Nils Erik Wallman

Tankar som bärande formation, som den bärande formationen. Tankar som alltets uppkomst, vidmakthållande och potentiella avslut. I ett oändligt antal skikt utan gräns. I varje händelse oändligt många händelser, budskap och alternativ, men samtidigt sprunget ur oändlig enkelhet. Sprunget ur universums geniala konstruktion vars källa och helhet finns i varje puls av dess manifestation. Bortom materia, bortom temperatur, hunger, byggnader, stordåd, stridigheter, ekonomier, brister, tillgångar, natur, fysisk njutning och smärta – bortom allt detta manifesterade rör sig känslan. Den är verkligare än universum och mer äkta än simulationen vi befinner oss i. Jo, det är nog så det är. Vi lever denna simulation för att vi valt det. För att vi ville lära oss innan vi trädde in i simulatorn. Jag börjar bli klar med den saken, men det förändrar inte någonting i sak. Jag älskar fortfarande livet. Jag älskar de möjligheter jag får här, de upplevelser och sensationer jag får vara med om. Jag älskar tr...

4313. Kolla in den om ni kan. Teckningar eller beskrivningar mottages tacksamt. Man måste test RV som allt annat - inte sant?

Det här med att slåss är kanske det sista jag kan uttala mig om. Jag har aldrig slagits. Blivit slagen – jovisst. Men aldrig slagits. Jag förstår inte konceptet. Men en sak vet jag. I mig själv och utan minsta tillstymmelse till tvekan. Det är inte den som blir slagen som får betala. Aldrig, aldrig någonsin. Jag har nog ändå tagit emot tillräckligt med stryk för att veta vad jag talar om. På låg- och mellanstadiet låg jag underst i högen. Högen behövde något att göra på rasterna. De behövde något att hålla den sociala strukturen i schack. De behövde något som förenade dem. Så de jagade mig, brottade ner mig och – ja. Jag blev vansinnig. Det kokade i mig och jag försökte slå tillbaka. Ganska vanvettigt då jag var alldeles för arg och i betydande numerärt underläge. Jag bara fann mig istället. Och så snart jag gjorde det vände på något sätt hela förloppet. För genom att inte slå tillbaka; genom att behärska det vanvettigas upprinnelse och genom att sno åt mig av deras sprattlande osäkerh...

Internet har varit och är fortsatt mycket viktigt i människans sökande. Internet har hjälpt många att söka svar och reagens på sina funderingar och hypoteser. Internet har hjälpt människor att hitta varandra. Att hitta mönster att fästa de egna funderingarna kring. Internet kommer fortsatt att finnas kvar och vi kommer att ha frihet att söka, men som det ser ut försvinner friheten att finna inom en mycket snar framtid. Kanske är jag för pessimistisk härvidlag. Kanske står människans samlade kraft så stark att fullföljandet av det nedtystade, politiskt korrekta, Internet inte är genomförbart. Kanske har vi – alla de tänkande och i viss betydelse små människorna – hjälp av andra, större makter i vår kamp att få uttrycka oss. Kanske är det inte i den kosmiska planen att ventilen Internet ska stängas. Men man får nog förhålla sig ödmjuk till det faktum att det kan vara slut med friheten snart och då av en verklig anledning. Det kan vara så att Internet bara har varit en fluga. Om man defin...

Magsjukor vi skola minnas.

Alla människor har saker de fastnar för. En del blir uppslukade av sin frimärkssamling, andra av TV-spel, musik, porrsurfande, motorfordon eller broderi. Olika. Rent fysikaliskt har vi nog alla en benägenhet att fastna. En neurolog vars namn jag inte glömt förklarade det ytterst pedagogiskt. Han sa att det handlade om dopaminer. Dopaminernas utsöndring kan kopplas till nästan vad som helst i våra sinnen. Vanligtvis blir det starka intryck som shopping, alkoholintag, droganvändning, sex eller våld men det kan precis lika gärna bli något mer vardagligt som att virka grytlappar eller samla mjölkkartonger för återvinning. Vi människor kan fastna för precis vad som helst. Vi är maniska av naturen. Jag vet i alla händelser vad det är som har mig i sitt grepp. Det är inte motorfordon. Jo, jag vet att jag har skaffat mig alldeles för många och att jag sent omsider gjort upp med min moppelösa uppväxt. Det är inte heller shopping tror jag. Mitt tidigare liv har fått mig att alltför tydligt se va...

