Nils Erik Wallman

Kommentatorn Stefan har påpekat att allt är energi och information, men att dessa bägge saker är separata. Nu har jag smakat på det lite. Och kanske är det så att information är vad som förhindrar flöde av energi i många fall. Information. In-formation. Motsats till formation. Är in-formationen alltså något som inte är energi och inte strukturellt finns representerat men ändå beskrivet? Kanske är in-formationens syfte är att förebygga formation av något, då mest sannolikt energi. Om jag informerar någon så gör jag det alltså för att förebygga att den informerade formar energi till något. Jag informerar för att blockera och förhindra sådant som ren, ostörd energi skulle ha formats till alldeles av sig själv. Någonstans känns allt det där ju väldigt, väldigt bekant.

Vissa dagar klarnar vissa saker. Det måste kanske få krusa sig lite på yta för att det spegelblanka ska få chansen att återge det som ska återges. I den tysta tiden mellan ljudet och dess eko bor den möjlighet till förskjutning som gör allting möjligt. I dag fick jag äntligen sätta ord på något jag vetat länge. Det är något magiskt i att få finna just sådana ord. Och att få leva i det tillstånd där ställningstagandet inte är ett istället utan något radiellt förutsättningslöst. En klar dag att se orden. Forma dem. Låta dem sväva till dem de berör och njuta dess innebörd. Just så. Det förklarar ett och annat. Skulle tro att jag är ganska ensam om min belägenhet. Men det är bara min tro.

Alltså. Hm. Ja. Vet faktiskt inte. Har tänkt denna tanke sedan ocuppyrörelsen började röra sig. Om ja sedan helt tappat konepten eller är lite kuslig ibland får nog vara min ensak tror jag.

Om var och en av oss står i den egna reflektorns fokalpunkt och om våra reflektorer är riktade så att vi tillsammans lyser upp allt mellan oss och varandra. Vi riktar våra strålar med blicken. Om vi står med ryggen mot reflektorn syns vi inte utan iakttar istället de som vänts sig om och skickar sina strålar. Vi ser alla andra och i den utmaning vi alla har – att finna den totala identifikationen – söker vi igenkänning i andra människor. Vi spelar upp våra inre dramor och önskningar genom de vi tittar på. Vi dömer och beundrar dem när vi egentligen borde döma och beundra oss själva. Om vi istället vänder oss mot reflektorn ser vi först och främst oss själva. I full belysning och från ett otal vinklar. Vi måste förlika oss med vår egen spegelbild och allt den innebär. Vi måste acceptera och älska oss själva så att ljuset tänds och sprids utifrån vår reflektor. Ljuset från en tänd reflektor med en hel människa som ljuskälla syns som stjärnor på himlen för den som tittar ut i mörkret utan...

Det handlar förstås om avvägning någonstans. Jag vet inte exakt vad som pågår. Det gör ingen. Jag ser bara att de strängar av sammanhang jag följt sedan jag började följa min omvärld nu löper samman och ger upphov till resonansmönster. Inte där framme längre, utan här och nu. Eller - inte här. Inte just nu. Ännu. Hur det blir precis just här är svårt att säga. Men det är kanske det som kallas hemmablindhet? Hittad hos asperbergman.com .

En av rytmens mest taktfasta språkrör som om några stunder konstituerar preludiet till den inte mer än måttligt av kronologiskt i anspråk tagna yta som ligger föröver rör sig hitåt. En yta så innerligt efterlängtad att den till och med komprometterat tålamodet mot annalkandets slut. Det gravitationslösa tillståndet har jag kallat det många gånger - denna situation som innebär tystnad och ickestruktur. Det utgör en motpol och urladdningsmöjlighet som inte riktigt ryms i det gängse som det gängse som denna gång givit upphov till ymniga kraftfältsförändringar över utdragen tid. Med något måhända extraordinära undantag denna period alls inget att beklaga utan snarare en följd av att njuta förmånen av bonusens närvaro varje dag. Något jag sätter oerhört stort värde på. Något har hänt där. Något relativt avgörande. Jag vet inte vad det är, men jag känner hur det glidit på plats och nu är struket från listan av extraordinariteter och istället inlemmat i det innersta rummets reflexmässiga egen...

