Nils Erik Wallman

Jag höll räkningen. Av de fyra timmar av gårdagen som jag inte spenderade i soffan på uteplatsen satt jag tre och en halv i en stol alldeles invid. Det var en alldeles förtjusande dag. Mitt på den kom en man och pratade om livet. Vi pratade om livet ganska precis halva dagen. Med fokus på döden. Det slår mig att jag är rätt frispråkig om döden och för min egen del liksom beslutat mig för att den är något meningsfullt. Att de som dör gör det av en anledning, precis som allt annat på insidan av den här verkligheten. Och därmed givetvis på utsidan också. Jag har sett några stycken dra sig ur spelet nu och jag kan inte se att det inte stämmer. Det är klart – när det händer – när spöksmärtorna sätter in, när det inte längre går att ringa den avlidne, att gnugga sig mot dennes energi i fysisk form, att prata och söka handfasta råd – då är det inte ett dugg kul. Det blir tomt och jävligt. Och säkert känns själva dödsfallet meningslöst. Vi som tidigare haft den som avlidit vardagen tvingas ifr...

Få har sett timvisaren röra sig, men de allra flesta har i efterhand funderat på hur den kunnat gå så fort. Att jaga. Jag. Jaget. Inte sällan bor gåtornas lösning i de enklaste av ord och dess likheter.

Statoilmacken bjöd inte på några överraskningar. Allt som brukade finnas där fanns där, inklusive begynnande brunhet på bananerna och en hög utslängda ATG-lappar på golvet i hörnet. Hyrfilmerna vid entrén utgjorde det mest iögonfallande. Där pågick en diskussion. Han fortsatte fram till kaffemaskinen och fyllde en balja. Tog god tid på sig så att han inte skulle missa utgången av diskussionen. Ingen fara – visade det sig. Diskussionen om val av film hade just tagit slut med orden "vi tar den här, alla säger att den är bra". "OK". Han började fundera över vad han just hade hört. För det första – vad är oddsen för att alla verkligen har sett filmen. Inte särskilt höga, egentligen. Han hade faktiskt aldrig hört talas om en film som alla sett. Måste nog vara så att "alla" i det här fallet var något slags intryck sagesmannen fått. Att han upplevde det som att "alla" sett filmen men i själva verket handlade det kanske om att de som sett den faktiskt på...

I skuggan av de många vävda raderna som lästs upp för mig ställer jag mig frågan; vad är det egentliga syftet? Jag har korsat vattnet, funnit kärleken och lyckan, samtalat med skapelsen och hjärtat, slagits och grävt på den plats där mina tårar fallit för att upptäcka att jag bär svaret i mig och att den är oskattbar. Känslan i min kropp, min själ och i mitt hjärta är varm, fast, kärleksfull och givande. Det känns meningsfullt. Djupt och totalt meningsfullt. Ändå kan jag inte sätta ord på vad det är som är meningsfullt. Inte annat än existensen. Det känns meningsfullt att existera. Så har det verkligen inte alltid varit. Fast – det ska sägas i ärlighetens namn – meningslösheten har upplevts ha en mening. Så det leder ju över vattnet i alla fall. Faktiskt. De två stammarnas sammandrabbning. Bägge har den allsmäktige bakom sig. Det är inte en kamp mellan de goda och de onda, sades det. Det är snarare en kamp mellan de som är rädda och de som inte är det. Eller – nej, så är det ju inte h...

Det finns vissa dagar då verkligheten verkligen känns overklig. Jag har upplevt det verkligt många gånger nu. Verkligen. Det började för ganska exakt för fem år sedan. Den tredje juli 2008 för att vara exakt. Vägen. Livsödet. Pulsen. Det var då jag fann den. Det var hon som lockade mig till den. Fick mig att vrida min blick, att släppa in hjärtat i min själ och lyssna till den där rösten som är jag. Här inuti. Det var ovant men snabbt och obevekligen frigörande. Jag kan inte riktigt blicka tillbaka över den där punkten i tiden längre. Kan knappt föreställa mig vem det var jag var när jag inte var den jag är idag, men jag ser ju ändå spåren. Hur det var att vara den jag var. Den där andre. Som kom först. Förpuppad i en näringsrik surpuppa att dväljas i de egna tvivlens surstinkande träskmark. Säkerligen en näringsrik jordmån, till gagn för tillväxt och uppbygglighet men utan skönjbar mening när man står mitt i det. Världen är full av bilder som föreställer människor som tappat hoppet. M...

