Nils Erik Wallman

Den här bilden känns liksom talande.

I natt drömde jag väldigt intensivt. En stund nu på morgonen – under det att kyrkklockorna dånade och strax innan det ortodoxa prästerskapet började sjunga historien om den helige Dimitrios (ett krigshelgon, passande nog) hade jag det alldeles klart för mig. Dels var det en konversation med min far efter en drömd kontrovers. Dels var det tre saker som var viktigare än något annat för mig och min familj. Jag kommer ihåg en av dem – musiken. De andra sakerna har jag glömt vid det här laget. Jag bestämde mig helt sonika för att inte skriva ner drömmarna, fast jag hade chansen. För vare sig jag är medveten om innehållet eller inte så har jag det i mig och det räcker. Jag är faktiskt rätt stolt över mig själv : ) Under Dimitrioskyrkan fanns 150 meter gångar i sandstenen. Det berättades att de tyska styrkorna under WW2 gömt ammunition där då de allierade inte bombade kyrkor. 14 personer jobbade tydligen under slavliknande förhållanden i ett halvår med att färdigställa tunnlarna. I dag har RA...

Här i medelhavet är det varmt och skönt. Trots att Saurons flygande ödlor har sin bas en liten bit bort och därifrån rovlystet patrullerar norra Afrika så att ingen får för sig att införa medborgarlön eller bryta sig loss från dollardominansen och trots att de som bor här finansiellt våldtas i bästa kafkaanda så finns här en känsla. Något reser sig ur det egeiska havet och rätt som det är sitter pålen där i ögat på de människoätande enögda varelserna. Historiens cykliska natur är aldrig mer tydlig än här. Jag reflekterar över det jag har som yrke. Iakttar mailen med lite kisande ögon fastän jag bestämt mig för att låta bli. Genom att dra in flera tänkande sinnen har inte enbart hastigheten ökats utan också förvirringen. Det är säkert helt i sin ordning. För i och med det finns det också fler möjligheter än tidigare nu. Egentligen ville jag bara "abdikera". Jag ville kliva ner från den tron jag med mitt skapande byggt åt mitt ego att sitta på. Kliva ut ur hela spelet och in i ...

Jag korsade min egen väg i veckan som gick. Mötte mig själv som jag var för 5-10 år sedan. Det var inte någon trevlig syn och den gjorde mig ledsen. Å andra sidan kunde jag gå vidare. Tack för den upplevelsen, livet.

God morgon, allesammans! Vilken underbar morgon det är, det här. I ljusets boning som jag lite anspråkslöst denna morgon kände för att kalla hemmet är stämningen synnerligen god. Den vackraste av alla människor – min älskade Sara – sitter här bredvid och dricker kaffe i vår soffa. Bloggsoffan. Casper är precis ivägskickad till skolan efter en fantasifullt livlig morgon med lek och högläsning ur böcker utan text om gott och ont, ljus och mörker. Hans eget pep-talk inför en dag på sitt jobb – i skolan. Låter bättre, faktiskt. Förra veckan började jag att låta telefonen vara. Det hade till följd att jag denna morgon inte kunde dåna loss i bilen, men jag insåg snart att jag kunde råda bot på det. Jag har ju texten relativt i huvudet och stämband i kroppen. Så jag vrålade loss, jag och effekten blev densamma. Sammanhangen kommer farandes vare sig man vill eller inte. Det var svårt att stanna huvudet igår. En kreativ explosion var dagens måtto och uppskruvad av alla de detaljvågor det gav up...

En helt vanlig helg, sådär. Vid sidan av lite övningskörning på healingområdet och lite småpyssel i den fantastiska höstsolen blev det en ganska rejäl sifferexercis. En treårsbudget för ett företag som nästan inte ens finns ännu men med en högst ansenlig balansomslutning blev äntligen gjord. Det var inte mer än några timmars jobb rent praktiskt. Fyra timmar vid datorn, sisådär. Men det har ändå tagit exakt tolv år för att komma dit. Fem så gott som dedikerade år av tänkande och ett par månader av visionärt sådant. Så det kanske inte direkt tog fyra timmar i alla fall, när allt kommer omkring. Det var intressant att hamna här och nu – när jag skriver detta, alltså. För alldeles nyss fick jag den där impulsen – den om att fortsätta. Det är inte så många kapitel kvar att skriva på den där affärsplanen. Det borde jag ju kunna hinna med på den där dryga timmen innan Casper ska i säng, tänkte jag. Jag ville mer. MER. Och så tittade jag på den tanken en stund och bottnade i hur den kändes. Oc...

Om jag vill ha en plats med ett visst syfte kan det visa sig att när jag väl ställt den iordning så var det inte själva platsen som var målet. Om jag då – på väg till målet – slitit med bygget och kanske åsidosatt min vilja i den övergripande ambitionens skugga har jag ju sannolikt misslyckats. För hur ska något som inte är byggt av närvaro på vägen kunna resultera i något meningsfullt? Prova att ta en tupplur när du kör bil, ska du få se. Det är ju så okomplicerat att det just precis bara nästan är obegripligt.

Vissa dagar är tysta och fulla av luft. Andra fulla av ord och idéer. Gårdagen och dagen är av den senare arten. Användarkonferensen närmar sig med stormsteg och det färdigställande skapandet har klivit in och tagit så gott som all luft i skapandets yrkesmässiga utrymme. Det är svårt att verkligen hinna med att andas så mycket som själen vill, men jag känner ändå att det går framåt. Jag är på något sätt med i matchen fastän jag kanske inte alltid är helt förankrad i mig själv. Det känns som om det som händer i min omgivning stämmer mer och mer överens med den jag är på insidan. Eller, rättare uttryckt – jag är allt mer uppriktig. Och jag belönas för det. Tänka sig.

