Nils Erik Wallman

Jag sätter mig ner med det mentala uppdraget att rensa bland spagettin som trasslat till sig på hjärnkontoret. Börjar dra i trådar, men de går av. Försöker med blicken följa dem, men glasögonen är någon annan stans och huvudvärken kliver in och förhindrar fortsättningen. Så jag låter spagettin vara. Häller äggstanning över och ställer den i ugnen istället. Efter en stunds bakande får jag istället skära upp massan i bitar, låta dem svalna och tillgodogöra mig trasslet på ett helt nytt sätt.  

Det har alltid funnits där, ekot från en tid av gränslöshet. Där utforskande, bejakande och kärlek vävs till upplevelsen i det spontana nuet och begränsande säkerhetssystem faller ifrån helt naturligt.   Krigets raketer och festens fyrverkerier växelverkar genom nuet. Åskan mullrar och människan kliver fram och blir vad den är. Limmet på baksidan av etiketterna, gott-eller-ont, rätt-eller-fel, med-eller-utan, you-name-it släpper i den fuktiga luften och absurditeternas vindar för dem bort från synfältet.   Så kan betraktaren se bortom det belästa sinnet och upplevelsen blir så vanvettigt äkta.

Hem till min Älskade, efterlängtade, vackraste! Till Den inte längre lille med den enastående humorn! Till den uttråkade fluffiga vinterkatten. Till fixahemmagrejor. Älskade, finurliga och lekfulla. Från inte-ett-dugg-komplicerat sammanhang, görande, fixande och lekande. Vattnet var kallt, isen bildades i vikarna och sälen ville leka bakom de dubbla vattenjettmunstyckena Sensorn levererade data Termosockorna hon köpt höll mina fötter varma på akterdäcket i bitande kyla och vind; killen som höll i sensorn. Dagen flög förbi, full av utmaningar, skratt och flöde. Den halva gula månen som lägger sig i öster, över bruksorten jag växte upp i. Luften vid busshållplatsen är kallare än is och torrare än eld. Kylan, mörkret, galenskapen och de långa kolvätekedjorna doftar av ett löfte. Exponenten i civilisationen slukar sig själv med sådan hastighet att pulserna inte längre kan uppfattas. In genom sammanbrottet, mörkret, kylan och ut genom reaktorhallen. Från havet till skogen. Till kärleken som...

Efter ett mentalt stopp och nästan en hel dags retreat återvänder jag till balans utan att ha behövt fly, bli sjuk eller vara med om något större genombrott. Väldigt mäktigt. Jag har tänkandet att tacka för väldigt mycket i vad jag gör om dagarna och när tänkandet gör mig alltför trött är det dags att - well - tänka om? Eller - centra om - kanske snarare. Jag visualiserar mig själv i optimalt tillstånd (och försöker att inte diktera hur det ser ut utan snarare slår på själens reklam-TV-kanal så att den får visa mig). Hur jag andas mäktigt och närvarande genom vadsomhelst. Står upp för och bejaka vart jag får saker ifrån. Erkänner vad jag vet, vill och begär. Jobbar metodiskt med inläsning, intuition, inspiration och förverkligande. Skapar saker som väcker just inspiration och ger energi i retur. Uppkopplad på helheten med flödet öppet i acceptans och kärlek till det jag är och det jag gör. Det jag älskar. Jag älskar det jag gör och jag gör det jag älskar. Närvarande och öppet. I tacksa...

Vårluften har lekt i mina näsborrar hela vägen ner till sjön och nu står jag här på isen precis som mörkret ersätter skymningen. Isen lever. Den sjunger av rörelse, dånar och mot land knakar det när kylan gör så att den expanderar. Här och var hörs ljud från vattnet under den tjocka ytan och på några ställen skvalpar det till i takt med att spänningarna likt åskan drar fram genom den  solida ytan. För så lite som en månad sedan betraktade vi alla istäcket som solitt och orörligt. Och fastän det då precis som nu har en tjocklek på ungefär 30-40 centimeter betraktade vi det som världens golv. Tusentals människor var ute på isens gigantiska yta och visade upp människans uppfinningsrikedom. Man åkte skidor och skridskor, man kitesurfade, åkte isjakt, bil, raket, flygplan, snöskoter, motorcykel och red häst. Isen var - trots att det var 15-20 grader kallt i den bleka februarisolen, en lika händelserik och uppsluppen plats som en strand i Thailand i februari var - fast inte i år då först...

