Nils Erik Wallman

När impulsen väl kommer, då går det undan. Lite trevande beskriver jag för de av mina medarbetare som står där vad det innebär att ha geniansvar. Så oavsett vad som kan tyckas borde göras städar jag skrivbordet och håller mig öppen för impulsen. Om jag ska göra det bra är det allt jag kan göra. Glad sommar, skrivbordet. Köksbordet är det inspirerade. Träffas säkrast där.

Jag föddes med en okuvlig förmåga att se och känna saker. Mina första år var magiska, till stor del till konsekvens av mina föräldrars ovilja att anamma världens propåer att begränsa mig. När jag så slussades in i den värld som fanns på andra sidan ån så blev det jobbigt för alla inblandade. Livet bytte stuprör och de som fanns i det bytte skepnad som en logisk konsekvens av skiftet. Slurk. Det var emellertid länge sedan och skiftet och dess destination är numera blek tavla på väggen här och nu. Som sådan kan jag skicka en tacksam tanke för att den hänger där. Den gör mig ju till den jag är och ger mig redskap att förstå mig själv. Jag föddes med en okuvlig förmåga att se och känna saker. Först trodde jag att alla var som jag. Då tänkte jag att jag skulle bli som dem. Det är svårt att vara som alla andra. Särskilt samtidigt. Man blir lätt splittrad, identitetslös och rädd att sticka ut.  Men allt det där är historia. Och vad är historia här och nu? Egentligen något valbart. Jag föd...

Jag upplever en mental befrielse utan motstycke. Jag har bytt stuprör. Det jag upplever är subjektivt och helt mitt eget. Min egen verklighet är just min och upplevelsen motsvarar de ganska högt ställda krav jag hade när jag valde att spawna här.  Det går absolut inte att förklara på ett objektivt sätt. Hur ska jag kunna redogöra för hur mitt medvetande uppfattar livet på ett sätt som andra medvetanden kan relatera till? Mina övriga medvetanden kan säkert upplysa mig därom men inifrån stupröret konstaterar jag glatt att det mest subjektiva också är det mest objektiva jag kan åstadkomma.

...samma dag.  Fniss.  Tack, då :)

På min gamla blogg interiktigtklok.se skrev jag väldigt mycket om banker och det elände banker ställer till med i världen. Jag kan också dra mig till minnes att jag mer än en gång irriterat mig över bankernas företrädare och deras snustorra uppenbarelser. Allt det där får stå för mig. Allt det där beror på att jag ville ha det så. Kanske för att förstå hur det fungerar. Banken skapar pengar ur tomma luften. Hur skitjävla underbart vansinnigt läckert är inte det? Självaste beviset på att universum är oändligt och att fantasin* är det enda som sätter gränserna. Ascoolt! Så nu fokuserar jag på den sidan av banken istället för det där andra. Jag tittar på tillgångarna istället för skulder och upptäcker saker jag helt missat i min jakt på saker att skylla bokstaven på o som tidigare bott framför möjligt.  Just kommen från ett besök hos banken kan jag konstatera att där också finns en ny  typ av människa. Bankfolk med hjärta. Ja, jävlar! Överallt finns de! *) Fantasin är fel ord. Ti...

"Och då säger vi hej och välkommen till  bayesiansk statistik ! Den som hävdar att empiriska observationer förändrar vår kunskap om ett osäkert/okänt fenomen och att sannolikheter inte är objektiva, utan  subjektiva ." "Vågfunktioner är endast subjektiva redskap som observatören använder för att organisera sin osäkerhet om en mätning innan den utförs. Observatören använder alltså sin “karta över möjligheter” för att kalkylera fram sina personliga övertygelsebaserade sannolikheter om vilka egenskaper kvantsystemet kommer att uppvisa." QBism (obs länk ;). Smart.

