Nils Erik Wallman

”Du kan öva din balans på honom”, säger hon och tittar på mig med ett leende från marken sisådär tre meter nedanför. Hon kan. Hon vet. Precis som när hon sa att om jag fick min drömvärld så skulle alla springa runt och kramas och nypa varandra lite i stjärten. Jo, hon vet. Som ingen annan. Balansen. Han hjälper mig med flera. Med sitt lugn, sin nyfikenhet och sin enorma massa tydliggör han saker på ett mycket förtjänstfullt sätt. Tvingar bokstavligt talat in mig i hörnet för att avkräva mig signalen; den tydliga signalen. Och det är just i den där tydligheten punkten springer. Jag är sällan väldigt tydlig. Jag tycker själv om att få klura lite på de signaler jag får till mig och vill därför per automatik inte bestråla min omgivning med alltför signalstarka svengelskt assertiva uttryck. Kanske har jag blivit avtrubbad, men med min flytande syn på världen är de högt och tydligt med hela handen talande kanalerna mycket sällan uppriktiga. Sanningarna får man spetsa öronen - eller helt stän...

Hästen har anlänt. Han är en riktig bjässe. En stor, ung bjässe med hur mycket muskler som helst och ännu mer enligt genetiska koder inplanerat att tillväxa. Den hästen flyttar man inte på med mindre än att man på något sätt får honom att själv vilja genomföra förflyttningen. Ett mycket tydligt styrkeförhållande som får det att svindla av iakttagelser i mitt sinne. En underbar utmaning. En som jag bara börjat kika lite på under det att jag njuter min mycket småväxta frus sätt att hantera bjässen från botten av hennes inre storhet. Bortom vackert. Och ändå så fullt av kraft. Harmonisk, trygg kraft. En sällsynthet. Smäktande. Jag är bortom nyfikenhet. Mitt sinne är febrilt att närma sig. Lära. Utvecklas. Stor kille... Det har till och med gått så långt att jag förkovrar mig. Googlar mun, som vi säger. Och finner ganska snart ”läran” om Naturligt Hästmannaskap – Natural Horsemanship eller NH som det heter. En samling sunt förnuft med bokliga rötter från den grekiske militären med inget mi...

Det är något särskilt med Segway, inte sant? Kanske ingen slump att en teknikgalning som jag börjar intressera mig för hästar i alla fall... Utveckling - handlar det om att hitta mönster, kanske?

Jag inser att vad jag kräver inte är någon liten, obetydlig önskan jag har. En önskan som eskalerar mot kravnivån. Det där goda kaffet; den där suveräna väghållningen; det uppriktigt hämningslösa sexet eller den skönaste T-shirten i hela världen. Har man väl låtit sig smakas så sitter man där. Fast. Och får svårt att förlika sig med insikter om att man ska behöva nöja sig med något annat. Jag är sådan. Jag fastnar. Villkoren har funnits i det mesta. Men med några år av villkorslös ömsesidighet växer önskan om att leva just så i fler avseenden. Jag har alltid önskat kunna lita på andra och inte få gånger har jag låtit folk komma undan med direkta taskigheter med den inför mig själv ganska logiska förevändningen att den som gör något taskigt mot någon annan lider mer än den man betett sig illa mot; typ karma och hela det köret… Villkorslösheten och förbehållslösen smög sig in bakvägen hos mig. Via den väl dolda svängdörr i en kravfylld verklighetsbild som mitt sinne mycket medvetet under...

Finns den? Tror inte det. Faktiskt. Det finns kanske en stor mängd människor vars ambitioner och målsättningar är att bli som alla andra. Att sticka ut så lite som möjligt och att slukas av den grå massan. Kanske för att få ett slut på alla de eländigheter som uppstår när man kliver utanför ramarna och visar vem man är innerst inne. Ju mer man försöker försvinna, desto tydligare blir det – den grå massan finns inte. Den består istället av miljarder färgglada själar som givit sig på det sanslöst coola i att för en tid ge upp sina alla attribut och känna på hur man klär i grått. För att upptäcka vem man egentligen är. När man väl upptäcker att det förhåller sig på det sättet är man på väg att lämna experimentet.  Man kan naturligtvis hävda att den grå massan är alla de där som försöker och har till ambition att vara som alla andra. Men eftersom de ju inte är det – därav ambitionen – får man nog konkludera att den grå massan inte existerar. Per definition, faktiskt.