Nu är det dags! Det var våren 2017, ett år efter att jag sopat i backen ordentligt och ett år av ganska fokuserat arbete med mig själv, mitt svängande psyke och mitt destruktiva förhållningssätt till arbete som jag landade i slutsatsen att det var dags att sluta vara ledare. Styrelsen meddelades och jag fick OK på att kliva av till det kommande årsskiftet vilket då kändes som en enorm tidsrymd. När företaget var samlat i maj meddelade jag personalen och jag brast dessutom ut i gråt, ett effektivt och ärligt sätt att sluta vara ledare, kan man säga – åtminstone i den ledarkostym jag sytt upp åt mig själv och som jag burit till dess. Jag har haft personalansvar och varit någon form av ledare i organisation sedan 1998, så jag lovade mig själv att jag skulle ta en tre år lång timeout från sådant. Så kom nyåret 2018 och jag var inte längre VD. Det infann sig ganska omedelbart ett antal fantomsmärtor och abstinenssymptom vilka dels ersattes av distraktioner och andra projekt, dels ledde till...

Yttrandefriheten har knappast varit något att hänga i julgranen under 2020. Så ja tyckte det passade bra med en juldämpare. Juldämpare.

Efter tre års retreat och en massa funderingar har jag så äntligen dragit igång mitt nya bolag. Individare. Läs mer på företagets hemsida - individare.se .

En händelse från helgen berörde mig djupt. Den säger mig så mycket om det allra vackraste med människan och livet, utan att kunna förklara det. Men exemplet; de bägge exemplen berör. I augusti 2016 spelade Petter i Gävle och vi var givetvis där, Sara och jag. Det var en grym spelning och hans sidekick Eyeneye drog igång publiken till ett vansinnigt ös. Så kom låten "håll om mig" och klubben gick från ös och röj till innerlig, viktig allsång. Det var som om vardagsångesten löstes upp och publiken sjöng ut de där sakerna som man drömde om och längtade efter i sitt liv. Att få bottna i ångesten, låta den bubbla upp genom ytan, bli fri och leva i stillhet en liten stund. Den händelsen fastnade i mitt känslominne och jag brukar återvända till det som en viktig, hjärtlig händelse i all sin anspråkslöshet. Så nu i lördags - samme Petter spelar för en liten skara i Dalhalla och eftersom Sara har extremt snabba fingrar lyckades hon knipa två biljetter. Den skönsjungande sidekicken het...

Det börjar bli en stund nu. sedan människorna möttes i stora mängder. Sett från universums perspektiv blev det lite tyst när hjärtanas elektromagnetiska fält slutade frotterades. De krusningar i magnetfältet vi gav upphov till dansande, sjungande, spontant, fysiskt tillsammans. Uttrycket hos arten människan på jorden, denna kosmiska individ av mänskliga celler. Denna synnerligen underhållande planet, följd av oräkneliga själar i galaxen. Drabbade sig själv av panik. en enda gigantisk skrämselhicka. Inför vår tidsålders inkodade förändring, att organismen mänskligheten växer upp. Ikläder sig den frihet och det ansvar det innebär, att vara oändlig skaparkraft ur kärlek. Andas genom transmutationen  från individuella celler till kärleksfull helhet. I ett anfall av syntetisk dualism till skydd för puppan där cellerna gror. Tar rädslan över just i brytpunkten där individbegreppet omdefinieras. Cellerna, var och men med oändlig skaparkraft och kärlek, Skapar tillsammans den rädsla ...

Nu är det äntligen juli! Det råder liksom inget tvivel i själen om att detta är festmånaden nummer ett! Kuragets, modets och framförallt kärlekens temamånad. Kärleken till livet, varandra och hela den mänskliga upplevelsen. Extrapolerat och draget till sin spets promenerade en art in i fållan, samlades ihop och sattes i karantän i reflektion, introspektion och ömsesidigt avståndstagande. Det har tjänat oss alla väl att hålla oss borta från gatorna som genljudit av dånet och dammet från det lager av ohållbar fasadputs som rasat från strukturernas fasader. Fasaderna ligger där, som de dammhögar de är och hur mycket vi än påtar kommer nog ingen av oss att hitta inspirationen, signalen och lusten att starta upp nästa fas det nya där i bråten. Den inspirationen, signalen och lusten finns på insidan, hos var och en av oss. Så när vi nu var och en i sin takt kliver ut på dansgolvet med uppammande av det mod och övertygelse det kräver börjar bandet så smått spela. Jag känner rytmen och m...

