Nils Erik Wallman

Jag har gjort fel. Jag antar att det gör mig mänsklig. Den mänskliga faktorn, var det inte så det kallades när det blir fel? 

"Allt är precis som det ska vara precis just nu". Från whiteboarden bakom receptionen på Trebo hotell.

"Gör som krabban - gå i sidled", rekommendation lämnad av Professor Wallman, 10 år. "Krabban är en speciell familjemedlem - han ser framåt men kan inte gå vare sig bakåt eller framåt utan måste gå åt sidorna." Vardagsfilosofi i sin mest välslipade form. För det är ju precis så det går till att ta sig dit man ser. Det går ju att kryssa mot den mest ihärdiga kuling. Och till krabbans stora fördel talar också hans oförmåga att se bakåt.

Med en dryg vecka kvar till mässan meddelade ansvarig att montern var stor. Detta satte igång ett arbete kring hur ytan nyttjas på bästa sätt som såhär i efterhand var väldigt fruktsamt. Vi fick till det mycket bra. Ännu bättre hade varit att faktiskt när mässan bokades ha börjat fundera på hur ytan skulle användas. Till förbättringslistan. Jag scannade mitt sinne efter uppslag för montern och kom tidigt in på att de våra bägge produkter – Prosydo och SmartAss står för Gör om och Gör rätt var för sig och att företaget således har parollen Gör om – Gör rätt! Jag provkörde detta på några på kontoret och de tyckte väl allihop att det var att skriva folk på näsan att trycka upp just de orden på en 2.5 x 6 m stor vägg. Några timmar senare landade vi i begreppet Systemförändring. Såhär i efterkant inser jag att jag i vanlig ordning pratat med mig själv, om än genom en synnerligen dyr mässmonter. Den som behövde höra orden gör om, gör rätt var givetvis jag själv och min omgivning känner mig t...

Vår absolut snyggaste mässmonter någonsin. Denna gång tar vi såväl utbildningssalen som offertskrivaren hela vägen in på mässan och vår monter har dragit många lystna blickar till sig med sin fräscha, naturliga framtoning och de bägge ändamålsenliga produkterna som visas där. När det går att visa dem, förstås. Jag hade verkligen uppammat all min energi för att denna mässa skulle bli den dundersuccé den måste bli givet vad det kostar att genomföra den. När så precis allt slutar att fungera exakt då det är som mest skadligt – då tusentals delegater strömmar ut i mässan och är nyfikna på vad vi håller på med – då är det läge att skärskåda sin tro och sina värderingar. Jag har varit med om mycket under mina 20 år i mjukvarubranchen men något bitterljuvare än detta har jag aldrig upplevt. Stress, aggression och slapphet. Ett nät som svajar, programvara som är allt annat än klar, medarbetare som bestämmer sig för att det är en bra idé att dyka upp när mässdagen nästan är slut och to top it a...

Det där pirret som bor i magen. Jag tänkte lite på det i går. Det bor där ganska ofta och vi har blivit kompisar. Det är ett pirr som finns när jag står i begrepp att agera utanför mina egna ramar, när jag ska hänge mig åt njutning, när jag känner mig rädd eller trängd. I min djupaste fruktan för konflikter var det den där sugande, pirrande känslan som kom först, därefter en tung, varm våg av paralyserande rädsla. Stråk av energier som bär samma signatur. Rädslan och njutningen. Spännande!

Revolution! Med mina ögon är det lätt att se saker som helt förändrade. "This changes everything". Jag blir ett med rörelseenergin i förändringen och blir som man säger "carried away". Det är som en blixtrande kärlek som sveper mig av mina fötter. Jag älskar det och lever för de ögonblicken.  Genom livet har sådana historier en tendens att landa pladask. Upp som en sol och ner som en pankis. Revolutionen blåser förbi och landet ligger utbränt i dess spår. När sedan växtligheten återhämtar sig så blir det - på lite sikt - ganska exakt som det var innan revolutionen härjade. Kanske lite mer härdat och mindre förändringsbenäget till nästa gång. Och det är ju inte så konstigt när man tänker efter. För i analysen av de nya idéerna och förutsättningarna har nuläget en central roll att spela. Om det nya ska kunna appliceras här och nu, alltså. Annars gör det ju inte så mycket. Om man inte försöker applicera det ändå, förstås. Det kan man också göra men man får leva med kon...

Vänder korridoren ryggen i en hel låt, sluter mina ögon och låter spöket tränga in i mina öron samtidigt som tårarna sprutar ur ögonen. Ett ögonblick av rening strax innan. Här och nu, fullbordan och transformation. Nollpunkten, då allt accelererat till sådan hastighet att det inträffar samtidigt och alldeles snart glider förbi sig själv - den inträdde strax därefter. Nej, det går absolut inte för sakta. Och inte heller för fort. Allt är precis som det ska vara just nu och det går precis så fort som det ska. Spöket skrattade gott och vände sin soliga sida mot verkligheten. Att greppa tre stuprör, föra dem samman, släppa kravet på erkännande och ge skapandet och förverkligandet till de som så önskar. Kraft! Relationerna förknippar bubblorna och intelligensen i kraftfältet vi skapar tillsammans är vad som transformerar allt i den magnifika systemförändringen.

