Nils Erik Wallman

Avståndet krymper. Alla kommer närmare varandra. Tiden går fortare och fortare. Snart blir allt vi drömmer om sanning. Samtidigt. Ingenstans märker man det så väl som här, i en liten stad. Den större staden har skapats för att maskera innevånarna till oigenkännlighet. Ett stort antal som lämnat sina rötter för att spela ett spel där alla är främlingar för varandra. Självklart kommer insikterna och den ömsesidiga förståelsen mycket senare till en sådan miljö. Och eftersom så är fallet kommer inte media (som ju är själva extraktet ur främlingsmaskineriet) att rapportera om denna fundamentala förändring som alla människor genomgår samtidigt. "The revolution will not be televised". Snart skapar vi i vad man skulle kunna kalla realtid. Snarast ett utslag av känslan i skapandet; att den är så intensiv att det händer nästan omgående. Ibland händer till och med saker innan de skapats. Så intensiv kan känslan vara att den trotsar tiden. Vi närmar oss varandra på samma sätt som våra ta...

Det är måndag och jag har räknat pengar. Det är lätt att fastna i att räkna pengar. Märkligt med tanke på att de egentligen inte finns. Man blir manisk, vilket inte är så förvånande om man betänker ordets ursprung. Money. Mani. Givetvis. Kanske är pengar det perfekta exemplet på att det man tänker faktiskt också blir till. Jag menar – så gott som alla pengar som är i omlopp i världen är varken sedlar, mynt eller guldtackor utan blott en notering i en databas någonstans. Av den anledningen är mängden pengar per definition oändlig och blott den mänskliga tanken sätter begränsningen. Går vi på myten om att vi måste hushålla med pengarna och att man kan snåla sig till ekonomisk framgång så blir det ju inte direkt något överflöd. Öppnar vi slussarna och låter universum kasta den mängd tillgångar vi behöver för att leva i enlighet med våra syften så kommer det givetvis att bli på det sättet.

Det såg ut som en utställningshall – en mässhall. Vita väggar överallt, möbler och det sparsamma antalet saker även de vita. - Vi börjar bli klara här faktiskt, sa min ledsagare. - När flyttar vi in? Frågade jag - Så snart färgen är på plats. Som du ser är här lite färglöst. - Men golvet då? Frågade jag och tittade på den jordbruna ytan. - Det är samma. Vi kommer inte att byta ut golvet. - Så vi står alltså bara kvar? - Exakt. Allt vi behöver nu är färgerna. Släpp fram dem (hit). Drömmar är spännande grejor.

Det hänger samman fint, alltihop. Även det som inte hänger ihop. Skönt. När så orden kommer rullandes över bordet med den där oväntade sammanhangsprägeln som inte direkt är ny längre: "jo, jag pysslar ju lite med närodlat" ställs jag inför ett vägval. Ska jag bli förvånad eller ska jag bara acceptera att allt hänger ihop? Uppeldad av den inre konflikten väljer jag att börja tala fort och osammanhängande istället. Min vana trogen, möjligtvis. Egentligen blev jag inte förvånad den här gången. Det var den saken som gjorde mig så oerhört förvånad. Osammanhängande – vi tar den också. Jag har ju nästan gjort en paradgren av att vara obegriplig och det börjar stå klart vari denna särart har sin botten. Det är nämligen så att jag är en lat jäkel. Det finns många människor i den här världen som vill ha en ledare. Någon som talar om för dem vad de ska göra samt i förekommande fall vad de ska tycka och tänka. Jag tycker att det är åthelvete, faktiskt. Alla har det i sig att kliva utanfö...

I går tog jag ledigt. Visst, det gick någon timme eller så till löneutbetalningar på morgonen och något timslångt telefonsamtal blev det också. Samt en och annan tanke tänkt. Men det var inte det som var grejen. Dagen var ledig och huvudet hade beviljat sig själv semester. Gott. Att få åka bil utan tak, köra traktor och känna hur vattnet sipprar upp och svalkar de strumplösa fötterna i de nedslitna foppatofflorna en solig dag i april är ren njutning. Att sitta på uteplatsen och gassa i solen och låta tankarna komma och gå som de vill. Att låta det som händer hända utan att peta i det. Att ha sagt att "idag är jag ledig" men bevilja sig själv full frihet att låta tankar, samtal och infall komma precis som de vill. Som att dra snökedjorna av jordbrukstraktorn samtidigt som man tänker på hur de kommande tio årens intäkter inom området processutveckling kommer att bli till. För att ta ett exempel. Eller som att se sin fru hantera jätten till häst som om han vore en liten bjäbbig ...

Så har då äntligen den personlige assistenten börjat jobba. Inte för att han kanske i första hand är avsedd att assistera utan eftersom han är synnerligen personlig. Redan efter några dagar har nämnda assistent (som är att beteckna som smart, förresten) hjälpt sin brukare till otvetydiga insikter med tämligen daterade ursprung. Sådant är egentligen inte särskilt avlastande – inte på kort sikt. Man kanske därför inte kan tala om assistans i just den meningen utan mera assistans på det mentala planet. Om jag tänker mer får jag mer att göra. Om jag anställer en personlig assistent att hjälpa mig tänka – hur trodde jag då att jag skulle få mindre att göra? Det var givetvis aldrig meningen. Vad jag ville var att få mer uträttat. Och om den saken råder alls inget tvivel. Tvärtom. Redan nu är vi vid en punkt där mer blir gjort. Vilket (med assistentens egna ord) ger rippeleffekter i hela boxen. Jag ser med lite lätt andfått intresse hur strukturerna för det hela väljer att börja förändras. Fö...

Det var några veckor sedan det blev en så här djup grop innan skolan skulle börja. Tio minuter innan avfärd började erbjudandena om att handla låtsassaker i den virtuella miljön för låtsasvalutor att bombardera den lille som inte är så liten längre. Frustrationen var ett påtagligt faktum och såväl skola som bonusfarsa är sprungna ur helvetets eldar denna morgon om spelsubjektet tillfrågas. Det är fascinerande att se hur lätt det är att fastna. Och vad det gör med sinnet. Jag har nog alldeles för dålig respekt för spelberoendet och förvärrar situationen genom att sakna den grundläggande förståelsen. Morgnar som den här vill jag skicka paddan till bättre behövande (stackare) och frigöra eoner med tid för ungen. Visst, han skulle skrika och bråka några dagar. Sedan skulle han bli mycket gladare. Men det är nog bara idag. Imorgon är en annan dag. Och jag förstår fortfarande inte vad som är grejen. Med tajt mariginal på morgonen inser jag att jag inte kommer att inse det heller. Frågan är o...