Veckan som gick arkiveras som en av de mer utmattande jag erfarit. Stora saker har flyttats på plats och fyllts med innehåll. Imorgon kl 10:51 tippar det sagolika 2014 över på sin andra halva och det vi baxat, skjutit, lyft och burit upp på gungbrädan får njuta förverkligandets utförslöpa. Åtminstone om vi kan hålla oss ifrån att tvivla på det, men även tvivlen har ju sina förtjänster. I utmattningens sista mentala lilla slurk denna morgon dök idéer upp som de brukar. Skriver ner dem här så slipper jag tänka efter senare. Det handlade om att skriva speciella genikontrakt med de anställda som är där. Det handlade om produkter och tjänster, rapporteringspaket och rutiner, granskningsprocesser och storskalig transformation. Det handlade om att tala klartext om hur man får ett företag framgångsrikt med de som är i det. "Det blir som vi tänker". Det handlade om att hålla samman skaran av tidsrespektlösa. Om att bygga en kall pool också, om vinkranar på trallen och om hamnkapell. O...

Jag vet att jag gör rätt saker och att det är saker som var för sig är meningsfulla men som tillsammans bildar en störrre meningsfullhet. Att bli grundligt ifrågasatt är en sådan gång inget mindre än ett välriktat slag i magen. Det kräver i vanliga fall disciplin av mig att inte investera energi i de obalanser jag gjutit in i fundamentet till det jag håller på med. Obalanser som när jag påminns om dem får mig att vackla till och förlora sömn. När jag blir ifrågasatt som jag just blev släpper den där självdisciplinen. Nytt för denna gång är att jag inte räds konflikten. Kanske går obalanserna mot sitt upplösande just på grund av det. I det stora hela applåderar jag utvecklingen och utbrister "äntligen". Att bara ge och ge när ordet tack inte finns i vokabulären är inte särskilt givande. Man får kliva fram och vara sin egen bästa kompis ibland, helt enkelt. Den senaste veckan har varit en nagivationsövning i trånga farvatten. Jag visste redan från början att det skulle bli tigh...

När det inte blir som man tänkt sig beror inte det på att det blir fel. Det beror snarare på att man tänkt för mycket. Rätt blir det ju alltid. 

Det är ett synnerligen enkelt mönster egentligen. Och det ser ut såhär: Kan jag inte minnas det så finns det egentligen inte. Eftersom jag minns såväl framåt som bakåt i tiden är det användbart. När jag inte för mitt liv kan minnas ett begrepp, t.ex. "samlingsprocess" - då innebär det med all sannolikhet att detta inte är ett begrepp som kommer att användas, oavsett vad jag rent logiskt kan tycka mig vara rätt. Eller som när man står på gästlistan till en tillsynes exklusiv fest men allt man ser är ett illa underhållet furugolv. Nu fick universum kliva in med ett ingripande så att vi slapp en besvikelse. Men egentligen visste jag ju redan. Så jag är allt annat än besviken; drömmen består ju intakt. Att stå upp för vad jag minns och inte minns kräver förtroende för mig själv. Ett förtroende som kraftigt stärks för varje dag men som sannolikt alltid är under utveckling.

Vad bra det är att det finns pengar, egentligen. Att dess åtminstone tillsynes begränsade antal är redaktör för vad som kliver från drömmen in i verkligheten. Jag har ägnat lejonparten av min gamla blogg åt att beskriva hur jävligt allt är på grund av pengar; och visst kan mycket elände kopplas till pengar.  Men ändå; från den punkt jag ser det växa fram i egenskap av mig själv (och det är ju det enda jag egentligen med bestämdhet vet) så är pengar just nu ett redaktörsskap. En tidvattenvåg som hjälper oss att hitta de godaste musslorna. En mekanism som förhindrar att vi gör saker i en takt annan än den saker är menade att göras i. Vem hade trott?

Fungerar.

Absurditeten i mitt eget livsmönster blev väldigt tydlig i går när en av mina medarbetare klev innanför kontorsdörren med tungt hjärta och berättade att hans nyköpta bil fått lite av en dödsdom. Utan att tänka så mycket på det kände jag efter om jag hade min bilnyckel i fickan och funderade på hur jag skulle kunna skaka fram ett fordon åt honom. Nu behövdes det egentligen inte. Han är fullt kapabel att lösa problemet själv, såsom han ju löser långt mer svårlösliga problem i sitt jobb hela dagarna. Dessuom är just den här medarbetaren utrustad med ett väldigt väl utbyggt Buddhasinne vilket gör att han snart finner den högre framgången i en motgång. Några minuter senare pratade han om att detta var ett gyllene tillfälle att skaffa en andrabil medan den dödsdömda renoverades... Det var min reflex som fick mig att haja till. Hur långt är jag beredd att gå för att slippa möta smärta och motgång i min omgivning? Alltsomoftast lite väl långt, åtminstone om jag tittar tillbaka genom åren. Och ...