Idag hade jag tänkt att kliva över och byta defaultläge. Sagt och gjort. Från och med idag är det inte "arbetsdagar med inslag av fritid" utan snarare "fritid med inslag av arbete". Inte för att jag längre kan skilja det åt. Det där med arbete – vad det nu en gång var – är inte alls arbetsamt. Inte ens en smula jobbigt. Nej, det handlar nog om planering, snarare. Jag har planerat att från och med idag inte planera så mycket. Vilket i sin tur betyder att jag inte tänker boka så många möten över sommaren. Visst, det finns undantag. Absolut. Men med den styrka som nu bitit tag i de utvecklingsidéer som finns för det jag kanske borde kalla jobb finns det ingen anledning att peta och styra i för stor detalj. Tvärtom, låta det hända helt enkelt. Och då måste jag planera att inte planera något för annars kommer jag i vägen för det som går alldeles av sig självt. Vattenpumpen gav upp i natt. I cirka tre veckor har jag hört hur den pyst och pumpat helt oprovocerat. Vårt täml...

Det stockar sig när jag försöker skriva. Fingrarna träffar fler än en tangent åt gången. Det beror säkerligen på att datorn är ny. Att den Mac som varit min skrivterminal i tre år förpassats till reservdator i musikrummet. Att fingrarna ännu inte funnit rätt kontaktytor. Men det beror också på att det trycker på ur så många ådror. Att strömmarna virvlar samman och gör det hafsigt, svårfångat och inkonsekvent. Att språket flyter i de respektive rännilarna men när de möts bildas en turbulens som gör resultatet svårläst. Ut dit. Senast det löste sig gick jag ut genom den här dörren och satte mig. Väntade en stund. Och så flöt orden som de var menade att göra. Det är möjligt att jag måste dit igen för att få det att bli begripligt. Men jag har en känsla av att samma setup är möjlig här när värmen och den fuktiga luften infinner sig. Där finns i alla händelser att skriva om och jag inser att jag längtar efter att göra det. Mycket och mångordigt med en röd tråd för en gångs skull.

Jag har en bild från en leksakskatalog som inte vill släppa. Produkten är en plastlåda med sex gubbar i – de ser vresiga ut och många har väldigt, väldigt stora muskler. Under bilden står det ”Bad guys – sexpack. Tillbehör säljes separat.” Bad guys som produkt. Som resurs. Som värdeskapande. Det var länge sedan jag såg bilden men den har bitit sig fast. Vad är brottslighet om inte värdeskapande? Se på vad brottsligheten för med sig för vårt samhälle. Vad som krävs av samhället för att hålla brottsligheten stången. Om vi tar det från början. Lås. Personligen tycker jag det är väldigt fånigt att låsa saker. Jag menar – vad är det för vits med att låsa om man lika gärna kan lita på folk. Där någonstans börjar det. Brottslighet finns eftersom vi inte ska kunna lita på varandra. För om vi gjorde det – om vi lät nycklarna sitta kvar i våra bilar, lämnade dörren olåst och tänkte precis tvärtom istället – då skulle samhället som vi känner det få ta hela smällen. Låt oss ponera den här synen på...