Jag kan ljuga som få. Själva nyckeln är att jag kan lura mig själv, alltså kan jag ljuga om precis vad som helst och de flesta tror mig. Eftersom jag tror på det själv. Egenskapen förvärvade jag genom mångårig och taktfast otrohet och jag finner stort nöje i att inte tillämpa den över huvud taget i det liv jag lever. Jag kan se tillbaka på det gamla livet och uppleva gravitationen från de många verkligheter man bär runt på som underhållare av lögner och känner mig lätt som en fjäder av blotta kontrastverkan. Men det är användbara verktyg likväl. Att kunna hantera helt isolerade instanser av samma verklighet som vore de just isolerade instanser. Att kunna kika in och jobba i ett stuprör i ett sammanhang och samtidigt ha ett annat stuprör på gång. Att leva i en verklighet som består av flera olika verklighet och att kunna acceptera att allt inte nödvändigtvis är relevant för allt utan att undantag och inkonsekvenser får finnas eftersom kraftfältet inte sällan bor i paradoxerna. Så hur pi...

Frustrationen över oordningen är understundom stor. Det råder ingen tvekan om att det är oordning. En och samma juridiska person - ett landsting - finns inmatad i kundvårdssystemet många gånger. Försöken att skapa struktur möter motstånd eftersom den juridiska personen har många huvuden, är splittad i sin förvaltning. Hydrans ena huvud har ingen aning om vad den andra gör. Nu vill ordningssinnet städa och konsolidera. Varför är det sådan oordning? Eftersom drivna människor lite här och där gör vad de känner för, vad de brinner för och vad de vill. Under radarhöjd för den stora organisationens centrala administration. En hel del stora företag och organisationer har bättre koll än så, men de flesta av dem har förlorat möjligheten att egentligen utvecklas. Jag har inte svaret, men jag önskar att det är så här: Att en verksamhet helt enkelt inte kan bli för stor. För då stannar verksamheten av. Dagen har spenderats vägandes just ordet verksamhet. I vårdslöst språkbruk har den två betydelse...

Till verktygslådan för defaultvärden och prislistekonstriktion. Tack, Sami för länk.

Det är lätt att tro att man är färdig. "Jag är klar med min resa", har jag både sagt och hört många gånger från folk som - likt mig själv - uppenbarligen har en hel del kvar att lära. Annars hade man ju knappast varit här. Ju mer man förstår desto mindre vet man. Eller: ju tvärsäkrare uttalanden desto mindre visdom. Någonstans finns så enkla och självklara sanningar att de inte kan eller behöver sägas. De är sannolikt universella. Perspektiv på den man är inte helt fel. Det har börjat lossna ordentligt med energipysslandet. Den spärr som släppt senast är den att inte vara orolig för att tappa fokus. Det är en väldigt bra hjälp eftersom den där rädslan att tappa fokus per definition tar fokus. Hejdå säger vi till den och fortsätter. Tack! P.S. Tre aspekter av nollpunktstillvaro med Jobs ord.

Givetvis på sidan 42. Var annars, liksom? Jag visste det ju utan att ens behöva leta.  Nyckelhålet till dammluckorna bakom vilken min sexuella natur har sitt energimagasin, uppdämt från 12-årsåldern och ehuru avtappat mellan åren ändå med ansenlig upparbetad kinesisk energi. Det här blir spännande! I den mån det obeskrivliga som följer denna uppenbarelse beskrivs i konkreta ordalag är det sannolikt inte här. Ett jävla sexmongo. Så in i helskotta. Och jag älskar det!

Efter att relativt tyst ha följt vägen med en påse tennisbollar i handen några dagar flög de många orden över mig. Jag blev illamående och drabbades av ett rätt giftigt självförakt. Efter att lite oroligt ha sovit på saken känns det bättre. Jag för möta mina monster (de verbala inklusive) i sammanhang där de inte gör så stor skada. Så vet jag och kan fortsätta på vägen med min kasse tennisbollar i handen.

Att känna äkta hunger efter mat fri från blodsockercykelns inverkan. Äkta hunger som inte är något annat än ett begär från organismen. Den begär påfyllning av energi. Ät! Det känns äkta. Kärlek som "drabbar" mig. Som hur mycket jag än tänker eller tycker inte tar någon pardon utan arrangerar om allt för att kärleken är kompromisslös. Kärlek som växer ifrån villkor och rädsla, som blir naken och fullkomlig. Äkta kärlek. Äkta relation. Äkta begär i närhet. Förbehållslöshet. Det är svårt att förklara för den som inte känt det. De äkta sakerna är obeskrivliga och det rationella språket kommer inte ens i närheten. Det känslomässiga språket kan göra ansatser, komma en bit till. Men ack så otillräckligt egentligen. En stark och förtroendefull relation kan göra det möjligt att överföra känslan av en äkta känsla i form av en vision eller delad dröm. För även om det inte går att tillfullo överföra känslan av det äkta så är försöken givande i sig. För när jag försöker beskriva har jag a...

Det luktar rök. Luften står helt still. Fågelungarna börjar få riktig fart uppe under vindskivorna. Ekorrarna tjattrar i skogen upp mot vägen. En rävunge smyger nere i hästarnas hage. Katten skryter över en nyfångad mus. Skogen är full av liv och aktivitet, ändå står allt stilla.

Avgång denna morgon. Det blir en resa uppför berget. Inför en sådan resa är det lätt att utbrista "men hur ska vi ta oss dit", men varje steg är just bara ett steg och svårare än så är det inte. För att komma dit någotsånär i tid kan det vara bra att inte avvika alltför mycket från Vägen. Det är också en övermäktig tanke när man står vid bergets fot och inte ser vägen för vegetationen men om man aldrig slutar lyssna efter knastrande grus under sällskapets fötter vet man att vi är någorlunda rätt. Vi bör vara framme vid det där knäet som bergets topp utgör fredag den 13/3 2015 klockan 13.13. Men det är egentligen oviktigt - det är alla stegen på vägen dit som är det intressanta.