Dag ut och dag in pumpade järnvägsnätet materiel till de planlagda destinationerna. Baser byggdes, styrkor samlades och den sista, avgörande och traditionellt militära fasen riggades på sitt tröga och jordnära fysiska sätt. Ingen kunde egentligen undgå det. Allt var i rörelse och hela infrastrukturen förändrades utan att någon egentligen explicit sa något annat än hur det hela låg till. Ovan huvuden fortsatte sprejandet. Dag ut och dag in överflögs människan av flygplan med lika diffusa syften som de skyar de efterlämnade. Ingen ljög egentligen om deras ärende eller existens. De bara fanns inte. Berördes inte. Existerade inte i det offentliga rummet – bara det ofantliga rummet varifrån det hämtade sitt syre. I regering och riksdag undertecknades de sista handlingarna för att slutligen helt frånträda vad som en gång varit en självbestämmande nation. Mot slutet blev omröstningarna i kammaren anonyma för att försvåra för en eventuell ansvarskrävande eftervärld att utkräva personligt ansva...

Jag har aldrig kunnat köpa rövarhistorien om att koldioxid är skadlig. Inte från första början och ju längre den sampolitiskt korrekta klimatcirkusen drar absurditeten desto tydligare framstår hur konstruerad hela klimatfrågan egentligen är. Klippet nedan gav upphov till en intressant motpolstanke; den om att koldioxid är en förutsättning för ökad tillväxt. Hittad på vaken.se Filmen bevisar ju ingenting i sig men kan kanske väcka en tanke. Om vi ponerar att allt levande mår bra av att hjälpa till. Vi säger så. Att människor som får hjälpa andra växer. Var och en som provat vet nog att det stämmer - om intentionen med hjälpen är äkta och uppriktig alltså, annars blir det bara en betydelselös energidränering, men det är en annan historia. Hursomhelst - varför skulle det inte vara samma sak med växterna? Vi människor behöver få koldioxiden omvandlad till syre för att kunna andas. Växterna kan hjälpa oss med den saken. De som får chansen att rena mycket koldioxid växer alltså mera. Kanske ...

Den lysande punkten försvann under trädtopparna på ett halvt ögonblick. Dess hastighet var obegriplig, men det råder ingen tvekan. Ljuset försvann lika plötsligt som det kommit farande bakom den mörka gardinen av granar som knappt avtecknade sig gentemot den sena nattens djupa himmel. Kraftledningen sjunger en sång för mig. En entonig, knastrande sång. Temperaturens skillnader i den långa tråden spänner. Energier och dess strålning likaså. Det måste vara smärtsamt att transportera energi i sin egen inneslutenhet då allt runtomkring egentligen är detsamma. Ansträngningen av att hålla något inneslutet ökar naturligt. Och ytterst är allt av detta energi. Det dykande ljuset var lika slumpvist iakttaget som inte. Hastigheten var som de skeva toner den kosmiskt illusoriskt stokastiska, men universellt harmoniska melodin smäktande sekvenserar. Hennes rullande uttryck. Hennes ord, hennes fullkomliga närvaro och hennes totala ärlighet inför vad som faktiskt är i en verklighet skapad ur den okom...

Vattnet är sannolikt snart en bristvara. Drickbart vatten, alltså. Sådant man köper på kran in i hemmet via vad som en gång var kommunala vattentäkter och som i rask takt fallit i privat ägo. Eller – privat och privat – så är det ju inte riktigt. För vem äger egentligen ett företag som jobbar i bank lånat likvida medel att få tillgång till den nödvändiga infrastrukturen? Vem har den totala makten över dessa bolag? Vem kan med en ränteökning mer eller mindre direkt kontrollera priset på det absolut viktigaste livsmedlet? Du gissade rätt – banken. Grundvatten – något som vi här i vårt hörn av världen har ymnig tillgång till blir ändå via denna lösnings försorg en potentiellt reglerat bristvara. Fascinerande, inte sant? Det är ganska lätt att se mönstren. Hur kommuner tvingas till besparingar från sina långivare och därför säljer ut sin infrastruktur – till exempel vattnet – till operatörer som är lite mer lättkontrollerade. Man kan givetvis ställa sig frågan varför. Eller, kanske snarare...