När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi numera hade ett heliocentriskt perspektiv. Tidigare hade man – i brist på bättre vetande – tillämpat ett geocentriskt perspektiv. För den som sov på just den lektionen så är det heliocentriska perspektivet att himlakropparna kretsar kring solen istället för – som enligt det geocentriska synsättet – att de kretsar runt jorden. Kretsar solen runt jorden eller kretsar jorden runt solen? Det vetenskapligt korrekta var vid tiden att se det heliocentriskt och att skala upp det till galaxnivå och så vidare hela vägen upp till stjärnstopp. Man kan se universum som något av en hierarkisk konstruktion av massor, kroppar och gravitation som med matematisk precision går som ett förutbestämt urverk. Det är ”det rätta sättet” att se på saken – har jag fått lära mig. Att förklaringsmodellen inte tar hänsyn till så gott som allt av vikt (99.5% av massan) låter vi passera i god ordning. Det var nämligen inte det jag tänkte skriva om. Det var perspektiven j...

Vilken underbar känsla det är att vinna en poäng. En sådan där liten, tillsynes meningslös och pluttig seger som i själva verket är skitjävla superdundermegaviktig. Det kan vara värt att påpeka att det inte var jag som vann poängen utan en påhittig person som parkerat sig och sina påhitt i den finansiella återvändsgränden en stekhet dag. I gränden fanns glassförsäljare, en vattenbar och en bärgningsbil. Glassförsäljaren sålde en glass för 20 procent av köparens all framtida intäkt. Vattenförsäljaren krävde full livegenhet och bärgningsbilen krävde full pantsättning av såväl den påhittiga personen som dess närståendekrets. Det låg inte i dessa tre vise mäns intresse att påpeka det uppenbara – nämligen följande: ”Trampa ner kopplingen, vrid om startnyckeln och lägg i backen. Kontrollera med hjälp av backspegeln att det är fritt bakåt. Släpp sedan upp kopplingen samtidigt som du trycker ner gasen. Backa tills du kommer ut från gränden, ut på den gata där idéerna strömmade fritt innan du t...

Att månen har inverkan på t.ex. drömmar och humör – det tar jag som en självklarhet. Att solen har motsvarande påverkan – ja, det är ju ännu enklare att se; jag menar – vi ändrar ju ganska mycket på oss om sommaren eftersom solen är närmare. Och per sommarsolståndet borde vi således vara komna till en extrempunkt i hur mycket vi påverkats av nämnda himlakropp. Att fira midsommar känns alltså hur logiskt som helst. Facebook har morgonen till ära tapetserats med budskap om nykterhet till sjöss, vilket kan tyckas lite opassande en dag som denna. Dock inser jag bekymret i mer befolkade områden – visst. Stora snabba båtar kan skapa förödelse om de framförs för fort i fel vatten. Inte minst för andra. På sjön är det så att man har 0.2 promillesgräns för båtar som är längre än tio meter eller som kan röra sig snabbare än tio knop, alltså 16 km per timme. Om man översätter detta till landförutsättningar – med vad det innebär i fråga om manöverresponsivitet (allt går mycket trögare i vatten) b...

Exakt nu är det midsommar. Solen är som närmast oss på norra halvan. Så när du läser detta har det vänt. Det är bara att gratulera - ljus och mörker har alla sina förtjänster. Nu kommer den mogna, varma sommaren...

Jag vet inte riktigt mot vem eller vad jag egentligen borde rikta min tacksamhet, så jag tar och riktar den mot Universum. Inte för att jag på något sätt tror att Universum utgör helheten men jag tror att det är ungefär den skala man måste upp i om man inte ska missa galoppen, så att säga. Tack, Universum – således. Nu senast är det de nya jag vill tacka för. De där med sinne för utveckling som du såg till att jag fick korsa vägar med. Eller korsa och korsa. Plötsligt stod de där. Om det var en konsekvens av att a) min egen väg ändrats, b) universum behagat kröka (sig), eller c) att nämnda människor hamnat där av egen vilja (eller kanske en kombination) har jag inte lagt något krut på att försöka klura ut. Men man kan nog inte tala om att vägarna korsas, egentligen. Det var som att de löpte samman. Jag såg människor som kan utveckla saker och de kommer givetvis att utvecklas på vägen. Den i många meningar nu gemensamma vägen. Den är spännande, den där vägen och jag har i fantasin vandr...

