extrema även om den extrema åsikten till största delen kretsar kring en kärna av eftertänksamhet och påtvingad reflektion. Tror jag. Men det slår mig att mina ord i många stycken cirklar runt den egna reflektionen på ett under stundom ganska raffinerat sätt. Att de genom sitt uttryck syftar till att ventilera sådant utåt som jag faktiskt skulle behöva reglera med mig själv – inuti. Vad som uttrycks som från en tanke i en mening är kanske inget annan än den återspeglade reflektionen av en känsla som kräver att få kännas. Hon gör på det andra sättet. Hon känner. Med som hon själv uppfattar det ytterst få åsikter. Det stämmer ju; hon visar sällan övertygelsernas eller inlärda åsikternas uttryck. Istället låter hon känslan styra. Hon tänker ...

Precis som alltid när det smäller på det där sättet så dyker den upp i slutet av en förträngd korridor. På en absurt avsmalnande stig ställer den sig framför mig, gång på gång och blänger mig i ansiktet. Min vana trogen skuttar jag raskt undan men mina steg blir allt mer tunga. Men den vet hur man gör. Man berövar mig rörligheten, möjligheten att ta det via det fysiska konstruerandet om den när passagen blivit trådsmal står där och inte släpper blicken. Då får den mig. I en lika kort som uttömmande genomgång fick jag den identifierad. Jag identifierade den själv men med god hjälp från symmetriskt utpekat håll, anlänt – som så ofta numera – just vid den plattform som livet självt ansett nödvändigt. Givetvis fanns det den som redan visste och som såg. Men hon vet också att det inte kan påtalas än mindre ventileras. De lika barnens enda givna möjlighet. Hon känner mig och hon äger det oändliga tålamodet. Men ögonblicket efter identifikationsövningen stod den där. Mitt på vägen, tvingade m...

Om man kastar sig i vattnet från hög höjd med fast beslutsamhet att dyka till botten upprepade gånger och varje gång avbryter försöket efter fem meter. Slår man huvudet i en och samma sten varje gång? Har man ett rep om vristen? Eller är det öronen som smärtar så att man måste vända varje gång på exakt samma djup? Efter ytterst snabb genomgång av det ökända materialet är mönstret dessvärre alltför tydligt. Andra, tredje och fjärde gradens bedrägeri har trängts igenom. Därefter tar det konsekvent tvärstopp. Det kan ha att göra med att sinnet bak analysen varit så fast övertygad att få till sin på förhand beslutade syntes, men å andra sidan – med det omfånget; nästan hopplöst att hålla sig på exakt samma djup under så lång tid. Vad som inte finns omnämnt i en halv viskning är det som rör sig från fem till sju meter i sambandens bassäng. Sambanden bakom de verkliga skuggridåerna. Parat med den konkreta uppmaningen till ridderlig blodsspillan och revolutionärt fjantande bär det från min n...

Rent intuitivt känns det som om det är dags att damma av ett gammalt inlägg om andekontroll med anledning av en och annan Norgehistoria. Det eller en lite urspårad insiktsfullhet, kanske. Inte slåss. Foliehatt II . Tänk själv. Det var allt!