Det är med skräckblandad förtjusning världen vänds uppochner för mina ögon. Inte för att jag kan se det direkt, men vi var där ute, i Sydostasien och kände den andra februari en intensiv pust av skräcken alldeles innan det tog fart, vi såg munskydden komma och gå, kände paniken på flygplatserna, samt bevittnade den totala utbombande tomheten i terminalerna. Samtidig såg vi, och var del av, ett vibrerande kollektiv som njöt livet tillfullo på vår destination. Vi var färre än vanligt, och de allra flesta visade såväl respekt för rädslan hos de som bar den, samt visade rent praktisk hänsyn. Men, likväl – detta njutande, skrattande och levande – denna kärlek, på ön som på något sätt alltid envisas med att vara kärleksfull och uppsluppen – stod i stark kontrast mot rädslan, skräcken och det makrospel som pågick ”där ute”. Vi hann precis hem, den 24:e februari, till ett då aningslöst Europa som inte annat än smakat på rädslan. Vi klev förundrade genom Arlanda som släppte in oss utan mins...

Vilken vår det blev. Den slog ner som ett järnrör i isen från tusen meters höjd, skapade sprickor och fick kontinenterna att gunga. En hel del ramlade i det kalla vattnet, några skrek ihjäl sig och en hel del stängde av - gick in i sitt inre.   Med rädslan kom skulden. Den pågick i ungefär tre månader. Först var viruset ett resultat av att man var kines, sedan italienare, sedan oförsiktig, sedan storstadsbo, skidåkare - i en ständigt krympande cirkel till dess skulden pekade inåt hos var och en av individerna och i den sociala distanseringens tidevarv efter att ha tittat på vartenda youtubeklipp och varenda netflixserie tog det. Skulden och skyldigheten smälte igenom individens skal precis samtidigt som den mänskliga superorganismen i djupet började förstå sig på den senaste invasionen och ett massivt, taktfast och fullständigt osynligt immunförsvarsuppvaknande inleddes.   Kanske är det så vackert att det var just idag, just på vårdagjämningen som den punkten inträffade. Det kommer...

Det är med en surrealistisk känsla av tacksamhet som jag slår upp ögonen om morgnarna. Tiden för sammanbrottet kom till slut, något jag kanske alltid vetat i mig, lite småhemligt gått och hoppats på men aldrig vågat riktigt tro på. Att det systematiska självförtryck (väst-)världens människor gjort till sin vardag ska ge sig själv en möjlighet att bytas ut. För varje dag i detta tillstånd för människornas samhälle svårare och svårare att återvända in i vanan och ner i de gamla hjulspåren. Det är varken bra eller dåligt, men det presenterar en enorm möjlighet för oss som helhet att utifrån detta alternativa aggregationstillstånd syntetisera ett samhälle, en gemensam kultur, en värld som bättre tar fasta vad vi var och en för sig och tillsammans kommit att inse att vi värderar högt. Surrealismen ligger i att härinne, i mig, möts kunskap och information om den yttre världens förändring samtidigt som jag slår upp ögonen och tittar ut på den plats på jorden som är mitt hem. Jag hör m...

Sitter och funderar över ledarskapet och strukturerna i ett samhälle vi nu alla får möjlighet att skärskåda på ett kanske historiskt sätt. Genom uppväxten och framförallt skolningen betingas vi alla att investera förtroende och bestämmanderätt i samhället och dess institutioner samt dess ledare. Det är vackert, att forma något större än individen, en organism av större kluster individer. Frågan om ledarskap blir emellertid väsentlig just när man lämnar ifrån sig lite av sin suveränitet in i det kollektiva. Och det slog mig att det idag finns tre, separata, väsenskiljda men samtidigt väldigt kompletterande typer av ledarskap som är aktiva i världen. De härstammar från var sin tidsepok och de läggs lager på lager till en komplex, dynamisk väv. De tre typerna av ledarskap är: 1. Geografisk. Hövdingen. Som representerar lokalsamhället och stammen. Detta är en gammal väl inarbetad social form vilken politiken ibland spelar på att vara ett utslag av. Hövdingen ska representera indiv...

