Nils Erik Wallman

Detta med det fördömande föraktet gentemot religionen har blivit lite av en tematanke de senaste dagarna. Dels beroende på tidens tecken och faktiska avklaranden av att många av religionernas axiom äger en korrekthet som de välplisserade avledande tankemönster vi kallar vetenskaplig korrekthet eller västerländskt överlägsen civilisation inte längre mäktar diskreditera utan vars obscena ansträngningar nu förvandlats till sin egen ovedersägliga antites. Det slår mig – mycket på grund av ett amoklöpande sinnes härjningar hos en närstående – att föraktet mot religionen har åtminstone tre verkligt synbara sidor utan något som helst inbördes relation. Det har att göra med religionens innebörd, dess sociala aspekter samt det förtjänstfulla användandet av religion som källa till mänskligt avståndstagande. Den som levt i närheten av en stark religion eller av starkt religiöst utövande människor har sannolikt inte kunnat missa den – sektismen. Den slutna, för den lilla exklusivt definierade skar...

Jag inser att jag nu fundamentalt börjar drabbas av insikter kring livet och pengarna. Insikten om att man formar sitt eget liv genom sina tankar och intentioner parat med pengarnas rätt igenom fiktiva värde får högst påtagliga konsekvenser i de mer vardagliga övervägandena. För allt det där man gör för pengar blir ju ur just pengagenereringssynpunkt ointressant när man ser livets och penningens mer uppriktiga mekanismer och syften. Däremot finns områden där meningsfullhet bor med ekonomisk avkastning som bieffekt. Dessa har kommit att accentueras. Tanken har funnits på att kapa penningens inflytande något radikalt – givetvis till materialistiskt ackompanjemang. I nuläget får det bero huvudsakligen på sociala grunder. Vår gemenskap bor i rum som kollektivt sägs kräva pengar. Därav den kvarvarande, men ytterst känsliga, tåspetsen. Eftersom dessa insikter inte på något sätt är unika för mig utan lever i en raskt växande del människosläktet börjar frågorna kring hur en värld med aktersegl...

Om man betänker att ingenting faktiskt är omöjligt. Verkligen vänder och vrider på insikten. Låter den sjunka in. Då kommer man så småningom möjligtvis till den logiska slutsatsen att allt mycket riktigt är möjligt. Kan det verkligen vara möjligt att allting är möjligt? Hur kan det vara möjligt? Och hur kan något sådant vara omöjligt? Men om det omöjliga nu faktiskt inte är omöjligt utan möjligt kan det ju möjligtvis vara så att det omöjliga omöjligen kan vara omöjligt. Så vad är egentligen omöjligt? Det man önskar, naturligtvis. Precis som med möjligheterna. Det krävs precis lika fast och orubblig övertygelse för att göra något omöjligt som att göra det möjligt. Möjligtvis. SvD har kört en rad artiklar om medvetandets natur med avstamp i en konferens som går av stapeln i Stockholm nästa vecka - mindevent.se . Jag vet inte just speciellt mycket om denna konferens, dess syften eller bakgrund men jag får det krypande intrycket av att det rör sig om något som nog kan skaka ärtorna i den i...

Det må kännas som måndag, men det är faktiskt tisdag idag. Den här arbetsveckan kommer att kännas kort och lätt. Klockan ringer. Ungefär mitt i den där skönaste sömnen. Den tunga, drömrika sömnen. Den då där drömmarna får sina mest utbroderande former och är vad man skulle kunna kalla som mest fantasirik. Då ringer klockan. Varför? Jo, barn ska till skolor eller dagis. Vuxna ska till jobb. En solig morgon i april efter en påskhelg vars väder inte liknar någonting. En påskhelg då sommaren kom. Då solen lyste ner på våra nu lite lätt svidande ansikten. Då vi kanske påtade i våra trädgårdar, söp oss fulla vid grillen, degade framför TV:n, vallfärdade till kyrkan eller shoppingcentra. De flesta av oss jobbade inte. Även om det är en rejäl och inte alls betydelselös generalisering. Jag skulle nog vilja säga att bland de som jobbade den gångna påskhelgen har vi dem som egentligen sysslar med omistliga saker. Sådant vi bevisligen inte kan vara utan fyra och en halv dag. Alltifrån brandbekämpa...