”Om man vill bryta ned en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst.” Fjodor Dostojevskij [tack Sara för de funna orden]. Ändring, ändring. På precis den saken.

Fick några ord i huvudet igår. En fiktiv konversation med okänd samtalspart: ”Vad hindrar dig från att förverkliga dina drömmar?” ”Pengar” ”Se där, nu vet du varför det finns pengar!” Det var rätt underhållande. Så började on-idle-tankarna att klura på vad förverkligande är för något. Jag börjar ju förstå lite hur det fungerar det här vi kallar verklighet. Att det blir som man skapar bara man har insikt att begripa hur skapandet fungerar. Vilket även det, logiskt nog, är föremål för skapande. Tålmodigt sådant, vanligtvis. Nyckeln finns ju inte sällan i orden. Förverkligande. För-verkligande. Voila! Där har vi ju egentligen alla svaren på en och samma gång. Att förverkliga sina drömmar är att göra dem verkliga innan de är det. Att skriva livets specifikation. Att tala om för verkligheten innan den blir verklig hur den ska se ut. Är inte det skapande så äter jag upp ett av Lords hästtäcken (ett trasigt ett). Det är därför man slåss om att få in tankar i andra människors sinnen. Det är d...

Först kom bitarna. Travade sig i en mur. En solid, färgglad mur av bitar som tillsammans föreställde något förnimbart men ej skönjbart. Ett futtigt halvår sedan. Oändligt kort lång tid - också. Där och då var det inte minde än kvävande. Det såg lika oöverstigligt som oundvikligt ut att börja riva i bitarna – var och en vägandes åtskilligt. Kände mig ordentligt trängd. Att anställa den extrahjärna universum hade godheten att presentera gav bilden av ljuset i tunneln men på grund av extrahjärnans arbetsgivares underlåtenhet att frigöra honom från sitt ämbete blev det fortsatt svårt att tänka utan att se hur muren började röra sig mot mig igen. Jag krävde av idéerna att de skulle hålla sig lugna och ju mer jag fokuserade på det desto större växte de sig – givetvis. En tur till tropikerna gjorde susen. Jag lämnade muren bakom mig och fann balansen under palmerna i den totala luftfuktighetens och vänlighetens land. Med havet omkring och Europa på behörigt avstånd såväl i tid som mentalt poc...

Nu är det på plats. Nu rullar tåget. The Scape Bay är – med kaffebryggare, organisationsnummer, konferensbord och ett första antal människor som bevistar dess lokaler ett faktum. En entitet att räkna med. Vad det sedan specifikt är – ja där har vi en svårare sak att klä i ord. Det är en plats – nej, kanske inte specifikt en plats, men ändå en plats för skapande. Vad för slags skapande? Det skapande som de som kommer dit brinner för. Det är en smältpunkt. En plats där det skapas värde. Äkta värde. Sådant som är lika tillfredsställande att ge som att ta emot. Det är ju det som är skapandet. Skapandets tjusning. Allt är skapande när det kommer omkring. Klart att en punkt som denna utstrålar gravitationskraft för sådana som fattat beslutet att låta skapandets kraft komma in i världen genom den. Allt annat vore faktiskt lite märkligt. Det börjar bli allt klarare hur det hänger ihop. Hur människans kraft att skapa är lika obönhörligt aktiv som grundlurat kapad. Vad tänker du lägga din skapan...

Gårdagens vattenburna utflykt lever fortfarande kvar på insidan av huvudet. Sara fick mig att prova något nytt. När ens fru vill prova något nytt – ja då lyssnar man extra noggrant. Hennes uppslag var att framföra båten ytterst långsamt - under planingströskeln. Det var en tanke jag nästan aldrig tänkt tidigare – uppvuxen med planande båtar och på ständig jakt efter känslan att skära vatten med bogen med det där karaktäristiska forsandet av vatten som kastar sig åt sidorna kändes det som oprövad terräng. Efter några minuter stod det emellertid klart att jag tyckte om det. Den lätta vinden som uppstår, den låga ljudnivån från den mullrande åttan under golvet och den behagliga icke-vindkyleffekts-påverkade temperaturen ombord blandat med det faktum att man faktiskt inte måste lägga all sin energi på att hänga med och lite lätt ängsligt leta prickar – man har god tid på sig runt fem knop. Det var som fan. Framtidens melodi att åka långsamt på vatten. Och vips blev sjön väldigt mycket stör...