Varför är det fel att lämna relationer bakom sig? Är det inte utveckling? Tycker vi om utveckling?  Inte nödvändigtvis. All utveckling är inte bra utveckling.  Eftersom utveckling för mig kan vara dåligt för någon annan och vice versa. Inte i det långa loppet, kanske men i ett här-och-nu-läge. Varför envisas vi med att utvecklas? Vad är det som gör att vi inte kan låta bli? Eftersom livet ser till att det blir väldigt invecklat när vi inte utvecklas.  Livet vill lära oss saker. Inklusive att lära oss att livet vill lära oss saker. Varför vill vi ibland hålla tillbaka utveckling och förändring? Varför vill vi inte lära oss vissa saker? Eftersom vi är rädda. Varför är vi rädda? Är vi inte alla nyfikna när vi föds? Eftersom vi lärt varandra och oss själva att bli rädda. Kan vi göra något åt den saken? Vi kan lära varandra och oss själva att vi inte behöver vara rädda. Men måste vi inte förändras då? Jo, det måste vi. Villkorslöst och förbehållslöst. Tills dess att vi ...

Mycket intressant, givande och konstruktivt. Från motorvägsslukande, busungar i alla åldrar, personliga avklaranden och hela vägen in i bultande av stallväggar, hökörning och balklimning. Det blir bråttom på slutet och det är svårt att låta bli att se skillnaden mellan spontant tomgångsarbete och sådana insatser som syftar till en skarp punkt i tiden. En skarp punkt man ser fram emot med förtjusning. Produktivitet. Det är precis därför den ser ut som den gör.

Jag har blivit riktigt ledsen. I går eftermiddag. I min bil. Det kanske inte låter sådär vansinnigt banbrytande men saken är den att jag väldigt, väldigt sällan blir ledsen. Jag har nog inte varit riktigt ledsen på tjugo år. Inte på det lilla viset. Med ledsen menar jag inte själva yttringarna - att hänga med huvudet, gråta eller småmuttra mot omgivningen. Med ledsen menar jag känslan i hjärtat. Inte ett hugg, inte ett plötsligt upplossande. Nej, ledsamheten är inte sådan – i alla fall inte för mig. Ledsenheter är den stillsamt flytande vattenmängd som rinner fram på känslans yta efter att ha tinat loss ur ett berg av is. Ett isberg vars kalla kärna vuxit på sig genom åren och genom ansamlande av min fuktiga utandningsluft blivit till ett berg, format av mina utandningar, av min värme – till en stor monolitisk klump av is mitt inne i mig. När den smälter frigörs allt vad den byggts upp av. Alla de ord, tankar och känslor den sugit åt sig sätts åter fria på känslans lilla insjö. Det är ...

Det hänger en kostym i min garderob. Det ligger damm på axlarna och den passar sisådär, men den hänger där. Numera mest som ett minne från svunnen tid. Jag har levt i den där kostymen, tillbringat hela år i den. Den har varit ett villkor för alla de liv jag levt och jag har den att tacka för otaliga lärdomar som utan dess existens inte varit möjliga. Kostymen uppstod som lösning på ett bekymmer som jag tror är ganska många slåss med någon gång i livet – gränssnittet mot andra människor. De tonarter, protokoll, sociala oskrivna kontrakt, energitransaktioner, skuldfällor, ritualer, projektioner och andra företeelser som finns där i den domän där människor möter människor i form av just människor. Mina tentakler har alltid varit alldeles för långa. I utfällt skick har de trasslat in sig all möjlig bråte och inte sällan har de fastnat där med det icke-önskvärda resultatet att jag när jag studerat bråten färdig och vill gå vidare så har jag rivit ner strukturer som varit viktiga för andra. ...

De texter som kan läsas på denna blogg har av bedömare stämplats med etiketten Läs mer på varningstecken.n.nu . Återstår att ta reda på vad det betyder. Och vad det innebär. Radamsa.

Rytmer från på väg till genom vad som gör allt här. All tid. Alltid. Vad som skiljer oss från vad vi egentligen är. Vad som lockat oss hit. Själva grundbulten för den härliga existensen. Visst är det påtagligt, allt det där vi inte kunde begripa förrän vi kom hit? Och en smula ironiskt att vad vi här ser som obegripligt är självaste avstampet för upplevelsen. Det är humor, det. När språket inte får fram budskapet. När ordbollarna inte kan avkodas och när fyndigheterna inte finner förståelse, då återstår humor, mänsklighetens universella språk. Logos. Log. Visst får det oss att dra på munnen? Enligt legenden blev vi fråntagna detta språk när retade vi gudarna och reste ett torn mot himlen. Kanske har lärplattformen vissa begränsningar. Begränsningar vi är välkomna att pröva såhär mot slutet av terminen.

