Nils Erik Wallman

Det är inte sällan som jag fascineras av tävlingsmänniskan. Jag har alltid känt mig väldigt udda ur det perspektivet – varit ganska ensam om att inte ha den där vinnarskallen, drivet efter pengar och viljan att vilja vinna över andra i vad för slags spel det än kan handla om. Många gånger har jag önskat att jag ägde de egenskaperna eftersom många av de spel jag spelat säkerligen hade burit mer frukt om jag haft huvud att engagera mig ordentlig i dem. Men vem försöker jag lura egentligen? Jag om någon har ju alltid drivits av tävlingsinstinkt. Av den nästan kvävande viljan att vinna framgångar och bejublade segrar. Med den lilla modifikationen att min egen vinnarskalle enbart har en enda tänkbar motspelare – mig själv. Jag har alltid tävlat mot mig själv och i så gott som varje utmaning funnit engagemanget i den inre kampen istället för den yttre. Det finns logiskt nog också bara en person jag verkligen kan bli arg på. Precis – mig själv. Irriterad och surluddig kan jag bli visavi min o...

Jag har skrivit om detta förut – om vad godhet är för något. Egentligen håller själva godhetsbegreppet på att lösas upp i det myckna regnandet och sippra ner i grunden precis som mörker och ljus tillsammans bildar helheten. Godheten ställt vid sidan av ondskan är ju ondskans förutsättning och tvärtom. Jag klurar lite på vad jag ska bli när jag blir stor. På det här med hur man tar företagandet vidare till en utökad meningsfullhet. Inte så komplicerat som det låter men ändå intrikata passager att promenera igenom under tiden omvärlden fortsätter följa förändringens mönster. Jag söker efter genuint goda initiativ och nätverk och finner hela tiden samma sak. Samma gamla mossiga godhet som kontrast till en ondska. En ondska som ibland knappt funnits utan som tvångsmässigt skapat för att ge utrymme åt den godhet man av olika anledningar vill påskina sig själv som tillskyndare av. Det är ju så här den konstruerade världen skapas, i ett fält mellan två poler – även de skapade. Und so weiter, ...

Ett mycket enkelt sätt att minska vikten är att kasta last överbord. När man till exempel för sista gången lämnar ett hus vid havet där man mer eller mindre vuxit upp och där minnena av de döda * betydelsefulla är starkare än någon annan stans så är det inte utan visst vemod. Men vemodet har funnits där länge. Platsen var de vemodiga drömmarna om havets spelplats i många år. Tanken på den spegelblanka sensommarvattenytan speglade tillkortakommandena i det egna livet. När livet så blev en fullspektralföreställning och den pulserande punkten uppstod precis just här så släppte det en stund. Vid sista anblicken. Det blev platsen för te och mackor med kryddost på rutig duk. För vin och kortspel. Det var inte många gånger men det sitter där. Hans glada ansikte. Hans känsla av att vara villkorslöst hemma där vid havet. Vid sitt köksbord i björk. Med kryddostmackor och planer på någon ny trall om morgondagen. Hade han blivit äldre hade hela östersjön varit inlemmad av hans tralluteplats, den ...

Jag har länge varit arg. Väldigt, väldigt länge faktiskt. De senaste fyra åren har ilskan varit uppvägd av alla trevligheter som finns i den myllrande impulsivt stillsamma vardagen, men under de senaste månaderna har ilskan ätit sig allt närmare sinnets tänkta epicentrum för att för ungefär en vecka sedan bubbla upp i en tämligen oklädsam eruption i godtycklig kontext. Inte så snyggt. Alls. Och knappast något att vara stolt över. Men allt har ju en mening och stoltheten har ju inte något annat syfte än att binda mig vid allt jag varit och gjort och förhindra mig från att erkänna mina misstag och därmed från att fortsätta växa. Alltså låter vi stoltheten vederbörligen förpassas till förgängelsens kyrkogård och erkänner att ibland gör man så. Beter sig illa. Av ilska. Och sittandes invid cykelskrällena i gatukorsningen är det nästan löjligt symboliska vägvalet. Fortsätta bubbla ilska eller se dess anledningar i vitögat. Hennes närvaro, min gränslösa kärlek till henne och hennes smäktande...

Lysrören i taket ger ett blåaktigt sken. Väggarna har varit vitmålade men börjar skifta i grått. Den blågrå nålfiltsmattan fångar en stor del av ljudet sin strävhet till trots och de skålade stolarna i plast lägst väggen ger vila åt en brokig skara. Jag har köat länge med min luggslitna lapp i handen men nu är det bara några nummer kvar. Sinnet vaknar till och tanken klarnar. Vad gör jag här egentligen? Det är inte bara tveeggat, det är direkt uppåt väggarna. Tiden i väntrummet har varit en mental fristad med det distinkta syftet att skjuta upp. Bära lasten framåt i tiden utan att befatta sig med dess innehåll och konsekvenser. Min tur. Jag reser mig och går fram till disken där mitt nummer blinkar. På andra sidan glaset sitter en skäggig man med stor näsa och oktogonala glasögon. Hans sömniga blick klarnar och jag märker att han blir förvånad att se mig. Jag skickar det ifyllda formuläret genom luckan och han börjar läsa. Så tittar han på mig. Läser och tittar. Slutligen lägger han if...