Från SvD näringsliv idag. Synnerligen goda nyheter.

I vår hage bor tre herrar. Från störst till minst och yngst till äldst – Lord, Ture och Mysak. Dessa tre herrar bor där – invallade av vit plasttråd. Lord väger ungefär ett ton. Tråden är försumbar i förhållande till hans styrka och kraft. Ändå utmanar aldrig Lord tråden. Den ende som givit sig i kast med att forcera tråden är Mysak – en lite drygt 20 år gammal småttig ponny. Han har en historik av att rymma och hos oss har rymningarna uteslutande börjat med att de bägge andra hästarna trängt honom i ett hörn. Då sjappar Mysak – något som hans antagonister inte riktigt haft med i beräkningen då världen utanför inte finns i striden om hagens ytor. En strid som inte alls handlar om yta utan som handlar om rang. Plasttråden består av plast och små, tunna metalltrådar sammanvävt för att kunna användas som elstängsel. Alla som kissat på ett elstängsel vet att det känns. Att den blygsamma spänningen på tolv volt faktiskt innebär reell smärta. Nu var det länge sedan det var någon spänning på ...

…här på bloggen skrev jag i går, som svar på en kommentar. Det i min mening, bästa – alltså. Och det är ju allt som räknas här. Jag skrev ungefär såhär: Markören blinkar en bit fram i tiden. Det är där jag skriver. När jag senare läser vad jag skrivit är jag i nuet. Jag tyckte att det var bra eftersom det förklarade för mig exakt varför jag skriver. Genom att både förklara det och exemplifiera det. Jag är mycket, mycket nöjd.

Samlarbild från SvD idag. Klämdagar är användbara för informationsmässig framryckning då gängse styrning inte sällan tagit ledigt.

Nationaldag som röd för nionde året. Vilket är lite skojigt eftersom landets styre är blått för åttonde året. Inte för att det har någon helst betydelse för landet – varken färgen på dagen eller landets regim. Än mindre betydelse har själva landet för sina medborgare. Eller – jo, visst är landet av betydelse. Men nationen är en petitess de flesta rätteligen skiter i. Nationer är försök till maktkoncentration och de allra flesta av oss har själslig smartness nog att se igenom kulissen. Tro nu inte att jag är en klassiskt skuren nationalföraktare som mången sjuttiotalist blivit itutad att vara. Jag älskar det här stället jag bor på. Om sommaren och också om vintern. Jag tycker det är vansinnigt coolt att vi bor här trots den becksvarta hösten och att vi trotsar klimatet hela vintern för att få njuta den underbaraste platsen i universum – den gröna sommarens mirakel. Jag tycker också att alla som bor häromkring är störtcoola eftersom vi inte förgriper oss på naturen i någon större omfatt...

Det var svårt att somna om den här morgonen. Tankarna var många och intensiva och jag lyckades till och med dra mig till minnes en dröm. Inte så långsökt som vanligt utan med rötterna i den gångna dagens tema. Ett tema som visade sig vara kreativitet och öppna dörrar. Jag stod på tredje våningen. Som brukligt är. Där härskade innovationen. En trappa ner huserade produktion och på bottenvåningen hade administrationen slagit rot. På skylten i entrén fanns så väl själva buktens stämpel som uppdragsgivarna klistrade på den vita väggen. Trädet belystes underifrån men också från fasaden. Tiden vet ju redan vad det ska bli av det här och jag upptäcker tjusningen i att helt enkelt sluta förekomma den. Inte för att det är särskilt lätt att låta bli - tvärtom. Klart och tydligt är att det är avsett att inträffa och jag kan inte annat än att låta det ske. Då jag trycker på och söker tankemässigt se in i det oskedda skapar jag förväntningar som ställer till det. Förväntningar som mer begränsar än ...

