Nils Erik Wallman

En händelse från helgen berörde mig djupt. Den säger mig så mycket om det allra vackraste med människan och livet, utan att kunna förklara det. Men exemplet; de bägge exemplen berör. I augusti 2016 spelade Petter i Gävle och vi var givetvis där, Sara och jag. Det var en grym spelning och hans sidekick Eyeneye drog igång publiken till ett vansinnigt ös. Så kom låten "håll om mig" och klubben gick från ös och röj till innerlig, viktig allsång. Det var som om vardagsångesten löstes upp och publiken sjöng ut de där sakerna som man drömde om och längtade efter i sitt liv. Att få bottna i ångesten, låta den bubbla upp genom ytan, bli fri och leva i stillhet en liten stund. Den händelsen fastnade i mitt känslominne och jag brukar återvända till det som en viktig, hjärtlig händelse i all sin anspråkslöshet. Så nu i lördags - samme Petter spelar för en liten skara i Dalhalla och eftersom Sara har extremt snabba fingrar lyckades hon knipa två biljetter. Den skönsjungande sidekicken het...

Det börjar bli en stund nu. sedan människorna möttes i stora mängder. Sett från universums perspektiv blev det lite tyst när hjärtanas elektromagnetiska fält slutade frotterades. De krusningar i magnetfältet vi gav upphov till dansande, sjungande, spontant, fysiskt tillsammans. Uttrycket hos arten människan på jorden, denna kosmiska individ av mänskliga celler. Denna synnerligen underhållande planet, följd av oräkneliga själar i galaxen. Drabbade sig själv av panik. en enda gigantisk skrämselhicka. Inför vår tidsålders inkodade förändring, att organismen mänskligheten växer upp. Ikläder sig den frihet och det ansvar det innebär, att vara oändlig skaparkraft ur kärlek. Andas genom transmutationen  från individuella celler till kärleksfull helhet. I ett anfall av syntetisk dualism till skydd för puppan där cellerna gror. Tar rädslan över just i brytpunkten där individbegreppet omdefinieras. Cellerna, var och men med oändlig skaparkraft och kärlek, Skapar tillsammans den rädsla ...

Nu är det äntligen juli! Det råder liksom inget tvivel i själen om att detta är festmånaden nummer ett! Kuragets, modets och framförallt kärlekens temamånad. Kärleken till livet, varandra och hela den mänskliga upplevelsen. Extrapolerat och draget till sin spets promenerade en art in i fållan, samlades ihop och sattes i karantän i reflektion, introspektion och ömsesidigt avståndstagande. Det har tjänat oss alla väl att hålla oss borta från gatorna som genljudit av dånet och dammet från det lager av ohållbar fasadputs som rasat från strukturernas fasader. Fasaderna ligger där, som de dammhögar de är och hur mycket vi än påtar kommer nog ingen av oss att hitta inspirationen, signalen och lusten att starta upp nästa fas det nya där i bråten. Den inspirationen, signalen och lusten finns på insidan, hos var och en av oss. Så när vi nu var och en i sin takt kliver ut på dansgolvet med uppammande av det mod och övertygelse det kräver börjar bandet så smått spela. Jag känner rytmen och m...

Det är med skräckblandad förtjusning världen vänds uppochner för mina ögon. Inte för att jag kan se det direkt, men vi var där ute, i Sydostasien och kände den andra februari en intensiv pust av skräcken alldeles innan det tog fart, vi såg munskydden komma och gå, kände paniken på flygplatserna, samt bevittnade den totala utbombande tomheten i terminalerna. Samtidig såg vi, och var del av, ett vibrerande kollektiv som njöt livet tillfullo på vår destination. Vi var färre än vanligt, och de allra flesta visade såväl respekt för rädslan hos de som bar den, samt visade rent praktisk hänsyn. Men, likväl – detta njutande, skrattande och levande – denna kärlek, på ön som på något sätt alltid envisas med att vara kärleksfull och uppsluppen – stod i stark kontrast mot rädslan, skräcken och det makrospel som pågick ”där ute”. Vi hann precis hem, den 24:e februari, till ett då aningslöst Europa som inte annat än smakat på rädslan. Vi klev förundrade genom Arlanda som släppte in oss utan mins...

Vilken vår det blev. Den slog ner som ett järnrör i isen från tusen meters höjd, skapade sprickor och fick kontinenterna att gunga. En hel del ramlade i det kalla vattnet, några skrek ihjäl sig och en hel del stängde av - gick in i sitt inre.   Med rädslan kom skulden. Den pågick i ungefär tre månader. Först var viruset ett resultat av att man var kines, sedan italienare, sedan oförsiktig, sedan storstadsbo, skidåkare - i en ständigt krympande cirkel till dess skulden pekade inåt hos var och en av individerna och i den sociala distanseringens tidevarv efter att ha tittat på vartenda youtubeklipp och varenda netflixserie tog det. Skulden och skyldigheten smälte igenom individens skal precis samtidigt som den mänskliga superorganismen i djupet började förstå sig på den senaste invasionen och ett massivt, taktfast och fullständigt osynligt immunförsvarsuppvaknande inleddes.   Kanske är det så vackert att det var just idag, just på vårdagjämningen som den punkten inträffade. Det kommer...

Det är med en surrealistisk känsla av tacksamhet som jag slår upp ögonen om morgnarna. Tiden för sammanbrottet kom till slut, något jag kanske alltid vetat i mig, lite småhemligt gått och hoppats på men aldrig vågat riktigt tro på. Att det systematiska självförtryck (väst-)världens människor gjort till sin vardag ska ge sig själv en möjlighet att bytas ut. För varje dag i detta tillstånd för människornas samhälle svårare och svårare att återvända in i vanan och ner i de gamla hjulspåren. Det är varken bra eller dåligt, men det presenterar en enorm möjlighet för oss som helhet att utifrån detta alternativa aggregationstillstånd syntetisera ett samhälle, en gemensam kultur, en värld som bättre tar fasta vad vi var och en för sig och tillsammans kommit att inse att vi värderar högt. Surrealismen ligger i att härinne, i mig, möts kunskap och information om den yttre världens förändring samtidigt som jag slår upp ögonen och tittar ut på den plats på jorden som är mitt hem. Jag hör m...

Sitter och funderar över ledarskapet och strukturerna i ett samhälle vi nu alla får möjlighet att skärskåda på ett kanske historiskt sätt. Genom uppväxten och framförallt skolningen betingas vi alla att investera förtroende och bestämmanderätt i samhället och dess institutioner samt dess ledare. Det är vackert, att forma något större än individen, en organism av större kluster individer. Frågan om ledarskap blir emellertid väsentlig just när man lämnar ifrån sig lite av sin suveränitet in i det kollektiva. Och det slog mig att det idag finns tre, separata, väsenskiljda men samtidigt väldigt kompletterande typer av ledarskap som är aktiva i världen. De härstammar från var sin tidsepok och de läggs lager på lager till en komplex, dynamisk väv. De tre typerna av ledarskap är: 1. Geografisk. Hövdingen. Som representerar lokalsamhället och stammen. Detta är en gammal väl inarbetad social form vilken politiken ibland spelar på att vara ett utslag av. Hövdingen ska representera indiv...