Accelerationens verbalt handikappade motpol retardationen. Gjuten på skalet av den accelererande accelerations yttre skorpa frodas den och har bråda dagar. Retardationen förflyttar sig ut ur våra sinnen och in i den materia som är dess upphov. Den gör det eftersom den måste. Annars skulle den aldrig hinna med att vara just motkraft mot det som sker. Den tvingas ut genom vad vi skapar i vårt löpande projicerande med centrifugelkraftens obeveklighet. Ut ur våra tankar och känslor och istället ner i den materia vi ämnar lämna. Gravitationslöst och omärkbart kan vi sedan avträda projektionens scen genom de betydelselösa ridåer vi vistats bakom. Nu strax. Alldeles. Och strängarna löper ljudande samman i vibrerande punkter av exponentiellt ökande antal där limens går mot oändligheten i varje enskild punkt.

Skulle detta vara någorlunda underbyggt så är ett under byggt. Från SvD.se Vår tidsepok har ännu inte fått något slags justering i fråga om skuld. Kanske försöker man det i alla fall, vilket paradoxalt nog inte annat än förlänger det hela... Till varje precis, kanske?

Terrängen närmar sig underifrån. De brokiga mönstren, den oförutsägbara topografin och de spridda klungorna med hus pulserar i det närmaste till följd av den höga hastigheten. Vi närmar oss. Vi vet inte hur platsen där vi kommer att möta marken ser ut, vi vet bara att det är ordnat för oss där. Vi vet att vi inte kan påverka hastigheten eller avståndet. Bara njuta av sensationen i detta inflygningens slutskede. Många blir sjuka på grund av de starka intrycken och tryckförändringarna. Andra väljer aktivt att helt enkelt lämna in. Vi är många som funderat och sett återspeglingar från destinationen, men ju närmare vi kommer desto klarare blir det att vad vi sett reflekterats mot de ridåer vi omgivit oss med och därför inte på något sätt kunnat återspegla vad det egentligen föreställt. Det tystnar i kabinen. En laddad, avvaktande tystnad. Tankarna går till avgångshallens utformning. Den tunna draperier som såg ut att vara av ogenomtränglig plåt. De kulisser som formade resenärerna att lämn...

Värmens kraft och ena sidan. Gravitationens å den andra. De formationer som bildas. De mjuka, fantasieggande rörelserna. Det känns djupt meningsfullt. Talande. Som om man skådar rakt in i livets innersta processer. Och vidare genom det mikrobiologiska, kemiska, partikelfysiska, subatomära ut i existensen och dess tankeformer. Hur vårt kollektiva tänkande och kännande är den färgade massan – rörlig mellan två var för sig urstarka krafter. Värmen lyfter oss, får oss att stiga, drömma, älska och leka. Men när vi kyls av faller vi igen. Vi släpper tanken på värmen och faller av rädsla till botten för att där någonstans åter värmas och avvakta nästa stigning när vi nått erforderlig massa.

En felsägning från dagens eko kvart i fem i söndags har fastnat i huvudet. ”Många står här på torget och säljer souvenirer från det nya libyens färger och det är en mycket glad och uppsluppen stämning nu här i Tunis… eeeeh. Triploi, förlåt.” Johan-Mattias Sommarström [ Lyssna här ] Jag säger inte att det har något som helst relevans. Det har som regel ekots uttalanden inte. Eller - jo, om man ser det från andra hållet så har de ju det. Oavsett fastnade det.

Gårdagsdygnet var ett olycksdrabbat sådant ur medial synvinkel. Jag fastnade särskilt för historien om de sex förgasade männen i en husbil. Gårdagens rubriker. Artikeln om den så kallade gasattacken. Jag borde kanske ha skrivit något vettigt. Det får bli en annan dag. Jag tycker att ordet attack kanske används lite väl ymnigt. Men det är ju bara min åsikt - jag menar inte att attackera någon med mitt tyckande.