Nyvaken. Luften hänger tung. Full av fukt. Absolut stilla. Hästarna sover djupt. Fåglarna passar på att ta det lite lugnt. Vacuum. Absolut vacuum. Luften är full av energi. Stillastående, tung energi. Mättad och komplett ur den nollpunkt som stunden manifesterar. Allt står och väntar. Jag passar på att suga i mig av luften. Dricker lite vatten. Väcker Casper. Hör ett dån. Regnet kom plötsligt. Fåglarna och naturen visste. Regnets kraft och avsikt är otvetydig. Även denna dag ska begåvas med den varma försommardagens oemotståndliga dofter. Även denna dag ska det växa. Även denna dag kommer solen att skina och ge lyftkraft åt det vatten som fallit att stiga upp och om igen få rusa mot marken i lustfyllt livgivande. Det regnar i femton minuter. Slutar lika tvärt som det började. Kör Casper till skolan efter en del morgonspexande. Det blir kappkörning mot grannen i hustruns hästkraftmonster. Alla blir glada. Jag tar ner taket och låter hastigheten ge mig än mer av den paradisiska luft regn...

Dagen till ära skriver självaste SvD om Bilderberg. Det var faktiskt på tiden. Kanske finns det visst hopp för ett journalistiskt uppvanande ändå. Visst. Litet. Men visst. SvD - Slitet sällskap med dold agenda . (Länken innehåller ett stavfel från min sida. Jag låter det stå kvar eftersom jag tror det stämmer bättre.)

Ibland förstår jag saker väldigt långsamt. I går var en sådan dag. På väg in till festivalområdet upplevde jag samhällets förväntan på att droger skulle vara i bruk denna afton. Det var väldigt länge sedan jag var på en liknande tillställning och hela den biten hade på något sätt fallit i glömska vid sidan av alla andra saker jag klurat på de senaste åren. Tanzenplatz. Här har vi en stor mängd människor som knatar in och lyssnar på väldigt rytmisk musik. Visst dricks det alkoholhaltigt men betydligt, betydligt mindre än i samband med vilket random dansgolv som helst i landet. Det bråkas nästan inget alls. Folk är trevliga med varandra. Köar tålmodigt för maten utan att lacka ur och börja mucka. Och – mest häpnadsväckande av allt – det dansas. Så ända in i vassen, faktiskt. De allra flesta helt opåverkade av berusningsmedel som alkohol, sötdoftande rök eller piller. Berusningen kommer från rytmen. Inledningsvis troligen via kroppens rörelser, som ett slags hypnos vidare till sinnets di...

I så gott som var diskussion kring yrkesliv, utbildning och västerlands framgångsmänsklighet komma man vid en eller annan tidpunkt till ungefär den här frasen: ”Nuförtiden är det extra viktigt att man jobbar effektivt eftersom vi har så mycket att göra – inte bara på jobbet, utan även privat. Vi förväntas hinna med allt mer – överallt”. Jag hör det sägas om och om igen, men det är rätt svårt att få någon att dyka djupare än så. Fråga sig a) varför det är så, samt kanske än mer viktigt b) om det är så det ska vara. Så jag tänkte att jag denna morgon skulle skriva ner de där bägge svaren. a) Eftersom det är meningen att vi ska ändra på det. b) Naturligtvis inte. Om vi förväntar oss av oss själva och varandra att vi ska få alltmer gjort för att fortsätta snurra ekorrhjulet allt snabbare – ja då förtjänar vi utbrändhet och att befinna oss ett par decimeter in i väggen. Eftersom det är den sortens upplevelser vi mer eller mindre medvetet jagar. Egentligen handlar det om meningsfullhet. Att ...