Alla bär på skit. Saker som drabbat oss; saker vi upplevt som jobbiga eller som man säger här omkring – saker som varit grönjävliga. Skit händer. Och det känns hur vedervärdigt som helst just då. Oöverstigligt, sannolikt. Men skit är också utmärkt näring; näring som får allt att växa. Det tar en stund – sannolikt men inte helt säkert i korrelation till det inträffades magnitud. Sedan växer man med rötterna i näringen. Om man inte väljer att blunda för skiten, förstås. För om man gör så - om man trycker ner själva itutagandet med det inträffade – då växer skiten istället. Och gradvis förvandlas man av det graviterande skitberget till en del av dess massa. Det sker så subtilt att den drabbade knappt alls märker förändringen. Istället för att själv ta uti med skiten så börjar skiten att äga individens uttryck. Personer i detta tillstånd känns först och främst igen på deras snabba fördömanden. Reflektionsutrymmet är bortkapat till förmån för den dräpande tvärsäkerhetens giljotin. En giljot...

Det här blev en sjudundrande påskvädershelg. Ljuvligt, minst sagt. Även om en och annan undertecknad skogsägare gärna skulle sett sig ha hunnit lägga ner några björkar innan de lövades för säsongen. De står emellertid kvar i avvaktan så det brinner knappast i knutarna. Detta med väder fascinerar mig. Det verkar svårt att spå väder i allmänhet. Svenska SMHI har betydligt lägre träffsäkerhet i sina prognoser än norska yr. Kanske beror detta på att Norge är med i NATO och att den Norska vädertjänsten erhåller data från planeringsstadiet av den alltjämt med all sannolikhet pågående vädermanipulationen. Sverige har säkerligen kvalificerat sig för informationen men SMHI kanske består av icke pålitliga individer som lever i någon fager föreställning av att de faktiskt ska försöka spå väder utifrån de verkliga faktiska meteorologiska förutsättningarna. Man kan spekulera sig halvt fördärvad därom. Men så har vi det här med att vi ju faktiskt styr vår värld genom våra tankar och intentioner. Vä...

Vi brukar lite inneboende stigmatiskt tala om arv eller miljö. Vilket är det som präglar människan? Ungefär så urbota dumt uttrycks frågan faktiskt inte särskilt sällan. Som om en fråga alltid bara hade ett svar. Och enligt min ringa mening dessutom utelämnandes den verkligt betydande variabeln ur ekvationen. Den om själen. Själar som sannolikt finns ingjutna i våra livliga fundament i cykel efter cykel. Själar som formar den mänskliga manifestationen mer än något annat. Vad formar människan – arv, miljö eller själen? Eller är det så att meningen är för arv och miljö att forma själen snarare än tvärtom?

Dags att dra på sig hucklet och dra till Blåkulla idag då. Där ska orgier vänta sägs det. Orgie i djävulens sällskap, måhända? Jag är inte tillräckligt insatt i påskfirandets häxkittel av sammansmälta traditioner för att dyka till dess rötter utan ämnar uppehålla mig vid häxprocesserna. De verkar enligt vad gemene man… Varför hävdar man att folk i allmänhet är gemena, förresten? Så kan vi inte ha det. Det verkar enligt den historia som var och en får i sig vara ett 1600-talsbeteende vi idag kan skratta lite åt. Det kan ju till exempel ha rört sig om kvinnor som uppvisade lite väl stor själslig dignitet och inte riktigt erkände den där bortre gränsen för vad som var fysiskt möjligt. De kanske hävdade att jorden var rund, att man kunde skapa guld ur ingenting och att man med tankekraft kunde få sin vilja. De gick alltså på skrå mot rådande normer och kollektiva uppfattningar. Häxeriet är ur den synvinkeln ytterst aktuellt idag då det intellektuella slaget trotsallt kring just referensram...

Nej. Tryck inte bara på play. Koppla in datorn i Stereon. Och i TV:n. Se till att skymningen hunnit komma. Skapa en lugn stilla yta i tiden och tryck på play. Och när du är klar, kika på Terjes övriga fyra filmer. Vad kan överhuvud taget tangera den skönhet han fångar? Hittad på Nyhetsspeilet.no .