Jag har alltid varit teknikivrare. Teknik har fascinerat och jag kan spåra fascinationen generation efter generation bakåt. Numera fascinerar även fenomenet teknik i ett slags metafundering. Varifrån kom den digitala tekniken och varför har den accelererat som den gjort? Något i världens/livets underliggande kod måste kräva denna acceleration och korskoppling av tid. Digitaltekniken är signalstark. Den använder ljusstarka displayer med klara färger. Den återger varje ljud i god detalj. Den förmedlar bilder med en upplösning bortom det mänskliga ögats urskiljningsförmåga. Och den trådlösa revolutionens produkter strålar genom så gott som all materia, höggradigt elektriska varelser inkluderat. Bortom dessa fysiskt påtagliga faktorer gör tekniken en rad andra saker med oss i egenskap av dess brukare. Den påverkar vårt sätt att tänka. I djupet. Det handlar framförallt om hur teknik som gör saker enklare kanske också gör oss enklare. Jag är med blandade känslor innehavare av ett ganska tala...

Ordet förtjänar ett omnämnande. Sorgeprestige. Den finns i allra högsta grad. Och i vår bakvända värld trumfar den levnadsglädjen, de glada minnenas princip och sorglösheten i de sociala kodernas bok. Sorgeprestigen tar plats, luft och energi. Den förhindrar oss att lyssna till vårt sinnes avtryck från de betydelsefulla inom oss själva. Det är så bakvänt att det måste ha ett syfte. Liksom att den som drabbas av en sjukdom belönas med ”ledighet” och den som mår psykiskt in-i-väggen-dåligt blir yrkeslivets uppskattade martyr. Smärtan, sorgen och tårarna blir undantaget från den mer eller mindre självpåtagna offerrollen. Att få ett ögonblicks rast från det man känner vanmakt inför. Det egna livet. De egna tankarna och känslorna. Projicera lite. Håva in lite sympatier och få näsan snuten. Bli ompysslad. Jag säger inte att man inte får vara liten. Att man inte får vara ledsen. Att man inte får krascha. Tvärtom, det är säkert nyttigt och mänskligt och har många gånger provat själv. Det är no...

Alla människor bär ju på ouppklarade saker. Vissa mer än andra, precis som alla andra. Dessa issues kan antingen nå in i individens mentala processer och leda till insikt, avklaranden och något slags ”tillfrisknande”. Alternativt kan de – om det tillåts härja fritt och ohämmat – sprida sin frätande kraft över omgivningen. För det är ju så att det vi har i oss och inte tar itu med blir omgivningens bekymmer. Och om det nu är som det rent instinktivt träffande så ofta beskrivs – att vi genomgår ett slags kollektivt mentalt reningspass – så är det kanske så att vi måste nå ”peak gnäll” innan vi kan ta oss vidare som gemensam enhet. Svenska gnällinstitutet skriver i sin rapport att världens gnällreservoarer nu är mindre än någonsin samtidigt som gnällkonsumtionen slår nya rekord. ”Gnäll har blivit en integrerad del av vår livsstil” säger Arne Tjurig, utredare på gnällinstitutet. Han pekar på särskilt rapportens slutsats och uppmaning till samhället som helhet. ”Vi måste bredda basen för en...

Det var ett sammanträffande av det lite märkligare slaget eftersom det egentligen inte hänt tidigare. Inte på det lilla viset. För när det gäller jobb och allt vad det innebär kan mitt ålderstigna huvud ibland få för sig att jag sett det mesta och gjort det mesta. Så är det ju sällan utan det handlar snarare om att jag själv valt att stå still på terraspunkten en stund. Eftersom det finns så mycket annat roligt, helt enkelt. Så satt det så där lagom oväntat en partiell spegelbild av mig själv i passagerarsätet på väg söderöver. Likheten var slående och lite mäktig. Här hade vi att göra med en annan person med precis samma mentala belägenhet att nysta sig ini i saker och låta dem äta av det egna. En person som liksom jag tidigare kunnat ägde förbehållslösheten att låta en tanke, idé eller ett projekt sluka hela det personliga universumet på obestämd tid. En person som inte riktigt såg några omöjligheter utan som på bekant manér kastade fram den yttre gränsen för det möjliga ett par kilo...