Det finns en massa spännande saker som jag tror kommer bli alltmera normala och en del av vår vardag, en del relativt snabbt, andra kanske tar en stund till. Men innan 2030 tror jag detta är saker vi kommer se som normala: Negativ ränta, hela vägen ut till konsumenter. Så blir pengar en kommunitet bland andra och världsekonomin får ett aritmetiskt lättanvänt sätt att betala av vad den lånat från Jorden. Skolor som öppna platser dit man frivilligt går om man så önskar. Som ett stöd för individens utveckling och samhällets evolution. Andningsteknik som såväl sjuk- som friskvård och radikalt minskade vårdinrättningar. Team och grupper som av effektivitetsskäl implementerar synk- och telepatiövningar i sin verksamhet. En ny, gåvocentrerad och decentraliserad parallell ekonomi (troligen digital). Saker kretsar kring det lilla lokalsamhället inklusive stor andel lokalt producerad energi och en hel del förnödenheter. Generellt minskad energi- och materialåtgång som en konsekvens av att...

Det händer grejor. Stora, världsomvälvande grejor. Jag tror det är Jorden som säger ifrån. Som höjer temperaturen kring oss och i oss för att bli kvitt en del skadliga beteenden hos människan. Hon gör vad hon kan, moder jord. Och vem kan klandra henne för att hon skyddar sig själv? De mänskliga beteenden som varit mest skadliga för vår Jord är de som emanerar ur rädsla. Ur rädsla att inte få nog. Ur blint, exploativt, hänsynslöst, kompulsivt och urskillningslöst användande av Jordens resurser långt bortom vad individen någonsin kan tänkas behöva. Det finansiella system som gjort Pengar till Gud och i vilket Gud helt spelar bortom naturens lagar har med aritmetisk precision lett till att världen som vi känt den inte är hållbar och att den Jord på vilken vi människor lever våra liv tvingas ta till extrema åtgärder. Det är inget nytt, Jorden är en äventyrlig och riskfylld plats för de individuella reinkarnationerna, det kan vi se i planetens historia. Hur stor del av jord...

Det fanns ett ord på vad jag ofta känner; en cellklass som jag ofta är en del av. En typ av cell jag gärna omger mig med och som det kommer an på att hålla i just precis nu! http://theviewinside.me/imaginal-cells/

Händerna är kalla, hjärtat skenar och egot söker febrilt efter nödstoppen. Evolutionen, lusten och kärleken lutar sig över mig och andas sin varma luft över människan. Den är varm och fuktig och bär precis de egenskaper utvecklade materian till liv en gång. Jag tar steget, med enbart kärleken som vägvisare. Ut ur den komfortabla, trygga zonen, förbi snårig taggtråd av historia och vidare dit inga fotavtryck ännu finns. Inget har ändrats, utveckling är det enda oundvikliga. Bild:  https://unsplash.com/photos/eLTEuvma_vw

Sedan jag släppte taget av ekorrhjulet, om ledarskapet och framgångsfabrikens normer, har mina swings blivit mer och mer yviga. Tidigare fanns ett gravitationsfält, förpliktelser och saker att fokusera på som på något sätt höll mig i schack men utan dem har mina turer uppåt i mani/eufori och neråt i depp/svartsyn fått nytt liv. Lite som när man kapar förtöjningarna på en båt. Tidigare hade jag en cykel på ungefär sex veckor enligt min äskade som ju är den som drabbas mest av mina svängningar. Den cykeln har blivit avsevärt kortare och mer oregelbunden de senaste åren. Så pass snabb och oberäknelig att den i perioder gjort mig riktigt förbannad. Vilket ju knappast "hjälper" i själva skeendet. Däremot hjälper det mig att se mina vad som händer i mina egna mönster. Uppåt, det maniska, euforiska, positiva, entusiastiska och karismatiska i cykeln - det är här jag genom tiden tyckt mest om mig själv. Det är här jag vill vara, och - har jag insett - det är här jag anser mig ...