Nu när vi som mänsklig population faktiskt förefaller skaka på oss i lite högre grad och på individuell basis kommer oss för med att ifrågasätta sådant som vi fått lära oss är korrekt men som inte ser korrekt ut med en mer ingående, intuitiv, bedömning infinner sig några randobservationer kring hur vi kunnat låta oss bli förledda. Jag finner denna aspekt nästan lika intressant som själva uppvaknandet. Jag är helt övertygad om att alla i sig bär ett ytterst precist mätinstrument med vilket så gott som alla företeelser kan mätas av. När någon kommer upp till mig och talar om vad sanningen är så kan jag ju välja att på det intellektuella planet suga åt mig den förtalda sanningen, alternativt kan jag inom mig göra en bedömning om huruvida yttrandet känns rätt. Nu är det ju ofta så att de förtalda sanningarna ofta är incitamentsfulla lögner. Detta förhållande föranleder en annan problematik. Om jag i mig själv känner att det jag matas med är en lögn, hur hanterar jag lögnaren? Hur besvarar ...

Så här om våren är det lätt att trilla dit på en ny bil. Alltför lätt, faktiskt. Bilen är sannolikt den ultimata produkten. Den heliga graalen för oss väl fostrade konsumenter. Den har mätbar prestanda, en uppsjö finesser och koncept lång bortom ”dragkrok” eller ”stor baklucka”. Den finns i olika paket och editioner. Den går att få i olika färger med läckra namn långt bortom ”röd” och ”svart”. Och framförallt – bilen är bärare av viss prestige. Vilket märke man väljer avspeglar sig inte enbart i bilens komfort, prestanda och utseende. Märket är också en social bärare av ett budskap. Hur mycket pengar man betalat. Alltså underligt nog omvänt hur mycket pengar man förväntas ha. Men nu är det egentligen tvärtom. Nära nog alla som köper (eller leasar sig) en bil i dagsläget gör det på kredit. Om det finansiella har jag för mig att jag skrivit förut så jag släpper det för nu. Vad jag däremot började fundera över (eftersom det ju faktiskt är vår) var detta med förmånsvärden på bilar. Om man ...

Det sprejas som aldrig förr. Här och vad jag förstår också annorstädes. Jag ser ett nytt fenomen i vårsolen. Jag ser småstadsbor på vårpromenad. Det i sig är inget nytt om man ser det över en tolvmånadersperiod eller längre. Men denna dag såg jag inte mindre än fem småstadsbor som tittade mot himlen och pekade på de rutnät som just sprejats över deras huvuden. Rutnät som var i det välkända upplösningstillståndet. Rutnät som några minuter senare skulle kunna vara borta, kanske på grund av en jordavtappning. Var och en som känner denna bygd och reguljärflygets förutsättningar vet att den reguljära trafiken är högst begränsad. Kanske diskuterade några av dessa små pekande församlingar detta faktum. Kanske funderade de över varför himlen vid varje given tidpunkt innehåller minst två fullstora jetplan utan att de enligt trafikflygets informationsdatabaser tillhör just detsamma. Vem vet. Ett besök i videoaffären för inhyrning av underhållning till sjuk sexåring väckte de klockor som klämtar ...

Den arbetslösa människan förefaller vara den kanske farligaste av alla vårt samhälles fiender. Den arbetslösa människan förskjuts, försätts i slaveri, kölhalas äreligen och den goda medborgaren uppmuntras på det karaktäristiskt lite stillsamt subtila sättet att förskjuta de som inte gör rätt för sig. De som inte låter sig förslavas under penningens imaginära makt. De som inte ges tillfälle att arbeta. The outcast. De krumbukter samhället tar till för att få människor i sysselsättning utan något som helst egentligt krav på produktivitet tar sig de mest absurda uttryck. Vid den officiella anblicken handlar det om att människan ska förtjäna sitt uppehälle. Man har tagit småbrukarens paradigm av att odla marken och kreaturen för att genom sitt värv få detta på tallriken och till det existentiellt tvingande bränslet. Maten. Värmen. Vattnet. Livets förutsättningar. Men relativt få av de som arbetar idag gör det med något slags synlig koppling till den egna överlevnaden. Faktum är att de fles...