Den har suttit i frontloben sedan 1988. Men det var inte förrän i går kväll jag begrep dess genialitet. Det mönster han måste sett som nu är fullt konkret. Jarre var alltså så...

I april skrev jag om ett slags schematiskt synsätt för hur det kan gå till när man genomskådar lie av världens skuggridåer i "pyramidtankar" . Nu förefaller det som om de allra flesta tagit sig ett kliv på stegen sedan dess. Från två till tre, vilket under relativt öronbedövande mediatystnad faktiskt påtagligt demonstreras. Eller - inte tystnad, naturligtvis. Media har ju holt på med annat, så att säga. När någon dör. När man hamnar i läget att reda upp det samhälleliga efter en avliden person, vill säga. Sannolikt tillhör detta vårt samhälles minst optimerade processer. Försäkringsbolag, banker, hyresvärdar och en rad institutioner är som sammansvurna att hålla de förmodat djupt sörjande sysselsatta på obestämd tid innan något slags avslut eller utbetalning kan förekomma. Det är kanske en god tanke. Ett slags omsorg om de sörjande att ge dem något att göra i deras mörkaste stunder. Men det ser ju också ut att kunna vara sedvanligt god business. Att ha jurister som för dryga ...

Symmetrin har tagit sig nästan absurda proportioner denna vecka. Måndagens tågtider och fildatum blandades med de nu ständiga klockslagen och dess påtittande impulser. 1974 -> 1 + 9 + 7 +4 = 21 10 -> 1 + 0 = 1 29 -> 2 + 9 = 11 21 + 1 + 11 = 33 Ja. Hur det än förhåller sig så är det ju tämligen fascinerande. Och såväl symmetrin som den varma känsla den ger upphov till bor i det liv som startades för tre år sedan denna höst. När jag träffade Henne. När jag kom hit till Viken och det nya, symmetriska tog sin början. Då jag - av en händelse - var 33 år gammal.

Svårt att avbilda, visade det sig. Mönstret bör på lite håll rimligen ha bildat repetitioner av femuddigheter. Kanske är det intensivare längst kusten. Kanske kuststaden har en knutpunkt över sig, vem vet. Men omfattningen var i går anmärkningsvärd. Här hemma ser jag människor som beskådar linjerna när de dyker upp. Det är nog så att allt fler inser det orimliga i att det skulle kunna röra sig om någon slags ordinarie flygtrafik vi. Magkänslan säger mig att det huvudsakligen handlar om att hålla de uppvaknande frekvenserna utestängda. Till den där förtjänstfulla ackumulationens gagn. Tillägg: Just fredagen den 14:e verkade vara rent allmänt sprayaktiv - se Chemtrails-Sverige .

Nihilism – filosofisk meningslöshet. Tesen om alltings egentliga meningslöshet. NIH - Not Invented Here – det syndrom som infinner sig när man enbart kan intressera sig för/erkänna sådana saker som man själv skapat. När jag i går ingående och relativt faschinerat studerade manualen för ett inombordsdrev daterat sent åttiotal slogs jag över den komplexitet med vilken våra av människonhand tekniskt skapade objekt beskrivs. Av den enkla anledning att de är just komplicerade till sin natur, sin relativa enkelhet till trots. För att få ut kraften från en mycket basal explosion av lättantändligt ämne krävs dusentalet delar, smörjnipplar, kylningssystem, elsystem – you name it! Kanske komplexiteten i vår tekniska utveckling markerar själva bottennivån rent innovationstekniskt? Mitt i funderingen satte sig en katt mitt i instruktionsboken. Spann och kisade mot mig. Fick mig att fundera över vad som får katter att välja sina vägar - vilket åtminstone från min betraktelsepunkt mest sannolikt ä...