"An open heart space reveals itself in relationship when both parties are open to seeing how their thoughts are creating reality tunnels. The fear that makes us cling to our reality tunnels is fully faced and allowed to wash through. We are facing the fear of death directly, meeting in love, vulnerability, openness and intimacy. No one gets to be ultimately right. No one gets to be ultimately wrong. Yet everyone is heard on their own terms, and challenged when necessary." Ur tankeinlägget Reality Tunnels av Scott Kiloby. Rörigt? Ja, det är kanske tankarna som rör till det - i tid men inte i otid. Rimligt - ur mitt tunnelperspektiv i alla fall. Att våra sinnen och deras tankar bor i tunnlar. Tunnlar som skapas genom sitt eget tänkande och som skapar den verklighet man själv upplever sig såsom vandrandes i. Vilket i sin tur innebär att var och en har sin verklighet. Alla har rätt i sin verklighet. Ingen har fel. I tanken är vi separerade. I alla våra nulägen kanske vi är ...

I går skulle surstubben upp efter äppelträdet som föll nyårsnatten 2010/2011. Beväpnad med Fergussontraktor, årsmodell 1973 med en skräckinjagande totalvikt såg jag framför mig hur stubben vid blotta åsynen av ekipaget skulle skutta ur marken, lägga sig tillrätta i skopan och dra en djup suck av lättnad. Nu blev det inte riktigt på det sättet. Utmaningen. Den ska upp. På stubben. Det är något särskilt med att besitta sådan maskinell überstyrka. Att spaka denna stora, tunga, kraftfulla traktor över den fina, om somrarna välklippta (nåja) och släta (dubbelnåja) yta. Det känns lite som om man råkat köra in sin Boeing 747 i terminalbyggnaden. Men eftersom man besitter sådan avsevärd styrka ändras attityden till uppgiften högst avsevärt. Halva stubben i besegrat skick. Detta är inte den första stubbe jag plockar ut marken men det är den första som jag haft tillgång till traktorkraft vid upptagandet. De tidigare stubbarna har inte riktigt haft denna kaliber, det ska erkännas. Men jag drar m...

Hittade min gamla lista med bloggbokmärken. En sådan där lista med dryga tjugotalet bloggar jag läst dagligen i åtminstone ett års tid fram till läs-stoppet för ungefär ett år sedan. Läs-stoppet var ett slags mentalt embargo jag ålade mig själv då jag märkte att mitt förkovrande introducerade tankemönster och svängningar jag inte kunde se som annat än destruktiva. Typiska post-titlar från läslistan är ”ner med bankparasiterna”, ”allt ätbart innehåller dödsgifter”, ”den globala konspirationens omfattning”, ”revolutionen i (Landet X) är orkestrerad av CIA”, ”Sverige krigar på globalisternas sida utan folkets godkännande” eller ”så ska mänskligheten decimeras till hanterbarhet”. Men vänta ett spadtag! Det skulle ju precis lika gärna kunna vara min blogg de här inläggen kommer ifrån! Ett slags alternativ alarmistblogg med beskrivningar av hur allting kommer att barka åt helvete eller – nej förresten – hur åt helvete allting redan är. Så, snarare. Saker jag vet stämmer någonstans men vars ...

Inom homeopatin jobbar man efter en princip som kallas potensering för att vässa effekten hos de aktiva substanser man använder. Tvärtemot vad den konventionella medicinen sysslar med så utgår man ifrån att ju mer utspätt preparatet är desto högre effekt har det. Desto mer potent är det, alltså. Att öka effekten genom att minska koncentrationen, kan det måhända finnas andra områden där det låter sig göras? Som när man städar barnrummet och genom undanplockning minskar den synligt tillgängliga mängden leksaker – visst blir effekten av de som är framme förhöjd. Lockar mer eller mindre omedelbart till lek. Vasen på bordet; syns den inte bättre om bordet i övrigt är rent? Hörs inte den ensamma talaren bättre utan sorlet? Övriga närvarandes tystnad är en gammal beprövat metod att få talaren hörd, lite mer low-tech än den andra varianten – att höja volymen på talaren via en PA-anläggning och på så sätt ta sig över sorlgränsen. Homeopatin innehåller ytterligare en intressant tankegång; den om...

Det händer att jag försöker. Stänger av sinnet och inväntar synksignalen på den osedda projektionen av fladdrande och helt osammanhängande intryck. Ögonblicksbilder. Tydliga och meningsfulla just i ögonblicket och endast i undantagsfall av för tanken begriplig relevans. Men mina försök är ändå relativt nya; bilderna har nog alltid funnits där. Så länge jag kan minnas i alla fall. De har aldrig varit grafiskt tydliga – inte på det lilla viset. Tvärtom så bär de mönstren bakom bilderna och vad de föreställer. Det kan handla om platser, människor, föremål, situationer men mycket sällan utan att även känslan i scenariot framgår. Kanske är det vad detta ovetenskapliga sinne gör; lyfter fram en känsla i grafisk form, greppbar för tankemässig tolkning. Lyfter det genom tiden. Problemet med dessa bilder är att – eftersom de ju egentligen inte är bilder – de är svåra att känna igen. Om man som jag inte har förstånd att blockera bilderna utan i sitt tänkande sinne faktiskt lagrar intrycken och t...

