Nils Erik Wallman

Grenverket är omfattande och organismen gammal. Rötterna hämtar sin näring ur det totala mörkret under jord och lever via sitt synliga myller av förgreningar av ljus och värme, omvandlat till detta träds ytterst syrliga savart. Vi växer upp i trädet. På grenar med namn som länder och i kojor omnämnda som samhällen. Vissa av oss stannar i den invanda klykan, vårdar ömt samma knoppande gren om våren för att noggrant beskära den om hösten för att inte riskera några nya utväxter. Några går på upptäcksfärd i trädet. Pokulerar och funderar. Iakttar och lyssnar. Och samlar på sig en bild av vad som försiggår i trädet. Kanske till och med börjar fundera kring var det har sin rot. Det finns mycket underligt att se och berätta om. Bedrägeriets grenar innehåller de mest sanslösa förbrytelser och sammansvärjningar. Trädet bygger på sådant och reglerar med automatik grenar som inte längre är nyttiga för organismen genom förruttnelse. Små, små grenar kan brytas av och tas med hem till den egna trädk...

Jag tycker att det börjar bli dags för ett slags benämning på den roll man ikläder sig då man avfärdar eftertanke i strid med den politiskt korrekta idévärlden med omdömen som "foliehatt", "konspirationsknarkare", "klimatskeptiker", eller "skaffa ett jobb förihelvete". Ett slags motord. Några förslag: skeptikterskeptiker konspirationskonspirationskopspiratoriker sanningsskeptiker antimainstreamkritiker alternativskeptiker korttänkare räddhågsen lat i kolan För handlar det inte om att bevara sin inre frid? Att slippa tänka efter och utmana den egna världsbilden utan i gammal god konsumtionsanda fortsätta att tillbakalutat insupa färdigtuggade sanningar med minimal ansträngning för att med jämna mellanrum bajsa ur sig plattityder och vid trängt läge likt en skunk skjuta ur sig en stinkande salva sarkasm? Det finns en stark, obeveklig rörelse. Den sveper med sig tänkande människor i stor mängd och den gör att alltfler upptäcker hur bedrägligt det vi...

Grannens unghäst hade funnit ett sätt att komma ur boxen. Glatt mötte hon sin ägare i stallgången om morgonen efter att med sina rörliga läppar dragit ur sprinten till boxlåset. Fick mig att tänka på oss. Mänskligheten, alltså. Fingrar vi på låset? Låter vi tankarna vandra utanför de inlärt korrekta zonerna? Använder vi vårt tänkande för att utforska verkligheten och dess möjligheter? Låter vi oss själva känna vad vi känner, drömma vad vi drömmer och leva ut vad vi har i oss? Erkänner vi för oss själva vad det är för något vi är, hur vi interagerar med varandra och vad som är viktigt i livet? Gör vi det? Freedom!!! Och om svaret på frågan är nej – vilket det beklagligtvis till stor del är – då måste man ju fråga sig varför. Varför gör vi det inte? Varför tar vi istället vår fria tid och sticker iväg till shoppingcentret att fylla på våra tomma själar med saker vi köper för pengar vi tjänat i utbyte mot vår personliga frihet och suveränitet? Eftersom vi blivit rejält och grundligen lura...

Väx eller dö, så lyder tillväxtskolans diktat. Och visst är det sant. I organisationer som växer finns tydliga mål, möjligheter för invidider att byta plats och en inneboende erövrardynamik. Ställt vid sidan av den statiska icke-växande organisationen där individerna under fortsatt konkurrens slåss om ett ändligt antal platser och erkännande ser man lätt tillväxtens fördelar. Lögnen är precis likadan. Så länge den växer kan den vidmakthållas, utvecklas och frodas. Så länge man ger den utrymme att brodera ut nya unioner av tidigare förljugenhetsenklaver så styrker man den. Men så snart den bromsas i sin tillväxt börjar den effektivt ta död på sig själv. Dess energi vänds inåt. Dess förespråkare börjar slåss mot varandra. Monstret imploderar.