Dagens tema var organhandel (jo, jag vet - jag borde sluta ta in skiten, men jag gillar att försöka se vart skutan styrs och rapporteringen utgör ju nästan en klartext). Om du får trehundratusen i näven mot en njure. Dethela skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt på ett år. Jo, om man är så vanvettigt förledd att man ger pengar det erkännandet. Ohyggligt. Stötande. Men sannolikt menat att kultivera den ekonomiskt motiverade självdestruktionen.

Gårdagen gick i de galna djurens tecken hemma och omkring. Får och hästar uppvisade de mest underliga beteenden. Dålig sömn, pulserande huvudvärk, nysdagar för icke-allergiker, diverse snabbpsymptom. Kraftstolpar som viker sig. Nej, riktigt som vi är vana att ha det har vi det inte. Och ett sprejande utanpå vad som tidigare skådats. Ohyggligt spännande. Det förefaller som om något slags kamp är i full gång. Man kan argumentera om huruvida kampen ger sig tillkänna eller sker i det fördolda. Själv skulle jag säga att den syns ohyggligt tydligt. Det talas om kometer, strålning, en ny tid, bankkriser, världskrig, vattumän och våren. Det talas som aldrig förr. Var och en bär det med sig men inte förrän nu har tabubeläggningen av det undertryckta börjat släppa. Förefaller rimligt att det är bokslutstransaktionerna som pågår. Därav det lynniga sinnet. Det oscillerande som jämnar ut och harmoniserar.

Varierande kompression av luft, emanerande ur varierade svängningar, levererade i grupper till rytmer. Inkorporerade i var och ens liv. I perceptionen, minnet och känslolivet. Musiken. Att sprida musikens utbredning till det globala perspektivet och därigenom kunna förse denna allmänmänskliga ventil med ett lås av patentmodell har varit en stor framgång för Gänget. Att sedan, via det numera gängse monopolistiska ägandet på de få välgjutna stuprörens marknad dessutom använda det från grunden invävda redaktörskapet för lite mer detaljerad styrning av subjekten må ha varit en bonus eller huvudmålet; saksamma effektivt. Gänget bakom gardinen förtjänar en eloge för sin pragmatiska inställning. Det kan måhända förklara den paniska attacken gentemot fildelarnas framfart. Att återta makten över de egna rytmerna och föra dem till sig bortom det väl spunna nätet hotar det tempel som utgörs av de välgjutna stuprören. Hotar en bransch vars motivation till ägarskap över musiken är lika legitim som ...

Morgonens bilfärd ackompanjeras av P1 inledningsvis. Det trygga,upprepande och djupa förnuftets stämma. Det intellektuella armerandet av intuitionens blockad. Värdemanipulation på halvtimmesbasis intervenerat av distinkt vimklad rapportering kring huvudsakligen påhittade skeenden. Fashinerande.

Det är något alldeles ohyggligt. Hur kan någon tappa nycklar som jag? Det fullständigt dräller nycklar om mig. Jag som aldrig tappat en nyckel tills för två år sedan är nu den mest gedigne nyckeltappare. Det är jävligt irriterande. Och det finns absolut ingen annan att skylla än mig själv. Den ende person i hela världen jag verkligen kan bli riktigt arg på. Det har varit några stormiga dagar på loftet. Börjar närma sig årsdagen. Naturens mönster krusar sig i sin hågkomst. Och det fridfulla frånfälle som nyligen förseglades av dess föregående generations efterföljande. Helgens havsnära rensning bar sin parallella insiktsförflyttning. Bananlåda efter bananlåda. Sedan jag kom hit har jag grubblat över det tidiga uppbrottets bakgrund. Att frågor och förebråelser inte missade sitt uttryck i utrymmet mellan den desperata gråten eller den gränslösa optimismen. Att tystnaden och den inre oron blev tillflykten, vilket sannolikt är precis vad de flesta gör. Jag flydde eftersom jag inte hade till...