Jag överraskade mig själv igår och städade ladan. Det behövdes redan för över ett år sedan men jag har haft hjärnan i annat. Nu kan man alltså hitta verktyg mindre än en kubikmeter i storlek, till exempel bits eller snörslå. Härligt! Milt uttryckt nöjd med resultatet. Jag hade till exempel två nya fogsvansar - surprise! Även uteplats fas två är jag synnerligen nöjd med. Den tog sig till status "inväntar utespa" på blotta tolv arbetstimmar med autofire-svåger och skruv-sandras hjälp. I alldeles förträffligt god tid! Så. Nu ska hjärnan aktiveras och återvända till arbete. Jag är synnerligen nöjd med sättet jag lyckats slå på och av på hjärnan efter behov, lite som en bil med start- stoppfunktion. De senaste helgerna har jag ertappat mig själv med att knappt tänka alls när jag inte jobbar. Och sedan - när jag gör det - slåss den inte för att varva ner utan gör sitt jobb, helt enkelt. Oerhört skönt. Så har jag aldrig haft det förut, faktiskt. Paradoxalt då jag aldrig drivit ett s...

Då var det gjort; tog inte mer än fem minuter att genomföra rent praktiskt fastän startsträckan givetvis varit längre än så. Listan på Facebook-vänner är kortad med ungefär 60% eftersom jag fattat beslutet att inte samla kontakter för sakens skull. Det är ingen hemlighet att olika människor kan ge varandra olika saker och unfriendandet är absolut inget som ska ses som kritik mot de personer som unfriendats. Det är bara det att jag vill se utbytet och ömsesidigheten visavi de jag har omkring mig. Jag har alltså nu officiellt lämnat klubben för villkorat ömsesidig beundran för att med full kraft ängna mig åt den betydligt mer progressiva värld där ömsesisigt utbyte får hålla de aktiva trådarna levande i enlighet med önskan, behov, kärlek eller nyfikenhet. Det är ingen klubb utan en löst sammansatt skara som hela tiden är i förändring. En skara utan fasta platser och revid där rädslan inte har något existensberättigande. En skara som mitt i vad som ansågs orubbligt formar sin egen verklig...

I går kom han och pratade lite, farsan. Hans närvaro blev tydlig exakt som jag passerade dalälven. Mina ögon blev fulla av tårar och sinnet omfamnade hans gestalt. "Om du behöver ett sätt att förklara det för någon - dig själv, till exempel - så kan du se det så här: du kommer ihåg hur det kommer att bli. " Precis exakt perfekt så är det. Strax fortsätter bygget - i just den andan. Det finns ingen ritning, inget egentligt tänkande, inga hållfasthetsberäkningar, inga byggnormer eller fackmannamässighet. Enbart ett förverkligande av visionen.

Avgång från plattform sex. Dörrarna öppnas. Passagerarna strömmar in och ut ur den varma kabinen. Rörelsen är obeveklig. Detta är det gränslösa utforskandets resa och det kittlar i varje fiber av existensen.  Vi stod där länge på perrongen, var och en för sig. Så började vi prata med varandra, upptäcka varandra och njuta av varandra. Vi kom att bygga ett helt universum av kärlek för att finna oss själva tillsammans. Med ankaren obevekligt fast i varandras hjärtan upptäckte vi så att vi faktiskt stod där på en perrong - plötsligt redo att gemensamt stiga ombord.  Resan har inget mål - den är likt livet ett kontinuum av upplevelse känd, smakad och erfaren genom nuets öga. Det är en mustig historia fylld av kött, njutning och känslor - vars puls sprider sig långt bortom ytorna för dess utövande vidare i allt vidare cirklar av livet och berördas liv i en njutningens och äventyrets rippeleffekt, födande en tsunami av kärlek som inget i världen kan värja sig mot.

Jag älskar det. Det här. Nuet. Den smä ktande inblandningen av sådant som hänt eller kommer att hända. Sådant som ger nuet av sin njutning, frikostigt genom tidens väv. Älskade, underbara liv, kärlek, visioner, människor och varande. Tack.