I allt bor allt. I varje tanke, varje ord och varje uttryck bor underliggande meningar, tankar, ord och uttryck som i sin tur består av detsamma. Det får mig att tro att det är precis så världen är byggd. Att alltihop är kodat i sig själv precis som det också skapas genom att nya lager byggs genom de makromönster som framträder då mönster interfererar. Vi skapar i denna värld med tanken men har tillgång till oändligheten i känslan. Om vi använder vår uppkoppling via känslan för att skapa med tanken så kan vi skapa saker bortom världsliga begränsningar – i dagligt tal kallat kreativitet. Vi kan också med den begränsade tanken skapa och vidmakthålla begränsningar - i vardagligt tal kallat intellektualitet. Inför en upplösning av de tänkta begränsningarna kommer det mänskliga trotsets rekyleffekt till full användning. Vi är ju trotsiga – de allra flesta av oss. Visst, vi lär oss att vi ska stå i givakt, att vi ska lyssna tålmodigt och räcka upp handen om vi har frågor. Men därinne är vi a...

Opinionen är ledig. Opinionen äter sill, dricker nubbe, äter skinka och öppnar paket. Opinionen träffar gamla släktingar. Folk umgås. Med varandra. Och för relativt många saknas tiden att äta nyheter som brukligt är. Nyheternas nakna negativism, dess övergivna skrik på vår uppmärksamhet, dess skevande opinionsbildning och dess rent ut sagt fördjävliga människosyn lyser skränande mot – ja. Hm. Det är just det – mot ingenting. Det finns ju ingen som lyssnar. Inte nu. Inte ens på måndag för då börjar mellandagsrean. Nyheterna skriker efter uppmärksamhet. De lever ju av att nästla sig in i våra sinnen och vrida vår perception. Om de inte får tillbaka uppmärksamheten vinner de inte påverkan över några tankemönster och dör. Det är samma övergivna vemod varje år vid den här tiden.

Så var det jul igen. Denna gång med viss tveksamhet en vit sådan, även om gårdagens idoga regnande inte riktigt lyckades radera ut snötäcket som dagen till ära fick dem mest majestätiska belysning av en blek decembersol. Kunde vara sämre. Jag ska strax ta min hustru i hampan och knalla ett varv runt byn denna ytterst avslappnade julafton. Den Lille har rest till sin pappa i nordligare Norrland. Granen lyser med sin frånvaro och julbestyren har inskränkts till att se på när hustrun griljerar en färdigkokt skinka. När mörkret lägger sig blir det något slags julfirande hos släktingar här i Viken. Sannolikt toppat med rödvin här hemma i soffan efter utförd fårmatning och hundkissning. En ganska fascinerande och högtflygande julafton, inte sant? Hela december har jag lyft ett ofrivilligt självgott ögonbryn då jag susat förbi på riks-80 utanför Valbo köpcentrum. Parkeringen har varit full. Jag har kunnat känna den unkna doften av svettiga vinterkläder och den syrefattigt kvalmiga luften unde...

God jul alla bloggläsare! Nåja, så där vanvettigt många är ni inte, men likväl. Det har varit riktigt kul att skriva i år. Roligare än någonsin. Och detta experiment med att skriva utan att kalla sig för något annat än sig själv är ju faktiskt riktigt givande. Inga planer på att sluta. Inte ens om besökarantalet går mot noll. Gör det ju för min egen skull. Om än något mindre frekvent de senaste dagarna. Men det varierar. Precis som allt annat. Det enda som inte är föränderligt är föränderligheten. Kan det tyckas. Kan också vara så att alltihop är cykliskt cykliskt. Betydligt mer troligt, faktiskt. Då kallar vi det slump, kaos, oregelbundenhet eftersom vi ju inte ser mönstren. Och eftersom vi inte orkar vara ödmjuka nog att erkänna att vi inte ser dem. Men de finns. Helt säkert. Och förr eller senare bultas vi till ödmjukhet inför dess existens. Svårare än så är det inte. Jag minns inte var jag läste det men det är mitt favoritcitat beträffande mänskligheten: ”Vi förvandlas gradvis till...

Fria Tidningen om ränta . Vem vet, snart kanske jag skriver något själv igen. Återkommer.

Mästerligt av Carl Norberg idag. Absolut mästerligt om pengar. Eller - illusionen. Men också genomskådandets likvida medel. "Många människor drabbas den ökända väggen i denna fråga, eftersom de helt enkelt inte förstår att vissa grupper av individer (främst globalister och centralbankirer) mäter pengar, finanser och ekonomi i helt andra termer än vad de själva gör. Den genomsnittliga individens liv är närmast i en liten ruta när det gäller mekanik och finansiell motivation. // Om individen inte kan se fram till slutspelet , förstår individen inte heller de åtgärder som vidtagits för att nå slutspelet förrän det är för sent . Och i slutspelet så är givetvis inte pengarna något värda."