Idag blev dagen för det där ganska ambitiösa försöket att sammanfatta mina tankar fram tills nu i den här bloggen. Det blev som en vandring genom min egen tankeprocess de senaste åren. Håll i dig, för nu åker foliehatten på så drar vi igång. Läs på egen risk. Riskerna varandes att sabotera de egna tankeprocesserna samt att finna undertecknad varandes i läsarens ögon icke helt vid sina sunda vätskor. Lite mer klartext än vanligt. Å andra sidan nästan helt utan exempel. Den som känner behovet har själv alla möjligheter i världen att finna dem. Och att bli fast i dem. Själva pyramiden. Nerifrån och upp. Saker når soptunnan på varje nivå (vänster). Alla har sina tankar och mönster, men det tycks som att de flesta ändå passerar ungefär samma slussar. Just nu har vi många som befinner sig trevandes på nivå fem. Det är en lurig nivå, man tappar lätt modet och börjar banka huvudet i väggen. Att kliva upp ytterligare och aktivt med tanken börja ta initiativ till förändring är egentligen ingen ...

För den som kommit till insikt om finansvärldens kärnverksamhet såsom varandes: Att skapa pengar ur ingenting i utbyte mot skuld (=makt), att hyra ut de ur ingenting skapade pengarna mot ränta, att ta emot kunders amortering på skulder som skapats ur ingenting, samt att i olika nivåer handla med den makt som skulderna innebär. Den som kommit till den insikten kan frestas att få en ökad tilltro – åtminstone under en övergångsperiod – till kontanta medel. Medel som har en lite mer fast koppling till värden och den ehuru i det närmaste obefintliga statligt monetära makten. Det förefaller som om kontantkramarna blivit lite obehagligt många och att kontanthantering i alla dess former nu är inne för en omsorgsfullt administrerad käftsmäll - se vidare Viktualiebrodern och Cornucopia . Hela systemet med pengar ökar sin absurditet exponentiellt. Kan inte vara lång väg kvar innan vi lägger ner villfarelsen. Bekämpandet av kontanter sker med syftet att täppa till kryphålen i bankernas makt, men...

Det finns väl knappast någon som tror att Sverige är alliansfritt, eller ens har varit i närheten av alliansfritt de senaste femtio åren. I och med att grundlagen ändrades i höstas anser sig rikets ledning ha mandat att fritt med Svenskens goda minne delta i strider med minst sagt grumliga syften. Fel där. Konflikten i Libyen är inte grumlig. Det är ett kristallklart fall av centralbanksinpiskad oljekonfiskering. Svensken ska emellertid sova gott och inte vakna förrän. Mja. Typ strax. Och inse att Sverige är en essensiell kugge i det internationella brottssyndikatet. Varför? Troligen är de som styr det här landet precis lika kidnappade som alla oss andra. Många har säkert förstått vad de pysslat med. Många har säkert mått redigt illa. Någon har sannolikt tagit sitt liv. Men det hela har ändå fortsatt och Sverige är väsentligt ur det globala perspektivet på grund av sitt läge, sin medgörlighet och sitt ytterst väl indoktrinerade folk. Varför vi deltar i kriget? Eftersom vi tvingats till...

Morgontidningen och dess eko. Sätter agendan och formar perceptionen för en ny dag i konformitetens tecken. Styr tankarna och samtalsämnena över frukost. Placerar samtalsämnena i arbetsplatsernas fikarum i god tid till morgonfikat. Etermedia bättrar på bilden som via internet sprids över lunchen och till eftermiddagsfikat. Kvällstidningarnas braskande löp framåt eftermiddagen sätter ämnena för middagen. Lägger fram de fobier familjen ska samlas runt. Kvällsnyheterna på TV samt någon lämplig film blir bränsle för drömmens fåfänga försök att försöka hinna ta sig ur den mentala våldtäkten. Mind Control översätts ofta till hjärntvätt på svenska. Det saknar klangen. Det handlar om att kontrollera tanken. Tankekontroll. Och vad är mediadygnet om inte precis just det?