Varför skillnaden? Då, där – i mitt gamla liv – ett tydligen inte ändlöst men ändå långdraget glidande genom livets olika landskap. Alltid i rörelse på flykt undan rastlösheten. Sökande de punkter som bor på randen av tiden som är för kort för att finnas för att leva av dess utbredning över själva restiden. Sittandes bakom ratten i det påtittade sceneriet. Lekandes med tanken kring hur ett liv utanför glaset skulle te sig. I en verkligare verklighet, en öppnare och mer fullkomlig livsupplevelse. Platserna jag passerade har indexerats i sinnet med de imaginära attribut jag ur mitt dåvarande perspektiv etiketterat dem med. När jag nu plockar fram den reseguidebok jag själv plitat ner i sinnet är jag som läsare fasförskjuten. Jag ser rakt igenom mina gamla observationer och inser att de är utgångna; att de vilar mot en annan horisont än den jag nu betraktar som verklig. Då såg jag något slags imaginärt liv spelandes över en lokaliserad fasad och såg det lite öppnare, lättare och mer tillg...

"Oljan finns i oändliga kvantiteter och förr eller senare begriper folk att det förhåller sig så. Men om vi istället definierar det som blir när man förbränner den som något vi måste hålla begränsat för allas vår överlevnad – då kan vi flytta över kontrollmakten till utsläppssidan istället. Då kan vi lämna pengaparadigmets indirekta styrning av individerna till förmån för en direkt via ett skapat dödshot överhängande kontrollsystem." "Mästerligt, min adept. Men hur ska du motivera dödshotet?" "Jag äger vetenskapen och media. Jag berättar historier om att jorden blir allt varmare och att alla kommer att dö om vi inte begränsar utsläppen av världens naturligaste gas. Jag paralyserar dem i ett spel mot sig själva och varandra där de huvudlöst får slåss men där ingen kan vinna. Alldeles som vanligt, alltså. Under tiden ska jag använda mina vapen för att skapa televiserat kaos som ser ut att bero på vad de tror är deras syndfulla leverne. Ha!". "Imponeran...

Nu var det några år sedan jag lämnade spelet – sedan jag svarade upp mot den sökande förväntningen i en skara främlingar att visa de kort man har på hand i det sociala klätterspelet i stil med "jag jobbar som lärare på prussiluskendamsskolan och min fru hon är hypokondrist på skjutgärnsförvaltningen". Yrke, antal avkommor, bostadsförhållanden – ja allt utom årsinkomst för det vore ju vulgärt. Bättre då att ge årsinkomstens alla koordinater så att man slipper tala om den samtidigt som de övriga slipper fundera. Så sorterar man varandra och vet grovt hur rangen ligger under den process som just tagit sin början – att gradvis bli mindre och mindre främmande för varandra. Jag nappar aldrig på krokarna längre. Att under flera timmar vid till exempel en brölloppsmiddag konsekvent uppskjuta det egna tillkännagivandet av rangindikatorerna är ett mycket tillfredsställande experiment. Att helt sonika vägra avslöja sin position och tvinga omgivningen se den människa som sitter där istäl...

Hon bubblar av insikt. Har sett vad som hänt och väntat min ankomst in i planket. Hon till och med presenterar planket för mig och hon gör det med sin själsligt bottnande totala närvaro i känslan. Älskade, genomljuvliga människa. Klumpen är helt borta idag. Tack.

Strängen har spänts hårt den här gången. Jag borde vetat bättre. När ilskan tilltar och flyktmönstren tar över. När jag blir den där arga, frustrerade människan. Visst, han har varit ohyggligt produktiv genom åren. Jag trodde att jag tappat bort honom och hittade nya sätt att få saker gjorda. Saker jag känner för av hjärtlig vilja istället för undertrycksbaserat flyktsjälvdrag. Vilken uppvisning. Vem fan tror jag att jag är att skriva om att man bör ta itu med sina egna issues innan man far ut och pekar finger mot omvärlden. Snygg rekursiv ironi där, faktiskt. Jag har tappat kontakten. Andetagen är korta och tankarna alldeles för långa. Jag har närmare till ilskan än till skrattet. Definierar vill som måste och jordar måstet i en rinnande vattentäkt med tillgång till synligt oändlig rörelseenergi för den händelse att det sätter sig på tvären. Det dämmer snabbt upp sig till ackumulerad lägesenergi att pressa genom fördämningens alltför tanklöst ihopkastade konstruktion. Nej, klart som f...

I bågar från den egna kärnan utforskar jag min värld. När bågen är som vidast är jag som längst bort från min egen kärna, tvingas att inse det och återvänder därför till kärnan igen. Båge efter båge ut från kärnan i upptäcksfärd efter upptäcksfärd genom upplevelsen i världen. Blomblad efter blomblad att växa ut. Blad av erfarenhet som definierar blomman till något mycket mer än den fruktbärande pistillen. Som gör den synlig, tangerbar och exponerad för andra upptäcktsresande botanister. Bladen har olika skepnad, antal och ordning för alla som växer här. Det kan handla om otillräcklighet, offermentalitet, tilltro till tekniska lösningar, tålamod, frosseri, flykt, motmentalitet, hopplöshetsberoende, missmodighet eller animositet visavi andra uppväxande. Flera blad definieras samtidigt och vissa faller efter sluten cirkel helt av för att aldrig vända åter, under det att vissa blir kvar och får färg. En målning vi gör, alla vi som lever, genom en värld formad av dimensioner där saker gesta...

Jag inser att min bloggläslista med ett fåtal undantag är obsolet på undertecknads nuvarande ståndpunkt. Eftersom denna blogg faktiskt har en eller två läsare tänkte jag passa på att fråga om någon av dessa har tips på några lämpliga inspirationskällor lite bortom mainstream, bortom konspiration och kabalens ondskefullheter men hitom den totala friden och den dyngslånga meditationstekniken. Ja, ni som läst vad jag skrivit vet ju definitivt. Alla tips mottages ytterst tacksamt!