Jag har jobbat inom IT-branchen sedan innan den kallades så. Jobbat med data. Varit programmerare – inte utvecklare. Innan Windows slog igenom, till och med. Vilket ju förklarar ett och annat grånande hårstrå. Jag har suttit här – vid havet, uppkopplad via modem och en lång, lång telefonsladd nere på hällarna och chattat i en antik First-Class-klient. Ojoj – åren går. Så jag vet att jag har rätt när jag säger följande: De verkligt högt värderade IT-företagen, eller kanske snarare deras tjänster erhåller i dag sin värdering baserat på hur många användare de har i sitt grepp och hur mycket information om deras vanor och ovanor som går att extrahera ur tjänsten på ett förtjänstfullt sätt. Värdet är direkt länkat till den ondskefulla pyramidens möjligheter att kontrollera. Faktum. Industriell IT, IT inom vården, IT för kommunikation utan central mellanhand – alla dessa företeelser har tappat i värde gentemot de hittepåmonetärt uppblåsta massmolnlagrade tjänsterna och det är ingen slump. Vi...

”Hur som helst, och jag vill göra detta klart, den verkliga orsaken bakom fluoridering är inte för att förbättra barns tänder. Om detta vore fallet finns det många enklare sätt detta kunde göras på som är billigare och mycket effektivare. Det verkliga syftet bakom fluoridering av vatten är att reducera motståndet hos massorna för att dominera, kontrollera och för att bekämpa frihet.” Från vaken.se .

Igår var den Lille till tandläkaren. Drog ut en tand. Den satt hårt – ordentligt hårt. Och den Lille var i grunden inte på sitt mest solstrålande humör. Samt mindes senast han gjorde precis samma sak – drog ut en tand, alltså. Fasansfullt. Så där stod vi – fyra vuxna människor och en gråtande liten pojke. Tandläkaren, sköterskan, sen Lilles Mamma och undertecknad. Och såg tårarna strömma ur hans ögon. Han var rädd. Han hade ont. Och han hade fått nog. Sköterskan – den gamla stammens tandsköterska – tyckte att pojken jollade. ”Sluta jolla nu”. ”Det blir bara värre ju mer du jollar”. ”Det gör faktiskt inte så där ont”. Hur i hela helvete kan någon annan människa tala om för mig, eller den Lille för den delen hur ont något gör? Det är klart att rädsla och uppgivenhet gör smärtan så mycket mer effektiv. Men gör det då verkligen mindre ont för det? Om vi förfryser kinden till följd av vindens kyleffekt en dag på fjället, kan vi då gatt konstatera att ”vi har inte förfrusit oss”, det var ba...

Födda in i epoken av brukande, du mänsklighetens exilirfabrik, omgivna av härskare att skörda dina skrik. Sammanstrålar för de linjer som siktar på ditt hjärta. Som lever av den energi som stiger från din smärta. Men fort nu nalkas tiden då allt detta vänder. Det är en ynnest att få vara här när det som händer händer.

Vill du komma på vattenskallarnas årsparty? Jättehjärna! Vattenskalle som i vatten i huvudet, tanken. Vatten i tanken. En bil som går på vatten! Jag skulle kunna tänka mig en sådan båtmotor... Men var försiktig... Den här killen, som så många andra, dog också väldigt tidigt. Det verkar smittsamt bland oljealternativivrarna. De som inte sponsras för att inte gå för fort fram, alltså. Äh, bensin är kanske inte så dumt i alla fall...

När vi ändå är inne på meningsfullhet i livet. Det står klart för mig nu vad det är som hänt. Den Lille. Han hade en pappa redan när jag träffade honom. Jag har sett hur han kämpats och slagits med vad som händer och har hänt och ser vart kampen lett. Han har en pappa, den Lille. En som han älskar och längtar efter. Men så har han en farsa också. En som älskar honom villkorslöst och som han beslutat sig för varandes just en sådan.

Håller ett öga på detta ärende. Kan bli intressant - SvD om Faxanders HK-flytt. . Laddad med symbolik i rofferiepokens absoluta slutskede vid sidan om ödesbeständigheten per geografi.