Jag har lärt mig att tycka om kärnkraften. Sommarstället vid upplandskusten föranledde tidiga frågor kring vad jodtabletter var. Och vad evakueringskartan på väggen egentligen innebar. När Tjernobylolyckan slog till fick elvaåringen skrämselhicka. Rent instinktivt har den hela tiden känts obehaglig, men trots det har jag lärt mig att tycka om kärnkraften. En inlärd trygghet baserad på riskkalkyl och nödvändighet. Och därmed ett inlärt förakt gentemot kärnkraftsmotståndarna. Bakåtsträvarna. Kottsamlarna. Men i ljuset av de stora svepande sambanden kommer nya frågor kring denna kärnfulla företeelse. Precis som på de flesta andra områden i vår ”hypermoderna” värld förefaller den tekniska utvecklingen vara styrd av de mest vrickade särintressen (och inom energisektorn vederbörligen tvärnitad på trettiotalet). Den etablerade kärnkraften verkar knappast basera sig på de mest riskfria tekniska lösningarna utan i sedvanlig ordning på de plattformar som den lilla i tystnad skräniga högen allsmä...

Det samtida vaccinet mot mänsklig resning 1) Intuitionslöshet. Viktigt att tidigt förhindra utveckling av intuitionen så att individen inte får smak för den. Jfr: sterilisering av djur. (Flour, sociala aspekter, läkemedel, bestraffning av kreativitet) 2) Rädsla. Människan ska hållas rädd, framförallt för andra människor. Blind rädsla leder till blind tillit. Rädsla leder också rekursivt självuppbyggande rädslebaserat våld och därmed till lätthanterlighet. (Magnetism, mikrovågor, säkerhetsfokus, militär och polis) 3) Mental inlåsning. Begränsa människans förmåga att tänka fritt och ifrågasättande. Belöna inlärda sanningar och bevarandet av dem samt andra tvångsmässiga manier. (Massproducerad mat, socialt konvergenstryck, utbildnings- och yrkesvägar, pengar) Varför ges vi trippelvaccinet? Eftersom en liten klase stackare som aldrig upplevt riktig kärlek fått för sig att de ska ”ta över världen”, naturligtvis. De har egentligen redan lyckats, men mycket vill ha mer. Men det spelar inge...

Jag har praktiserat modellen ganska mycket, dessvärre. Tidigare. Vid näringslivlig navigation genom trånga utrymmen och låg bränslenivå. Den om att driva igenom saker. Att med orubblig övertygelse och utan att ge sken av möjligheten till något som helst avvikelse från den utlagda kursen kidnappa medbeslutsfattarna ombord på skutan. Det är enkelt. Man pekar på ett mål. Ett tydligt mål. Tilltagande formulerat som ett måste. Med tydliga exempel på det uteblivna beslutets absurda konsekvenser. Allt som inte har med målet att göra suddar man till. Vrider och vänder. Flyttar runt. Och så ger man intrycket av att ha tålamod. Man konstruerar ett slags mental fångenskap med det fria valet att stanna i fångenskap eller ta sig ut genom den enda möjliga vägen. Den som säger emot eller ifrågasätter hotar alla. Den som vill förkovra sig ytterligare kommer att sinka oss alla. Inget utrymme för tveksamhet. Alle man ombord. Nu kör vi. Det finns bara en väg. Så kan vi släppa det här och gå vidare...

Jag tänker tjata, faktiskt. Du har hört den förut, definitivt. Man måste passa på när man har impulsen. "Nästa år" tänkte jag om detta aprilbrev destinerat till farsan, tydligen påtänkt redan 2004. Tiden går och går. Nu har det gått och blivit för sent. Den som väntar för länge, väntar för länge.

Jag tycker att första april skulle kunna bli dagen då media firas. Dagen då lögnen inte bara är tillåten utan faktiskt är lite av en sport. Vi firar idag aprilskämtet media med lögnen om dess tillförlitlighet och dess objektivitet. Gärna högtidligt med en de omogna stjälarnas strålkastar-suktande självbildsretuscheringsgala i praktklass. Spännande att se vem som plockar hem dyngbaggen för mediaåret 2010/2011 års bästa lögn... Själv hade jag parkerat en snöskoter på sjöbotten under den tidiga morgonens jakt på en förrymd gris på tunn is. Något som förhöll sig häpnadsväckande rimligt för en icke försumbar handfull bekanta. Det fick mig på något sätt att känna mig unik. Kanske är det just den hisnande känslan i att andra faktiskt äter lögnerna som driver medievärldens lydigt människoföraktande mellanlager. Det var egentligen bara det. För den som vill läsa mer idag har Carl Norberg i vanlig ordning skrivit ett riktigt bra inlägg. Likaså Gunillasolara . Tog mig friheten att sno Carls bild...