Jag var inne i en bildelsbutik på eftermiddagen och fick där bevittna något som jag verkligen gillade. En stressad kund kom in, han hade beställt ett signalhorn. Kundmottagaren lyckades med viss möda lokalisera signalhornet och plockade med viss tvekan fram det. Det visade sig att det legat på hyllan en tid, nämnligen. Så länge att kundmottagaren just beslutat returnera det, en i systemets ögon irreversibel operation. Som han alldeles nyss exekverat, tråkigt nog. Kundmottagaren sa att han dessvärre inte kunde göra något åt det utan började knappa på en ny beställning av samma signalhorn eftersom det gamla ju måste returneras då systemet inte klarade av att man inte returnerade sådant som retur beställts på. Kunden ifrågasatte inte sakförhållandet utan var på väg att gå ut. Så tittade de på varandra en stund, kunden och kundmottagaren. Kundmottagaren hade handen på signalhornet. Då hände det - det glimmade till av jävlaranamma i hans ögon och han bestämde sig för att trotsa systemets be...

Nu har jag vaknat med den där känslan i tre dagar. En känsla av att vara tillfreds. Dagen blir en inspirerande puls att fortsätta där – inne i det medvetande som är jag. Så snart jag tänker tanken "jag är mig själv nu" så förvandlas jag till "en som är sig själv", alltså något annat än mitt eget medvetande. Och det händer ju ganska ofta. Om jag då anstränger mig för att komma tillbaka försvinner jag ännu längre bort från mitt medvetande. Eller – försvinner gör jag ju inte – snarare så fyller jag det med tankar och vilja. Bättre då att låta det vara vad det är. Om det går. Annars är det ju som det är i alla fall. Und so weiter. Här vill jag vara idag, passande nog. Tittar på hästen. Känner hans kropp, känslor och kärlek. Så skuttar tanken in och tänker sig saker jag skulle kunna göra med hästen och vips är jag där igen – sedd av medvetandet som något utanför detsamma, ego-bilden. Väldigt fascinerande. Jag leker med tanken att skriva inifrån medvetandet istället för a...

Ibland blir det svårt att förklara. Jag menar, jag bara vet . Och eftersom jag bara vet så har jag inte något rationellt underbyggt beslut eller något härledbart resonemang. Jag bara vet ju. Och allteftersom jag kommit närmare mig själv har jag kommit att överge tvivlen kring det jag vet . För ett par veckor sedan satt Casper och räknade sin läxa. Han skulle lära sig att addera uppställt och tragglade ett tiotal uppställningar. Saken var den att han ganska ofta visste svaret utan att behöva ställa upp talen. Jag frågade honom om det inte räckte med att bara skriva dit svaren direkt utan att plita med uppställningen om man nu visste dem. "That's cheating" svarade han utan minsta tveksamhet. Läxmapp Lite där hamnar jag när jag får frågor på sådant jag vet och som jag helt enkelt vet eftersom jag vet det och inte eftersom det är något jag ställt upp och räknat fram. Jag menar, hur förklarar man sådant? Det är ju, per definition, oförklarligt. Men icke desto mindre vet ...

Hittade den här texten där det brukar stå räkningar. Nu fanns den här där istället. Stort tack, Lars-Erik Litsfeldt för leveransen av den utskrivna visdom som just denna dag förärades med att komma till insikt. Att få se ut ifrån mig själv istället för in. Papperskopia " Den du verkligen är Nuet är nästan omöjligt att skilja fån den du är på den djupaste nivån. Det är många saker som är viktiga i livet, men det är bara en sak som är absolut viktig. ― Om du lyckas eller misslyckas i världens ögon är viktigt. Om du är frisk eller sjuk, utbildad eller outbildad, är viktigt. Om du är rik eller fattig är också viktigt – det har helt avgörande betydelse i livet. Ja, allt det är viktigt, relativt sätt, men dessa faktorer har ingen absolut relevans. Det finns någonting som är viktigare än något av detta, och det är att finna din innersta essens bortom den kortlivade formen, det kortlivade personaliserade självet. Du finner inte frid genom att förändra omständigheterna i ditt liv utan att...

Så kom dagen då jag satte tankar och ord i arbete för min egen räkning. Påhejad av insiktsfulla i min närhet som stirrade stint på mig var det dags att inse att det faktiskt är upp till mig att skapa det där jag ser framför mig och att jag ju i vanlig ordning vet vad som behöver göras. Jag behöver bara göra det. Även om det innebär avslutandet av ett eller annat åldersdiget energispel. Så nu händer det. En ny känsla av frihet växer sig stark i mig och resan ser väldigt lockande ut.

I helgen var vi i Orbaden. En synnerligen vacker plats med fin energi. Vid frukosten på söndagsmorgonen satt jag kvar i matsalen när övriga rökte. En bit bort satt en man som talade tyska. Jag hörde inte vad han sa, men hans känslor hoppade in i mig. Han pratade om sitt barn och hans hjärta stod i brand av lycka. Jag är väldigt tacksam över att få ha känt hans känslor. Någon eldade brasa vid sjön en söndagmorgon. Elden såg ut som en kungakrona.

Det fjärde kvartalet är alldeles nytt. I går hade jag ont i hjärtat hela dagen. Sara såg det och kidnappade mig till en sjö, underbara varelse. Där påpekade hon att världen hade ont. Så sant. Det dör precis nu, tredje kvartalet var den finansiella dyngstackens sista. Det syns och känns överallt, människans drömmar blir verklighet och Q4 är det första människovänliga kvartalet på årtusenden.