Den knackar på med jämna mellanrum, döden. Den börjar så smått bli en vana i den lite närmare kretsen. Det är betydelsefulla personer som försvinner härifrån. Som tackar för sig och drar vidare. Dödens närvaro föder tankar kring sig själv. Kring varför den kommer i klump just nu. Och det hela leder till några svindlande synteser. Man får nästan inte säga så, men det börja kännas att de som lämnat livet har gjort det med en distinkt mening. Som om de ska åt samma håll av en anledning. Kanske samma. Och kvar blir vi med viss rutin på att klara av döden. Att på något sätt bli bekant med dess arbetsmetoder, veta hur rosslingarna mot slutet låter, se mönstren i känslan vid dödskandidaternas sängkanter, bli bekant med likens doft, samt framförallt – känna igen alla de olika nyanser av bearbetning hos de som blir kvar. Hur man tar det. Hur olika det är. Och varför. Något börjar gro där – precis just där. Vad gott kan det komma ur att vänja sig med döden? Är det ett perverst träningsläger infö...

"OK. Orange zon på kartan innebär kontrollerad avbefolkning. Under fas fyra betyder det att viss klimatpåverkan men framförallt fokus på de respiratoriska effekterna. Under kampanjens första halvår kommer främst redan svaga individer att påverkas men under det ljusnande andra halvåret kommer vi att möta upp med ökade koncentrationer för att bibehålla mottagligheten hos resterande befolkning. Mot slutet av fas fyra kommer opinionen att börja uppmärksamma vad som sker och media kommer att tvingas skära bland sin personal för att bibehålla de lojalas stadga in i fas fem då media i klartext lämnar instruktion till kvarvarande befolkning. Under fas fem avslutas så gott som all livsuppehållande och vårdande funktion i alla zoner utan grön zon, även om verkningsgraden hos såväl preparat som organisation kraftigt decimeras under fas fyra. Röd zon slås ut under inledningen av fas fem genom innehållande av nödvändiga leveranser och konventionella vapen. Ingen karensperiod för röda områden b...

Nej, nu blev det inte riktigt rätt. Texten ovan pryder ingången till Uppsala Universitets Aula. Dess (p)åverkan på en stordel av stadens innevånares sinnen gör staden mer inskränkt än andra i god kyrklig och vetenskaplig tradition.

Det kanske är en självklarhet, men jag har inte reflekterat över det förrän idag. Det pratas ju om åsiktsregistrering – sådan vi sett här i vår signalstarkt konstaterat priviligierade del av världen, men naturligtvis bara förr. Eller för allas bästa. Eller för rikets säkerhet. Eller för att hålla marknaden lugn – ja. Av omtanke och hänsyn, givetvis. Vems eller vilkas är ju bara en tolkningsfråga. Annat var det förr. Då registrerades åsikter av politiska skäl – inte för allas bästa, utan enbart av hänsyn för de som för tillfället åtnjöt folkets parlamentariska så kallade förtroende. Och så är det ju naturligtvis också annorstädes. På sådana där signalstarkt konstaterade mindre priviligierade platser. Där regeringar går under benämningen regim och ledarna tituleras diktator. Den ryska ledningen går - om man talar ur skägget - i fråga om omnämnande från Regering till Regim, något som givetvis har sin förklaring i för vilkas bästa man anser den bästa åsikten ska vara. (SvD.se). Nu vet de f...

När jag innehåller mitt deltagande i skådespelet. När jag drar tillbaka mitt bidrag. Tystar ner den konstruerade oron och låter tillförsikten och övertygelsen växa. Då vänder det. Det jag hållit tillbaka vänder och sätter fart åt andra hållet. Mejslar fram en yta i verkligheten som är verkligare än verkligheten. En yta som växer till sig alldeles av sig själv och som verkar formas av just tankeformerna. En yta som tids nog blir så faktisk att den faktiskt kan bli inspirerande. Locka till ytterligare tillbakahållande och individuellt övertagande av tankeformerna som helhet. Oövervinneligt, till den stackars skarans stackars plågade förtret. Vad som händer med dess exekutiva anstiftare får vi nog aldrig vetat. Ögat sluts vad det lider. Vänder sin blick åt andra hållet och avslutar en förtjänstfull motreaktion.