”Vi går nu vidare ut i hangaren”. Sorlet stiger i gruppen bestående av ungefär femton personer. Alltifrån rena turister till folk som angjort museet för att konkretisera den uppgörelse de har i sig själva. ”Detta plan var ett av de bägge tvillingplanen. Det fördes hit till det som då var en armébas och tömdes på passagerare under förevändning att planet hade allvarliga tekniska svårigheter. Resenärerna leddes att vänta i ett väntrum. De serverades mat och dryck och dörrarna låstes. Några timmar senare när förgiftningen tagit livet av de flesta närvarande gick soldater in och avlivade de få som ännu visade livstecken.” After att vi gjort oss kvitt lögnens påverkan kommer vi att ges möjligheter att studera den i detalj. Lögnen är på något sätt hänförande och vacker i sin komplexitet. Och vad beskriver sanningens kvaliteter bättre än dess motsats? Välkommen till framtidens alla muséer - alldeles strax i vad som då varit en myndlighetslokal, försvarsanläggning, sjukhus, fångvårdsanstalt el...

I två årtionden har jag jobbat under effektivitetens flagg. Det är ju där IT ska betyda som allra mest, inte sant? Tekniskt stöd för att höja produktiviteten från det personliga planet hela vägen till det multinationella företagets alla affärskritiska processer. Och inte sällan har jag sett verkligt effektivitetshöjande programvaror med potentialen att revolutionera branscher och arbetssätt. Når dessa marknaden? Nej, givetvis inte. Ty effektivitet är inte vad marknaden söker. Låt oss begrunda vad effektivitet egentligen skulle innebära. Om samma mängd människor skulle kunna producera vad de producerar på en bråkdel av tiden – vad händer då? Jo – alla som lever av ersättning för nerlagd tid drabbas. Får minskade intäkter. Samhället stagnerar. Människor hamnar i utanförskap. Och så kan vi inte ha det. Effektivitet är enbart önskvärt som en målsättning, och som ett slagträ. Man kan säga att hotet om effektivisering är vad som räknas. Själva den inneboende potentialen. Ty inför hotet att b...

Gårdagens tanke levde vidare i sinnet. Vad är att växa? Som människa. Som själ. Eller som träd, grönsak eller tanke för den delen. Det finns en mekanism inom oss, ett slags attraktion eller rentav romantik. Dragningskraften till det nya. Från det gamla, komplicerade, felaktiga – till det nya, riktiga, obesudlade. Att gå vidare in i ett nytt, rent rum för tankar utan ifrågasättanden och inneboende motsägelser. Är vi det vi är just nu eller är vi allt vi någonsin varit till och med nu? Är trädet den yttersta årsringen och det nyaste skottet eller är det en sagolik fraktal skapelse med solid stam? Ungefär samma hänförande känsla som att kliva in i ett helt nybyggt hus och slå sig ner på toaletten med vetskap av att ingen lagt en kabel där förut. För att inte tala om att sätta sig bakom ratten på en helt ny bil. Andas in lackångorna och glida fram mot den första repan i glänsande, obesudlad lackskrud. Nya saker är alltid enklare. Lätta att hantera. Den nya bilen har inga fel. Huset likaså ...

Det blir extra tydligt dagar som denna då skolan ska till att börja igen, precis i slutet av ett långt lov. Det blir tydligt vad som händer med barn som inte väcks ur sin nattsömn utan i veckor fått följa sin naturliga rytm. Som inte tvingas räcka upp händerna innan man tar till orda utan kan släppa fram spontaniteten utan förbehåll. Det går så fort för sinnet att återfå balansen. Ett helt läsår av malande av intuitionens kraft genom skolan för auktoriteternas bevarande går ut kroppen på några veckor. Det är lovande mätetal tvivelsutan. För när vi allihop väl väljer att kliva av cirkusen så återhämtar vi oss nästan omedelbart. Återhämta, förresten – det kanske är fel uttryckt. I och med att generation efter generation dövats ner på det här sättet så handlar det om att återerövra för oss nu levande helt okänd mänsklig potential. Vi som fått lära oss att folk bara är osams, att främlingar är farliga och att livet syftar till att tjäna penningen. Fan vad kul det ska bli. Jullovskillen bär...

Jag har haft förmånen att få lite större emotionell spännvidd i mitt liv de senaste åren. Från att ha levt i en liten låda av självbegränsning i åtskilliga år kunde jag efter att ha bråkat mig fram till den lysande kärleken och funnit svaret på alla mina tystnader i hennes släppa ut mig själv ur lådan för lite drygt tre år sedan. Plötsligt blev det möjligt att börja plocka med alla de saker jag hållit för mig själv. Tankar, funderingar, iakttagelser och inte minst känslan kring hur saker egentligen förhåller sig. Succesivt kunde jag lägga ner hela teatern. Jag slutade bit för bit att vara någon annan än mig själv och fann gensvaret i min omgivning förbluffande positivt. Så dök dödskavalkaden upp på livets arena och jag antar att det första riktigt berörande dödsfallet som vuxen blev som det blev av en anledning. Farsan dog snabbt och utan att ha behövt begränsa sitt liv i någon större omfattning. Han hade varit rejält sjuk en tid. Jag vet att han visste och att han valde sättet för sin...