Jag säger ”det händer väldigt mycket där ute nu”, för så har jag alltid sett det. Som om de inre skeendena och de yttre inte vore samma sak. Men det är de nog. Precis som vi projicerar våra egna issues på vår omvärld eller våra avlägsna fiender så tillskriver vi stjärnorna och universums tillsynes opåverkbara faktorer vår ödesmättade undergivenhet. Men eftersom vi sannolikt skapat allt detta för att lära oss – är det inte mer troligt att det förhåller sig precis tvärt om? Att stjärnorna och himlakropparna, atmosfären, jordskorpan, haven, djuren, växterna, kontinenterna, länderna, människorna, kylan, värmen, rädslan, tryggheten och själva livet är resultatet av vad som pågår inuti. Vi provar med ”det händer väldigt mycket här inne nu”, istället. Känns riktigt vettigt. Inifrån mitt perspektiv, vill säga.

Andreas Cervenka, SvD (hör och häpna) bevisar att han inte bara är en upplyst skribent utan också en mycket pedagogisk sådan i artikeln från guld till skuld . Läsvart för var och en med eller utan förtroende för det vi kallar pengar.

Den grekiska envåldstroikan börjar visa hur agendan ser ut. Att kombinera ett fortsatt ekonomiskt åderlåtande med bank/militärkomplexet som betalningsmottagare och samtidigt skaffa de tekniskt/taktiskt nödvändiga maktfördelarna visavi den egna befolkningen är ett steg som trojkans uppdragsgivare sannolikt uppskattar. Bra jobbat, grabbar! "Såja, såja. Greker, nu tar ni och lyssnar. Ni har slarvat bort pengarna. Så. Och den som säger något annat..." I USA gör man ju precis samma sak. Ingen ska väl försöka lura i någon att de robothundar designade för ”krig” inte är avsedd för den allt vaknare egna befolkningen. Förarlösa bilar, drönare och robothundar. Kravallpoliser ombedes besöka SYO-konsulenten på plan tre för en titt på alternativa karriärer. Det är klart att man söker mekaniserat lojala enheter som inte har ett hjärta, en själ och därför kan desertera till mänskligheten från dess motpol. Man vill ha programmerbara krigare som okritiskt genomför vad man blir ålagd att göra ...

Båten. Åka bil om natten. Tekniskt sammanbrott. Uppvaknandet. Sällskap. De sjuka och döende. Musiken. Människorna. Synkroniciteterna. Orden. Köttslig hänförelse. Småstaden. Det nya som byggs i fårorna av det gamla. Pengarna som förlorar greppet. Vattnet. Hösten. Dofterna. Skärpan. Nyfikenheten. Pulsen. Glädjen. Frustrationen. Meningen. Handgripligheten. Vanvettet. Leendena. Livet. Glöden. Lusten. Kärleken. Innehållet. Förbehållslösheten. Ärligheten. Sammanhanget. Enheten. Tanken. Känslan. Frågan. Svaret. Tystnaden. Kittlingen. Sökandet. Finnandet. Samklangen. Vibrationen. Den spegelblanka vattenytan. Ljusets lek i de böljande krusningarna. En enda yta utan extremer. En enda våg, bärandes allt som är, var och kommer att finnas så vackert och smäktande som det aldrig tidigare tillåtit sig ses. Så smäktande och önskat att gråten som strömmar ur ögonen inte är något annat än de sista skvättarna av lättnad efter att hela det fasansfulla skådespelet runnit ut ur ådrorna och koagulerat för vå...

Den här mannen kan verkligen prata. Beundrar djupt hans retoriska förmåga. Kan vara värt att ta en titt på hans framträdanden, jag har en känsla av att han börjar bli lite för besvärlig för att få fortsätta på den inslagna linjen. Humor på EU-nivå, så att säga. HEUmor. Nigel Farage, UKIP - från Vidsynt .