”Du gör naturligtvis som du vill. Stanna här. Tänk efter. Känn efter. Tiden finns ju bara där och du får kika in dit när helst du vill, det är bara att tänka tanken så öppnas ögonen. Tanken finns där, inte här. Ja. Du är hemma nu. Men kanske känner du dig hemma även där? Många gör det. Särskilt när de kommer tillbaka hit en stund. Det kommer inte att vara lugn och ro där, men vi förstår om du vill stanna. Vi förstår om du vill återvända också. Ta din tid. De saknar dig säkert. Och de säger säkert till dig att du måste komma tillbaka snart. När du känner dig redo, när du vet hur du vill göra – då blir det också så.” Det är ett så ohyggligt coolt gäng själar som befolkar den här planeten just precis nu. För om det är som jag tycker att det verkar – om det är så att vi valt det själva. Att vi sett vad vi ska få uppleva och allihopa kastat oss in i utmaningen – är det inte alldeles ohyggligt läckert. När själva existensen i den här instansen är ifrågasatt, då blir det kanske allra tydligas...

IT-säkerhet är med säkerhet mänsklighetens tråkigaste sida. Fullkomligt abstrakt och i princip enbart spelande på den panikartade rädslan parat med prestigen i att sitta på information som andra inte får ta del av. Det tål att sägas: fy fan för IT-säkerhet. Nu är ju området knappast något man kan vända ryggen. Tvärtom, IT-säkerhet är viktigt. Gör ju inte saken ett dugg roligare. Visst är det väl så att vi har antivirusprogram - applikationer som installerar krokar djupt, djupt ner i operativsystemet och som övervakar minsta rörelse i filsystemet, nättrafik, musrörelser och allt vad det nu må vara - visst är det så att vi har dem för vår egen säkerhet. Visst. Absolut. Jodå. Vi installerar dessa prestandatuggande allseende programvaror för vårt eget skydd. Precis som vi låter oss avlyssnas, övervakas och fängslas utan rättegång för vår egen säkerhet. Precis som vi överger det som är viktigt i livet för att tjäna penningen. Vissa dagar blir jag otålig. Faktiskt. På riktigt. Vissa dagar. S...

Rent radioaktivt innebär det att det lossnat i sådan omfattning att reaktionen är en oundviklighet. Betydelsen är alltså exakt densamma. Kritisk. Mycket kritisk. Det blir ju lätt på det viset när det upptäcks att mycket litet av vad som lagts fram som icke-ifrågasättbar sanning utan minsta tvivel visar sig vara raka motsatsen. Att de huvuden som slåss med frågan inte tillåts korsbefruktas med andra utan att ufostämplas är naturligtvis inget annat än sund logik. Makaber sund logik. Lika sarkastiskt drypande som de genmälen man möter. Men med påtagligt avklingande frekvens. Så. Massan är kritisk. Eller på ordentligt kritiskt tillväxt, så att säga. Vad händer då? Jo, inledningsvis drar man naturligtvis öronen åt sig. Och det är nog bra, det. För om man slutar lyssna på surret och gnatet så finns det ingen annan att lyssna på än sig själv. Och där någonstans, i djupet, bor ju rösten som säger hur det egentligen ligger till. Ju förr man lär sig lyssna på den desto bättre. Många, många. Beka...

De fyra timmarna i bilen blev mot bakgrund av dess syftes relativt snabbavklarade ärende ändå allt annat än meningslösa. Mycket få saker visar sig ju vara det i slutändan. Det är så underbart frigörande att låta sig själv inse att allt jag själv insett och som min syn, mina mer tillämpade drömmar, avsikter och funderingar utgår ifrån också lever i andra människor. Människor som dessutom begåvats med mod och kapacitet att sprida denna intuitivt kognitiva grundplåt. Insikterna växer och frodas. Insikt är inte kunskap - det är frihet. Frihet att obunden av vanföreställning låta sin tanke och känsla löpa fritt utan fruktan och socialt betingad inskränkning med den personliga suveränitetens universella respekt och meningsfullhet. Ljuvligt. Och för den som undrar hur bilkörande och filmtittande hänger ihop. Det gör det egentligen inte. Men detta är en film som lämpar sig mycket väl att lyssna på. En förstagångslyssning, så att säga.

Tjat. Gnat. Petandet på andras personliga bubblor och processer utifrån vad som märkts som omtanke ”för deras (eget) bästa”. Men nu är det ju så här att vi människor vill komma på saker själva, inte sant. Och att det idoga petandet ”för deras (eget) bästa” egentligen inte är något annat än ett utlopp för den personliga flykten från de egna förestående itutagandena. ”Jag orkar inte ändra på mig själv, så jag ändrar på andra istället”. I de flesta fall ganska harmlöst och sällan mer än lite lätt irriterande. Man väljer sitt umgänge och det tenderar bli så att man kanske spenderar mest tid med de som är ungefär som man själv är i fråga om ombudsmannapersonlighet. Vi vet ju alla vilken sagolik sammanhållning människor som går samman för att ändra på andra brukar uppbåda. ”Jag är satt att ändra världen så att den passar mig”. Hoppsan, där hade vi en lite mer aggressiv variant på samma tema helt plötsligt. Inte direkt lika oförarglig längre och ett synsätt vi alla lever med konsekvenserna av...