Det är nog inte så svårt att skapa en fejkad apokalyps, egentligen. Människan har ett antal mycket användbara egenskaper. Rätt spelad blir mänskligheten en verklig del i ett tillverkat skeende. Eller kanske ännu effektivare – rätt spelad blir mänskligheten sitt eget lidandes ursprung. Och tvärtom. Mönstersynen Den där färdigheten vi har att se mönster. Att skapa oss en bild av en helhet vi inte kan se baserat på ett antal små iakttagelser. Om vi belyser några punkter av ett rum så bildar sig sinnet självt en bild av rummet, likt sjöfart om natten med fyrars och sjökortets hjälp. En egenskap som gör det möjligt att tänka stort, fritt och utifrån erfarenhet, övertygelse och drömmar skapa världar i tanken och provflyga dem utan ansträngning. Mönstersynen är emellertid också ganska lättlurad. Om vi presenteras med ett övertygande antal observationer som pekar åt ett visst håll så bildar vi oss såsmåningom en helhetsbild baserat på detta. Det blir tydligt varje dag då man ser människor leva...

Historien om mannen med utpräglad stockholmsdialekt som klev in på kafeet i Överhogdal och undrade om han kunde få ta med sig en kopp kaffe och fick till svar att ”ta koppen med dig – du ska väl tillbaka åt den här vägen en gång” satte sig. Det är inte den sortens förtroende man kanske väntar sig av sina medmänniskor. Att bli anförtrodd någons egendom. Det är kanske den enklaste barriären av alla att bryta, den att låna ut saker. Att lätta lite på skräcken för att någon ska ta, förstöra eller ge bort sådant vi anser tillhöra oss själva. Väl inpiskat för att förhindra en generös gemenskap. Och framförallt som motiv för ett mycket sjukt alla-köper-samma-saker-och-använder-dem-max-en-gång-om-året-samhälle. Jag tänker givetvis på alla dammiga slagborrar, fyrhjulingar, släpvagnar, traktorer och potatispressar. Denna eldgaffel finns att låna på Olsbovägen. Pinnsvets ingår i lånet. Ja, ni begriper säkert vad det är jag vill ha sagt. Men nu är det nytt år och nya tag - klartext var det. Här ko...

Jag har de senaste åren iakttagit flygtrafiken ovanför mitt huvud med tilltagande fascination. Tidigare, när jag bodde i Uppsala och nästan aldrig var hemma, var det inte så märkligt. Uppsala ligger granne med Arlanda och är således en del av korridorsystemet. Men så flyttade jag till Viken. Och ut på landet. Jag kunde följa utvecklingen på himlen under dagen och det var inget snack om vad det var jag såg. Inget uppseendeväckande. Det är just det som är uppseendeväckande. Flygplan. Uppemot fyra fem i timmen. Vita. Helt omärkta (dock ej obemärkta). Flyger förbi och efterlämnar kondensstrimmor. En halvtimme till timme senare har kondensstrimmorna fällt ut till moln. Ytterligare en timme senare är himlen helt molnig. Det blev omöjligt att inte försöka nysta reda på vad det var som försiggick. Via de offentliga databaser som finns framgick att hundratalet reguljärflygsrörelser över området var uteslutet. Klara dagar med stillastående luft ser jag att det är många som vänt blicken uppåt. So...

Det här året är inte som andra år – det är jag helt övertygad om. När vi summerar 2012 kommer vi nog att göra det i en ganska annorlunda värld. Jag har fått för mig att penningen släpper greppet om människan det här året. Att vi kommer att börja se hur störtlöjligt vårt tjafsande och vår rädsla för varandra faktiskt varit. Jag tror att vi kommer att få upp ögonen för oss själva och därmed varandra. Ungefär när vi vederbörligen börjar ringakta penningen kommer trådarna desperat att dras in. Vi kommer att få uppleva varför allt centraliserats de senaste årtiondena. Vi kommer kanske att få begripa varför det varit så viktigt att dra kommunalt vatten till varenda håla, förse den med en central vattenkran och sedan sälja den till en privat och rejält belånad operatör. Vi kommer att få känna på en mer fullödig betydelse av offline-begreppet och sist men inte minst finna ljuset i mörkret efter elnätets gradvisa nedsläckande i ett sista men alldeles för sent försök att föra mänskligheten djupa...