Eller sann kärlek som det heter på det engelska språket. Det är intressant att iaktta fenomenet kärlek – något som ju finns i så många schatteringar och varianter att generalisering nästan inte är möjlig. Men om man fokuserar på det vi brukar kalla förhållandet – den interpersonella tvåsamheten som i vår kultur traditionellt sett setts såsom varandes det mänskliga släktets fortlevnadsvillkor. Kärlek mellan två partners, alltså. Jag har ju hamnat i ett förhållande som i all ödmjukhet slår varje upptänklig fantasi jag haft kring kärlek med hästlängder. Saker bara är. Flyter. Finns. Och känns okomplicerat lätthanterliga på något vis. Vi är bägge känslomänniskor, hon och jag och lever åtminstone nu efter devisen ”känns det rätt så är det rätt”. Och vid sidan av gränslös och kravlös kärlek är det sannolikt så att om man är överens på sådana punkter så blir ju inte att leva tillsammans någon direkt utmaning. Vilket ger kraft och utrymme att ta sig an de utmaningar livet lägger framför oss. S...

Något slags brygga har upprättats den här gången. Vistelsen i öst drog ut en sträng av energisk koppling, något jag egentligen inte har upplevt tidigare men som jag vet drabbat många besökare av de varmare kulturerna. Att uppleva livsåskådningens praktiska effekt på liv, sinne och samhälle låter sig inre riktigt negligeras. Tvärtom, det satte sig lägligt nog i en mental brytpunkt som kanske inte fanns där utan anledning. Det snurrar till ett varv i obalans. Ilska, rentav. För vad där det vi gjort oss själva till i denna del av världen egentligen? Hur ska jag kunna leva och trivas omgiven av så mycket rädsla, vanmakt, skolboksfaschism och monetär snikenhet? Hur ska jag kunna kliva runt i kylan och lyckas bibehålla min egen värme när vi så taktfast som kollektiv beslutat oss för att fortsätta låta diverse logiskt bakgängade tankeformer fortsätta motivera vårt interpersonella skitstövelskap? Så länge som vi lever där i den vänstra hjärnhalvans fängelse, smitt av kallt logiskt rostfritt st...

Från diverse håll bubblar tanken på en rymdhiss fram, tydligast manifesterad via viral spridning av länkar till artiklar om densamma via ansiktsboken ( Wikipedia: Space Elevator ). En hiss från jordens yta hela vägen ut i rymden. Känns inte denna ingenjörsmässiga landvinning bekant någostans ifrån? Jomenvissja, så var det. Wikipedia: Babels torn .

De mesta av de jobbiga saker som hänt mig genom livet hade kunnat förhindras. Någon hade kunnat tala om för mig vad som skulle ske - och kanske hade jag lyssnat. Jag hade kunna levt bepansrad med skydd och försiktighet i avhållsamhet från de saker som riskerar att skada. Men vilket fruktansvärt tråkigt liv det hade varit. Så inskränkt och per definition meningslöst. Vad blir meningen med livet utan möjlighet att fritt få lära sig saker? Att själv få experimentera med de tankar och idéer man har och få uppleva dess verkan? Jo, resultatet av att hållas från att leva livet fullt ut i en överbeskyddad liten bubbla det blir upptäckten hos farligheten i överbeskyddet. Överbeskyddet tar inte bara själva njutningen ur livet utan plundrar det på sin faktiska mening. Men det sker inte utan en anledning. Det sker eftersom vi som får/fått uppleva det – vare sig själva eller genom iakttagelse av andra – får en enastående möjlighet att lära oss att livet är till för att lära. Och att ingripa för att...

Västervik TT. Under lördagsnatten träffates en kvinna i 28-årsåldern av en fallande kokosnöt vid Lysningsbadet utanför Västervik. Kvinnan skadades svårt mot huvudet och fördes med ambulans till Västerviks Sjukhus men hennes liv gick inte att rädda. Detta är det tredje nötrelaterade dödsfallet i år enligt Arne Bannaner, kommunikationsansvarig vid Västervik och Vimmerbys polisdistrikt. Många länder saknar helt systematiskt skydd mot fallfruktsolyckor. Regeringen tillsatte 2006 en kommission till följd av 2005 års rekordnotering då hela 35 personer dog till följd av av fallande kokosnötter på landets stränder. Kommissionen som leddes av Bengt Päron (FP) framlade sitt betänkande hösten 2010 och förordade då kraftigt höjda böter vid brott mot hjälmtvång på stranden samt att ålägga markägarna att hålla riskområden säkra. En speciell myndighet – fallfruktsmyndigheten – instiftades också. Till följd av diverse kontroverser kring Fallfruktsmyndighetens huvudkontor har emellertid inte myndighete...