Det har alltid funnits där på något vis – resesinnet. Den där unionen mellan tanke och känsla som givit sig själv mental frisedel att sticka iväg på rotmos från vad det än må vara. Känslan svävar iväg över gränslöst land och ackompanjeras av tanken som fyller i med hågkomster att färglägga vad som skapas i känslans linjer. Jag sover på tiotusen meters höjd. Rörlighet. Bevegelse. Denna konstanta sysselsättning under lång tid. På väg till eller från? Varken eller. Både och. Tydligt gestaltat med sådan detaljrikedom i hågkomsten att det tomma sinnet vänder dit per automatik. Stillestånd visavi rörlighet – totalt bofast i sin rörlighet. Orubblig i sitt rastlösa utkrävande av kontinuitet för föränderligheten. Men inte som något nödvändigtvis negativt. Inte som ett av sig själv definierat motstånd eller bristfinnande i utgångspunkten utan med ett annat syfte, egentligen. Att leva sina drömmar – är det i varje ögonblick att förverkliga dem? Naturligtvis inte. För den fysiska verklighet vi lev...

Egentligen behövs det inte så mycket för att den mentala syrebristen ska sätta in. Någon timme eller två av pockande uppmärksamhetsförsök. Brutna linjer i tanken. Händer som inte i just det ögonblick de själva visualiserat det gjorde vad de önskade. Jag älskar föremålet för syrebristen. Oändligt mycket. Och jag skulle aldrig någonsin välja att inte ha dessa små avbrott i flödet. Tvärtom äger de säkerligen ett ytterst uttalat syfte. Men det var inte det dagens tankegång kring avbrutna tankegångar syftade på. Det var snarare en iakttagelse av hur pass lite som egentligen behövs för att bryta en tankebana. Och vad det innebär i det större perspektivet. En liten påverkan varje dag. Mikroavbrott så att säga. Håller en hel mänsklighet i den mest pålitliga obalans, emellertid ofta beskriven som en opålitlig balans. Nu. Ut i luften. I med syret igen.

"På varje komplext problem finns det en lösning som är snabb, enkel och fel." Så har det ofta sagts. "På alla komplexa problem finns en lösning som är enkel." Så kan det också vara. Samtidigt. Edit: "Enkla lösningar är sällan enkla att se." Varför göra det enkelt för sig? "Det är svårare att tänka om man träffat flourtanten". Via Pål Bergström.

Linjen hade blivit rikedomens deskriptorspråk. Ju längre linje, desto större rikedom. Byar tände ljus längst linjen om natten och bevakade den från intrång. Den befriades från löv, snö och den som lämnade spillning efter sin hund eller till och med parkerade sin bil på linjen blev varse konsekvenserna i form av dryga böter. Böter som givetvis snoppades från den personliga linjens längd. På personlig nivå var linjen ofta hanterbar. En välbeställd person hade en linje på omkring trettio centimeter på sig som mest, resterande längd var som regel intecknad i byns stolta sträckning. Det hände att byar drog på sig rikedom i den omfattning att andra byars linjer korsades. Detta brukade leda till sammanslagning av byarnas linjer och det följdriktiga etablerandet av ekonomiska zoner. Det var inte heller ovanligt att byar delade sig då man inte kunde komma överens om hur linjen skulle förvaltas. Man bröt då linjen på en geografiskt lämplig plats och lät den växa vidare åt andra hållet. Linjesyst...

Tankegång som växer i tankegång som växer tankegång. Balansgång. En kravlande balansgång med rötter i för stunden destruktiva saltomortaler i en helt annan dåtid vars blå, rastlösa återsken nu blandas med den fasta pulsens betydligt varmare ton och blir till bygget av något helt annat. Vad är ännu okänt. Eller kanske snarare osynligt, snarare för känns gör det. Vet bara inte vad det är, men det ligger nog i sakens natur. Lika per definition flyktigt som den inalles inneboende likviditeten. En chimär. Ett ingenting, men även ett ingenting är ett något. På något vis.